Status Jan Myrdal

Som gammal och hjärtsjuk blir Jan Myrdal väl bemött. (Här hjärtteamet på Varbergs lasarett). Erfarenheter från de
senaste veckorna har ändrat hela hans uppfattning.

"I går var jag på hjärtundersökning på Varbergs lasarett", berättar Jan Myrdal i ett brev för största möjliga spridning.

"Den skedde i samråd med dr Stellan Bandh som nu är den läkare som efter operationen 1988 håller mig under hälsouppsikt. I dag var Roger Carlgren med mig till Håstens vårdcentral där vi hämtade ut rullator och rullstol."
Jag skall nu redovisa resultatet av hjärtundersökningen och min nuvarande livs- och arbetssituation.  Allt utlöstes av en plötslig hälsoförändring som blev påtaglig under tågresan till Kiruna. Under ett längre antal år hade en sakta fortskridande och enligt vederbörande specialistläkare inoperabel artros i knäna gett besvär. Alltså hade jag vid flygningar i Asien, Europa, Mexiko under senare år alltid fått transporthjälp/rullstol. Men jag kunde med blott måttliga svårigheter i Varberg ta mig till såväl ICA-Kvantum (och Systemet) som tåget till Stockholm.

Men under denna tågresa till Kiruna blev jag dels medveten om att jag inte längre utan yttersta ansträngning (det svartnade för ögonen och jag var helt nära att falla) nu kunde ta mig till tågtoaletten men dels också den totala folkliga hjälpsamheten och solidariteten.  Att stå som vacklande gubbe på perrongen i Boden innebar att folk direkt kom fram för att hjälpa. (Det blev en förskollärarinna från Göteborg på väg till Narvik som tog tag i mig och hjälpte mig). Det gällde alla "vanliga människor" jag mötte. Jag hade inte tidigare varit medveten om denna totala folkliga solidaritet och hjälpsamhet mot sådana bland oss som blivit "gummor" och "gubbar". (Hade skrivit något annat apropå Stockholms tunnelbanor.) Denna erfarenhet har ändrat hela min uppfattning.

Flög tillbaka vilket innebar total hjälp med rullstol. Vi är några hundratusen "krymplingar" vilka nu är helt beroende av flyget för att kunna förflytta oss i landet. Vilket bör sägas.

Situationen är den att jag utan vidare (när jag övervunnit flåset och lugnat mig) kan sitta framför datorn och arbeta eller i länstolen och läsa de böcker som ständigt kommer med posten. Samtidigt blir försöket att ta mig till toalett och kök mycket svårt. (Där hjälper nu rollatorn.)  Det som orsakar detta visade sig vid undersökningen i går troligen vara att skräp (kanske ända från operationen 1988) nu blockerar.  Kanske små proppar i lungorna eller liknande. Man kommer att kalla mig till särskild datortomografering. (Trots att läkaren påpekade att journalerna visar att jag reagerar på kontrastvätska.) Vi får alltså se.

Det är alltså möjligt att situationen kommer att ändras. Men det är också möjligt att det inte går. Då får jag anpassa mig. Redan ger rullator och rullstol stora möjligheter. Det blir därtill nödvändigt tala med kommunen om vad som kan göras. Det diskuteras ju även trapphiss som skulle möjliggöra för mig att förflytta mig i biblioteket.

Detta är alltså situationen. Ett andra anstånd säljer bra, trycks i nyupplaga, når många nya läsare. (Den läkare som skötte undersökningen hade på morgonen haft långa diskussioner över kaffet med sin hustru  om"tabufrågan" i min bok. Vilket är typisk.) Själv har jag kommit en hygglig bit på vägen när det gäller den nya boken. Den artar sig. (Skrev mer detaljerat Eva om detta.)

Detta är alltså läget. Kan man göra något för att förändra (förbättra) det så kommer det att ske. Kan man inte är det bara för mig att anpassa mig till läget. Den medicinering som utvecklats dessa år efter1988 fortsätter.

Så är det. Sprid denna kännedom. Jag arbetar vidare.

Jan Myrdal