Ryska posten

16 december 2022

Ryska problem eller ukrainska?

Major Einar af Wirsén förutsa att Ryssland inte skulle klara sig utan Ukraina

När nu Tyskland utropat sig till Europas "Führungsmacht" - politiskt och militärt - och det europeiska militära stödet till kriget i Ukraina för första gången överstiger det amerikanska, finns det skäl att fråga vilka intressen Tyskland har i Ukraina.

I tysk utrikespolitik har det alltid funnits två konkurrerande linjer gentemot Ryssland.

Bismarck representerade den ena, som gick ut på att även om länderna hade delvis konkurrerande intressen hade det mer att vinna på att hålla fred.

Den linjen byggde inte på någon särskild russofili.

I sitt testamente skrev Fredrik den store bl. a. följande: ”Utav alla Preussens grannar är Ryssland den farligaste såväl på grund av sin makt som till följd av sitt geografiska läge. Mina efterföljare skola göra väl i att vårda vänskapen med dessa barbarer.”

De andra linjen representerades av personer som Bethman Hollweg, rikskansler 1909-17 och Adolf Hitler som  redan i Mein Kampf skisserade sin vision av ett tyskkoloniserat Ryssland.

I synnerhet har den tyska imperialistiska drömmen gällt Ukraina. Nyss föll min blick på en intressant skrift av Einar af Wirsén (1875-1945) svensk diplomat och major. Han var son till Svenska akademiens ständige sekreterare David af Wirsén, vilket säkert gynnade hans diplomatkarriär. Bl.a. blev han vittne till de turkiska massmorden på armenier i slutet av första världskriget och vittnade om detta. Senare tjänstgjorde han på Balkan och i Nationernas förbund.

 I skriften "Ryska problem", skickad till trycket i mars 1942, skriver han en del saker om Ryssland och Ukraina som förtjänar att läsas på nytt:

"Under föregående världskrig var det först 1918, d. v. s. det sista krigsåret, som tyskarna mera på allvar började intressera sig för Ukraina, och detta delvis därför att ukrainska grupper själva hade tillkallat dem till skydd mot de militära band som strövade omkring.

Tyskarna intogo samma år icke blott Kiev och Odessa, utan trängde med avdelningar fram så långt som till Don. Ungefär samtidigt transporterades tyska trupper över Svarta havet, och satte sig i besittning av delar av Kaukasus. En tysk diplomatisk representant residerade vid denna tid i Tiflis. Det var såvitt jag minns rätt den blivande ambassadören i Moskva greve von der Schulenburg.

Den direkta planen var i ekonomiskt avseende att skaffa spannmål från Ukraina och olja från Baku. Resultatet blev tämligen svagt och torde icke hava motsvarat förväntningarna. Även rent militära planer torde stått bakom förslaget. Jag har mig bekant att order givits om att förbereda operationer som sträckte sig över det nuvarande Iran och Afganistan, där tyskarna förut haft mer eller mindre hemliga kommissioner. Det är dessa sistnämnda större planer, jämte Sovjetunionens isolering som engelsmännen och ryssarna förmodligen velat hindra genom sin intervention i Iran.

När i slutet av 1918 den tyska katastrofen inträffade utrymdes Ukraina såväl som Kaukasus. Ukraina var dock ännu någon tid framåt åtminstone till namnet självständigt innan det formligen införlivades i Sovjetunionen, och jag minns att man i Konstantinopel kunde se den blågula ukrainska flaggan hissad på en byggnad som då var Ukrainas beskickning. Detta förhållande varade ända till 1922, då Ukrainas rätt att hava egna beskickningar upphävdes, och Sovjetunionens förbindelser med främmande makter uteslutande handhades från Moskva.

Redan långt tidigare hade emellertid det ukrainska problemet skymtat, såväl i preussisk press som i diplomatiska skrifter. Så tidigt som vintern 1854 författade den dåvarande preussiske ministern i London von Bunsen ett hemligt memorandum som rörde sig om Rysslands framtid och som till en del berörts i ett nyss utkommet förtjänstfullt arbete om Ukraina. (Stefan Szende: Drömmen om Ukraina, Bonniers förlag 1941.)

Bunsen förordade att både Finland, de baltiska provinserna och delar av Ukraina borde avskiljas från Ryssland, ja, det fanns de som t. o. in. drömde om en preussisk stat ända till Kaukasus. En avsikt var tydligen att giva Preussen en solidare agrar grundval. Bismarck avvisade långt senare Bunsens förslag, emedan han icke ville i den dåvarande situationen, när den blodiga uppgörelsen med Österrike (1866) skymtade, helt stöta sig med Ryssland och saken ej alls ingick i hans politiska planer.

1888 publicerade filosofen Eduard von Hartmann på sin tid uppmärksammade artiklar, i vilka han föreslog alt ett kungarike Kiev skulle bildas och Ryssland trängas tillbaka till Volga och Kaspiska havet.

Under världskriget döko dessa ukrainska planer åter upp, nu förnämligast stödda från österrikiskt-ukrainskt håll. Även från rikstysk sida propagerades emellertid denna plan, som framhöll att Ukrainas förvärvande skulle tillfoga Ryssland ett dödligt sår därigenom att dess väldiga spannmålsförråd samt stora koltillgångar och malmrikedomar avskildes.

Efter världskriget hava såväl Hitler som Rosenberg dragit i härnad för samma idé. Den förre har i sin skrift Mein Kampf utvecklat Tysklands behov av mera jord, som i första hand borde tagas från Ryssland och de randstater som det mer eller mindre behärskar, och Rosenberg uttalade sig för ett förbund med Ukraina såsom varande av största ekonomiska betydelse för Tyskland. Han förordade direkt att uppmärksamheten borde ägnas åt det som han kallar för de starka separatistiska rörelserna i Ukraina och Kaukasus. Det är icke underligt om de tyska uttalandena i denna fråga i hög grad bidragit till att stimulera de ryska rustningarna och man behöver icke peka på rent imperialistiska motiv för att bedöma de åtgärder som Ryssland ansåg sig böra vidtaga efter sin övergående anslutning till det Tyska riket.

Ukrainas ekonomiska vikt är också utomordentligt stor. Delta vidsträckta land som genomdrages av de stora floderna Dnjestr, Dnjepr, Donets och Don i nordsydlig riktning räknat från väster till öster har i verkligheten en utomordentligt stor ekonomisk betydelse. Dess befolkning, numera benämnd ukrainare, men förut förnämligast kallad lillryssar eller med en latiniserad benämning rutener uppgick 1939 till i runt tal 30 000 000 människor. Sedan dess hava de i Polen boende över 6 000 000 ukrainarna större delen anslutits till Sovjetunionen. Landet innesluter Sovjetunionens till storleken tredje och fjärde städer nämligen Kiev och Charkov och rymmer dessutom dels den betydande hamnstaden Odessa och dels de stora industristäderna: Dnjepropetrovsk och Stalino (idag: Donetsk. SL).

Dess bördighet är utomordentligt stor och jordbruket som i stor utsträckning utrustats med moderna maskiner har nått synnerligen högt. Det har sagts att dess mekanisering ingenstädes i hela Europa fortgått så långt som i Ukraina. Den viktigaste spannmålsodlingen är vetet, men även sockerbetsodlingen står på mycket hög nivå och torde ha utgjort omkring 70 % av Sovjetunionens hela sockerbetsareal. I detta område hava de kommunistiska kollektivjordbruken utan tvivel firat en triumf, och frågan är om befolkningen numera skulle vilja avstå från desamma. (Min kursiv. SL)

Ännu större är emellertid Ukrainas betydelse som industriland; enligt rysk statistik har det 59 % av bearbetad järnmalm, 54 % av Rysslands stenkol, en stor del av stålproduktionen samt även av produktionen av elektrisk energi och av den sammanlagda metallindustrin. Sovjetunionens mest betydande stenkolsområde är beläget längs floden Donets; det rymmer ofantliga kvantiteter stenkol, stora järnmalmslager finnas även i östra delen av halvön Krim.

Många av naturrikedomarna framför allt de stora järnmalmslagren vid Krivoj Rog ligga väster om Dnjepr och äro alltså för närvarande i tysk besittning, men även mellan Dnjepr och Donets finnas stora naturrikedomar. Betydande saltgruvor finnas i trakten av Charkov. Ukraina saknar självt olja, men icke långt öster därom ligger Rysslands, ja, ett av världens största oljeområden med centralpunkt i trakten av Baku i sovjetrepubliken Aserbeidjan, som ensamma årligen lär producera omkring 24 000 000 ton olja. Om man tager i betraktande att hela Europa utom Ryssland bar en normal förbrukning, som är mindre än den vilken utvinnes endast i Baku förstår man att dessa oljefält måste bliva av en högst betydande, ja kanske för kriget avgörande vikt och man förstår också att engelsmännen äro ivriga att hindra dessa rika förekomsters övergående i tysk besittning.[...]

Av dessa korta antydningar torde Ukrainas och Kaukasiens enorma betydelse för Sovjetunionens såväl jordbruk som industri framgå, områdesförluster längre norr ut, betyda icke mycket emot den katastrof som förlusten av Ukraina och Kaukasien skulle medföra för hela det ryska riket. Det är sant att småningom en del industrier börjat förläggas till mera skyddade områden mera öster ut, och det är sant att även det asiatiska Ryssland hyser stora naturrikedomar, men för Rysslands hela världsställning skulle Ukrainas förlust utan tvivel vara ödesdiger. Utan Ukraina bleve Sovjetunionen så försvagad att dess ställning som världsmakt skulle bli i hög grad begränsad, och genom Ukrainas erövring skulle Tyskland kunna få ett stort övertag som skulle göra det vida mera oberoende av varje blockad och av varje hot från amerikansk sida."

Major Wirsén hyste en sund skepsis mot de tyska drömmarna om att införliva Ukraina. Sedan Hitler misslyckats med att ta Moskva insåg han säkert som yrkesmilitär vartåt det barkade.

Han förstod också att Ryssland och Ukraina hänger oskiljaktigt ihop, även om han gjorde det av fel skäl! De senaste 30 åren - efter Ukrainas framhastade självständighetsförklaring och utträde ur Oberoende staters samvälde - har Ryssland tvingats klara sig utan Ukrainas resurser.

Men Ukraina har klarat sig sämre. Landets politiska ledning efter kuppen 2014 sa upp den jättelika eurasiska marknaden till förmån för en överfulla EU-marknaden och chimäriska EU-privilegier.

I själva verket började landet sönderfalla, och det fort. Befolkningen sjönk med ca 10 miljoner redan före kriget och efter krigsutbrottet i februari har nästan lika många till flytt landet, den största kontingenten till Ryssland. Den en gång blomstrande industrin hade gradvis stagnerat, redan innan kuppregimen bestämde sig för att satsa allt på ett kort - ett inbördeskrig mot de östra landsdelarna med utsikter att dra in Ryssland i ett storkrig och då vinna västvärldens fulla backning.

Gårdagens beslut av EU att bevilja 180 miljarder euro i krediter talar sitt tydliga språk.

Stefan Lindgren

Läs mer: https://drive.google.com/file/d/1yaMztfvkVxgjgMbwz8Udp5blHecMp1Fj/view?usp=share_link


Ukrainas BNP per capita (PPP)

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Bara signerade inlägg tas in.