8 dagar: Churchill och Stalin samtalar

3 december 2020

Churchill och Stalin samtalar

Stalin och Churchill höll god ton, men var inga såta vänner.

Två brittiska och en rysk historiker har tillsammans givit ut en bok där de samlat det centrala meningsutbytet mellan Churchill och Stalin. Jan Nybondas har läst den.

Churchill besökte Moskva i augusti 1942 och i oktober 1944 och hade därtill ytterligare tre möten med Stalin; i Teheran i november 1943, på Jalta i februari 1945 och i Potsdam i juli 1945. Brevväxlingen omfattade 500 meddelanden av vilka två tredjedelar var brittiska.

Det finns mycket i detta som är känt, det som slår en nutida läsare mest är två saker. Dels den goda tonen och stämningen i meningsutbytet trots periodvis missämja. ”Stalins förtrollning hade drabbat Churchill”, skämtade Eden. Det andra som är frapperande kommer redan innan huvudpersonerna möts, i form av utrikesminister Anthony Edens besök i Moskva i december 1941.

Det kan knappast bli mer dramatiskt. Tysklands angrepp mot Moskva har precis avvärjts. Kanonmuller kan ännu höras i väst och Eden sätter sig ned för diskussion med den sovjetiska ledningen. Och Stalin lägger fram sitt förslag till efterkrigstida ordning som får Eden att formligen tappa andan i positiv bemärkelse. Skissen är både saklig, detaljerad och full av insikt.

När sedan kriget fortsätter och tyskarna successivt tvingas till reträtt kommer två teman att dominera diskussionerna. Det centrala är frågan om öppnandet av den andra fronten, den i väst, för att tvinga Hitler till ett tvåfrontskrig och således lätta på trycket i öst. Den andra frågan gällde Polen, vilken kunde beskrivas som att kvadrera cirkeln. Hur parterna än vände och vred på saken, fanns ingen lösning i sikte som skulle ha åtnjutit allas bifall. Kretsar i Polen ville behålla de områden som erövrats av Sovjetunionen under inbördeskriget. Men eftersom Curzon-linjen var dragen på brittiskt initiativ kunde man tämligen snabbt enas om dennas förnyade giltighet. Dagens Polen lär ha svårt att uppskatta att de faktiskt har Stalin att tacka för sin stora landareal då landet kompenserades i väst på Tysklands bekostnad. Långbänken i dessa samtal bestod således i mindre grad av gränsfrågor men i högsta grad av den framtida polska regeringssammansättningen, en fråga där London, Moskva och polackerna själva hade högst olika uppfattningar.

Tyska scenarier
Medan enighet förelåg om att Österrike skulle återgå till sin självständiga ställning fanns det flera scenarion för Tysklands vidkommande. Utan att någon oenighet i detta tidiga skede skulle ha förelegat ville man se tiden an. Som bekant slutade det med ockupationszoner och som reaktion på det sovjetiska neutralitetskravet kom Tysklands delning till stånd, eftersom denna gav USA ett fotfäste på den europeiska kontinenten.

Utgångspunkten i Stalins utkast var att bibehålla de gamla gränserna i Europa så långt det bara var möjligt. Gällande Frankrike konstaterade Stalin att Vichyregimen i sina beräkningar hade utgått från tysk seger i öst. Eden ansåg att Frankrike var internt kluvet och hade en svår framtid att vänta. Gränsen mot Finland berördes två gånger under kriget. Stalin ville att den gräns som gällde vid det tyska angreppets början skulle bestå. Därtill skulle Petsamo-området avyttras. I Teheran uttryckte Churchill sin förhoppning om ett självständigt Finland till vilket Stalin inte hade något att invända och sade att det som föreslogs redan i Moskva skulle gälla, vartill krigsskadestånd skulle utbetalas.

Vad beträffar västfronten skulle Churchill göra Stalin besviken upprepade gånger. Churchill hänvisade till otillräcklig beredskap som skulle leda till resultatlös manspillan. Detta är en fråga för militärhistoriker att utreda. Mycket tyder på att Storbritannien var den part som förhalade längst och att USA hade varit redo att samverka på ett tidigare stadium. Recensentens intryck är att forskningen alltmer lutar mot förhalning med beräkning.

Stygga dokumentet
Vid det andra mötet i Moskva skissades det ”stygga dokumentet” där Europa delades i inflytandesfärer från vilka motparten skulle hålla sig borta. Sovjetunionen ville trygga västgränsen och utöva kontroll över sina grannländer medan Grekland skulle tillhöra den brittiska sfären för att inte tala om områden längre västerut. Händelserna i Ungern 1956 skulle sedermera väcka stor uppståndelse i väst medan få vill minnas att Grekland utsattes för en måttlöst brutalare inblandning under dess inbördeskrig 1946-49. I detta tillämpade västmakterna samma koncept som i Sydkorea och även annorstädes, nämligen att de kretsar som samarbetat med ockupationsmakten hjälptes till regeringsställning och motståndsrörelsen brutalt nedkämpades.

Bokens sammanställare anser att Churchill behöll sin personliga respekt för Stalin fram till dennes bortgång. Denna hållning har hamnat i skymundan för att Storbritannien efter kriget återgick till att slå vakt om sitt imperium med de motsättningar till Sovjetunionen som följde. Churchills tal om järnridån är känt men författarna anser att det tillmätts alltför stor betydelse då det i samma tal fanns passusar om samarbete. Det kalla kriget som kom att följa hade sina främsta upphovsmän i USA.

Författarna sammanfattar på ett tankeväckande sätt: Vad hade hänt om dessa ledare inte hade förenat sina länders krafter: ”USA som saknade fotfäste i Europa skulle av omständigheterna ha letts att rikta in sig på Asien och kampen mot det japanska hotet. Nazisternas folkmord och etniska rensningar skulle ha brett ut sig över hela den europeiska kontinenten och hade drabbat Europa från Atlanten till Uralbergen.”