Under rubriken ”Jag var med i Myrdals sekt – upprepa inte mina misstag” skriver DN:s Annika Ström Melin idag om hur hon befriade sig från Myrdals förblindande grepp.
Kanske en något sent påkommen och överflödig artikel. Ingen tror väl att man kunnat dela Jan Myrdals ståndpunkter under 40 års träget arbete i Bonniers ideologifabrik?
Men till sakinnehållet. Myrdal hade ingen sekt. Han var aldrig medlem i Sveriges kommunistiska parti. Och i Vänskapsföreningen Sverige-Kampucheas arbete deltog han sällan. Annika Ström Melin satt i redaktionen för föreningens tidskrift Kampuchea, men det var hon väl inte för att ”Myrdals flackande blick" ibland fastnat på den kvinna som var hon?
Genom sina
ställningstaganden kom Myrdal att spela en central roll för en hel generation.
Det gäller ställningstagandet till Indokina, synen på Kina och de asiatiska
bonderevolterna, illojaliteten med det koloniala och nykoloniala Europa,
misstron mot SAP som ledande trivselparti (tydligt exponerad i IB-affären) och globaliseringens
humbug (härligt fångad i den fiktiva organisationen ECOCOSOC).
Melins föreställning att ”Jan Myrdals sekt” byggde på enighet om att sopa miljontals
”torterade och dödade” under mattan är en konstruktion.
Han kunde, likväl som de flesta, ändra åsikt. Han gjorde det vad gäller Himmelska fridens torg, där han
först trodde uppgifterna om massakrer var sanna, men efter många år kom fram
till motsatt ståndpunkt. Om han i ungdomen hade svårt att tro att 15 000 polska
officerare mördats på order av Stalin kom han senare till en annan ståndpunkt, som
han för övrigt redovisade på sitt sista offentliga framträdande i ABF-huset
hösten 2019.
Vad gäller Myrdals ”kommunism” kan jag inte påminna mig att han någonsin i
mogen ålder betecknade sig själv som sådan. Han ville inte heller betecknas som
marxist, om än dialektiken var honom kär.
Så där ligger inte problemet. Där finns ingenting för Melin att bryta med.
Varför är det ändå så viktigt för Melin att ta avstånd från Myrdal? Hemligheten döljer sig bl.a. i hennes formulering ”Som mycket ung upprördes jag av USA:s bombningar…”
Någonstans på vägen upphörde
hon att uppröras av fenomen som ”USA:s bombningar”. Fast ju dessa fortsatte på
Balkan, i Irak, Afghanistan, Libyen, Syrien och genom ombud i länder som Jemen.
Istället talar hon om massmord i Kina, Sovjet och andra icke namngivna ”kommunistiska
diktaturer”. I en situation där en stat, USA, så tydligt gör anspråk på att
vara världspolis och dagligen bombar, mördar och torterar där den behagar. Just i dagarna sätts en ny regering med flera dokumenterade mördare och torterare samman. Annika Ström Melin upprörs av Gulag, men varför inte av dagens Gulag
– det amerikanska fängelse- och övervakningssystemet som idag omfattar
fler människor än någonsin Stalins Gulag.
Skillnaden mellan Jan Myrdal och Annika Ström Melin är väl det där berömda tänkta mötet mellan ens 20-åriga jag och ens åldrande jag. Vad hade den 20-åriga Ström Melin sagt om hon mött sig själv i dagens inkarnation?Jag minns när Annika Ström Melin en gång sökte jobbet som redaktör på Folket i Bild/Kulturfront. Hon kom upp och såg sig om på vår redaktion, där allt möblemang bestod av loppisfynd och där hon i bästa fall skulle ha kommit upp i avtalsenlig minimilön.
Den 20-årige Myrdal hade nog inte haft några problem med sin 93-åriga version.
Hon sa ingenting, men hörde sen inte av sig. Nästa gång kunde jag läsa i spalterna att hon tagit jobb för EU och skrivit en EU-historia som av någon förunderlig anledning bland alla EU:s historiska rötter glömde bort att nämna Adolf Hitlers ”Neuropa”-planer.
Då förstod jag vart det barkade. Och sedan dess har Annika Ström Melin tjänat troget. Jag säger inget om det. Erst das Fressen, dann die Moral. Säga vad man vill, Karl-Otto sörjer för de sina. Jag har själv smakat på det under några vikariat på DN. Fri taxi hem på nätterna. Swimmingpool och gym på arbetstid.
Det är som Myrdals livslånga ledsagarinna Gun Kessle brukade vitsa: ”Jag röstar på moderaterna för de verkar ha det så bra.”
Annika Ström Melin kan
man bara önska lycka till på sin bana. Om hon menar att hennes olyckliga
engagemang i 70-talets antiimperialistiska rörelse har lärt henne något, så är
det bra och det ska bli intressant att få veta vad närmare bestämt hon lärt sig.
François Furet lärde sig inte bara att kommunismen är ond. Det Furet säger i det citat som Ström-Melin bara citerar inledningen av är att han lärt sig ”en nyfikenhet på den revolutionära passionen" och en ”immunitet mot pseudoreligiösa satsningar i politisk handling”.
Det är nyttiga lärdomar i en miljö som hyllar fjärrstyrda färgrevolutioner och talar i nyliberala neologismer.
Stefan Lindgren
Rättelse: I den ursprungliga versionen stod att Annika Ström Melin tillhört SKP. Hon låter meddela att det gjorde hon inte, Jag ber om ursäkt för felet. Jag drog en alltför snabb slutsats av hennes berättelse. Om hon inte ens var med i SKP förstår jag ännu mindre hennes botgöring. Betraktas det som inkriminerande i hennes nuvarande miljö att ha tillhört en förening för vänskap med världens mest bombade folk?
Jag var en gång kollega med en känd nationalekonom som även i undervisningen öppet hyllade nyliberalismen och kunde betecknas närmast fanatisk marknadsfundamentalist. Liksom Annika Ström-Melin en gång "röd". Men "vaknade upp". Om Ström Melin hade givit oss en självkritisk, intellektuellt hederlig betraktelse kunde man hyst respekt. Men detta? Pinsamt. Vem riktas det till - egentligen?
SvaraRaderaLasse Ekstrand som vägrar göra avbön och klä sig i säck och aska