FiB

25 december 2020

Ove Bring fast i Kalla kriget 1.0


Ove Bring, 77 år, professor emeritus i internationell rätt, har de senaste tre fyra decennierna varit en ständigt närvarande röst i den svenska utrikespolitiska debatten.

Men sedan hans avfall från neutraliteten om omvändelse till Natoanhängare i boken “Neutralitetens uppgång och fall” (2008) har han blivit allt mindre relevant, även om han då och då gjort justa ingripanden (t ex försvarat den svenska Kinaambassadören som åtalades för att ha gjort sitt jobb).

Men det märks ändå tydligt på Ove Brings och Henrik Salanders artikel i julaftonens SvD att en äldre generation statsvetare och jurister har svårt att orientera sig i en ny verklighet. De inser inte att situationen efter Sovjetunionens upplösning och radikala avmilitarisering (från början reducerades militäranslagen till en tiondel av vad de varit på Sovjettiden för att sedan gradvis återhämta sig men långt ifrån den tidigare nivån, grovt uppskattat på en fjärdedel av denna) är en helt annan än den var på 50-80-tal.

Samtidigt löper världspolisen USA numera ensam amok och har gjort sig skyldigt till folkmord i Afghanistan, Irak, Syrien, Jemen…

Putin kunde på sin presskonferens nyligen göra följande sammanfattning av situationen i ett nötskal:

”Vet ni storleken på vår militära budget? Den är 46 miljarder dollar. Storbritannien har en mycket större militärbuget. USA: s militärbudget är 770 miljarder. När det gäller militärutgifter rankas Ryssland på sjätte plats internationellt, efter USA, Kina, Saudiarabien, Storbritannien, Frankrike och Japan. Så vem är aggressiv?”

Men i sin helsidesartikel i SvD Bring och kollegan från Kungl. Krigsvetenskapsakademien en verklighetsbeskrivning som hade varit fullständigt groteskt partisk redan under Kalla kriget 1.0, ännu mer så under Kalla kriget 2.0.

De talar om Ryssland såsom en makt som använder förbjudna kemiska och biologiska vapen mot oppositionella.

Och bevisen? En propagandamemoar av den sovjetiske avhopparen Arkady Shevchenko i hans bok ”Breaking with Moscow” (1985) som talade om mord på två bulgariska dissidenter; en annan bulgarisk avhoppare hade fått en identisk (!) ricinförgiftad kula i ryggen i Paris.

Vidare anförs en annan bok i samma genre, avhopparen Oleg Gordievskij i boken ”KGB, The Inside Story” (1990) samt bekännelser av Novitjoks konstruktör Vil Mirzajanov, tillika avhoppad i väst, där man med hans hjälp började tillverka eget Novitjok i föregivet vetenskapligt och medicinskt syfte.

Bloggaren Alkesej Navalyjs skrönor om att han förgiftats genom en kopp te  alternativt en vattenflaska alternativt ett glas negroni alternativt via gift som strukits på gylfen till hans kalsonger tar Ove Bring för ograverat sanna.

Det är mer än lovligt naivt.

Dessutom påstår de båda skribenterna att Ryssland avser att stifta en lag som ”låter rysk konstitutionell rätt övertrumfa folkrättsliga regler och internationella avtal”. Lagen de åsyftar är en förändring i konstitutionen som redan är antagen med en folkomröstning. Innebörden är att Ryssland förbehåller sig rätten att inte verkställa domar från Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Av 2 380 domar har Ryssland bara verkställt 608. Det är en specifik konflikt som Ryssland valt att lösa på detta sätt.

Men innebörden är knappast att Ryssland generellt sett ställer sig utanför internationell lagstiftning. Tvärtom är Ryssland starka anhängare av FN-stadgan  och ansluter sig - i likhet med Sverige - till konventioner som är förenlig med inhemsk lagstiftning, annars inte.

I Sveriges fall måste man dock göra förbehållet att vi ansluter oss till konventioner vi gillar – om även USA kan godkänna dem. Att Sverige först röstade för kärnvapenförbud men sedan inte undertecknade konventionen är ju bevis för Sveriges inskränkta suveränitet.

Det är självfallet inte en hållning som man kan kräva eller förvänta sig av ett land som Ryssland, Europas folkrikaste och världens till ytan största land.

Skribenternas påståenden om att Moskva skickar hit mordkommandon visar på samma okritiska och oanalytiska hållning. Förstår inte skribenterna att det finns tusentals människor runt om i Ryska federationen som gärna skulle vilja lägga vantarna på de tjetjenska terrorister som orsakat så mycket ont (Dubrovka-teatern, massakern i Beslan osv.).

När rättvisan inte fungerar, när det finns stater i väst som erbjuder dokumenterade terrorister en fristad i väst och nonchalerar efterlysningar genom Interpol, uppstår obehagliga situationer. Är det Kremls skuld eller västländernas?

Det är hur som helst problem som inte kan lösas med propaganda, snarare med rättsligt samarbete över gränserna i kampen mot terrorism.

Stefan Lindgren

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Bara signerade inlägg tas in.