gerundium

10 december 2022

Frihetens etapper

Avskaffandet av slaveriet proklameras i de franska kolonierna,
27 april 1848 av François-Auguste Biard.

Stellan Ottoson har skrivit en mycket läsvärd Voltaire-biografi, "Krossa den skändliga!" på Fri tanke förlag (ISBN: 9789189139015).

Den hjälper oss att förstå hur upplysningsfilosoferna bidrog till att befria Europa från envälde och feodalism och tillryggalägga den första etappen på frihetens väg.

 
Behövs det verkligen ännu en biografi efter t ex. Georg Brandes (1917) eller Olof Nordbergs (1979). Ja, det gör det!

Varje generation förtjänar en omtagning för att få en inkörsport till den stora upplysningsfilosofen. Ottosson är infallsrik och kan betrakta Voltaire i ljuset av många nyare rön.

Voltaire, som var född 1694 och levde till sin 83-årsdag 1778, elva år före revolutionen, var faktiskt vare sig antirojalist eller gudsförnekare. Hans måltavla var enväldet med censuren och andra maktmissbruk samt den katolska kyrkan ("den skändliga") som allt bigotteris bålverk.

Men till skillnad från exempelvis Diderot gjort hans religionskritik halt inför själva gudsbegreppet. "Om Gud inte fanns skulle man behöva uppfinna honom!", undslapp han sig en gång, vilket samtidigt antyder att smugit sig in en smula materialism i synen på Gudstron.

Sedan han redan som ung - utan rättegång och dom - hade tvingats tillbringat 11 månader i Bastiljen för blotta misstanken att ha skrivit en nidvers om kung Ludvig XV:s förmyndare (han ärvde tronen efter "solkungen" Ludvig XIV:S död 1715 som blott 5-årig), var Voltaire vaccinerad mot maktfullkomliga kungligheter (vars gunst han samtidigt ofta försökte vinna).

Under två års landsflykt i England fascineras han bl.a. av kväkarna som hellre låter sig hängas än att lyfta på hatten för en kunglighet.

Apropå vaccination, var en av de idéer som Voltaire hade med sig hem från England den om att vaccinera mot smittkoppor, vilken britterna fiskat upp i  Tjerkessien (i nuvarande ryska Kaukasus). Hemma i Frankrike talade Voltaire för döva oron och kung Ludvig XV skulle sedermera avlida i smittkoppor.

En intressant fråga är hur Voltaire ställde sig till slaveri i dess olika former. En del av det engelska välståndet kom från slavhandeln, men den tycks inte ha berört Voltaire speciellt. Samtidigt som han hyllar den liberale Locke, som var apologet för slaveriet i kolonierna, berömmer han enligt Ottosson Montesquieu för att denne "kämpade för slavarnas frigörelse". 

Upplysningsfilosofernas förhållande till slaveriet var förstås inte fullt så enkelt. Det är först från 1770 som det uppstår en organiserad abolitionistisk opinion. 

Det har inte saknats försök att smeta på upplysningsfilosoferna slaveriet. Bl.a. har påståendet att Voltaire investerade i slavhandeln smugit sig in i skrifter som Guide vert Bretagne (Paris, Michelin, Editions des voyages, 2008, sid. 368.) Han skulle ha satsat 5 000 livres  på att beväpna ett slavskepp.

Som det franska Voltairesällskapet påvisat bygger uppgifterna på ett förfalskat Voltairebrev, publicerat av en slaverianhängare 1840, under Frankrikes andra slaveristrid. Slaveriet avskaffades under den franska revolutionen 1789, men återinfördes 1802 av Napoleon och avskaffades för andra gången definitivt under februarirevolutionen 1848,

Utan att ha behandlat slaverifrågan mer utförligt gav Voltaire ändå på åtskilliga ställen uttryck för sin avsky 

I romanen Candide (1759, nittonde kapitlet) berättar Voltaire om ett tänkt möte med en slav:

"När de närmade sig staden (Surinam), fann de en svart man, som låg utsträckt på marken och endast var iförd ena hälften av sin dräkt, det vill säga ena hälften av ett par kalsonger av blått lärft; den stackars karlen hade mist vänstra benet och högra armen.

- För Guds skull, min vän, tilltalade Cacambo honom på holländska, vad gör du här i det förskräckliga tillstånd, som du befinner dig i?

- Jag väntar på min husbonde, den store köpmannen herr van der den Dur, svarade negern.

- Är det herr van der den Dur, som har tilltygat dig på det här viset? frågade Candide.

- Ja, herre, svarade den svarte, enligt bruket här hos oss. Två gånger om året får vi kläder, som emellertid inte bestå av annat än ett par lärftskalsongcr. När vi arbetar i sockerbruken och råkar låta kvarnstenen krossa ett finger på oss, hugger man av oss hela handen; när vi försöker fly, hugger man ena benet av oss. Jag har undergått bägge delarna. Det är för det priset ni äter socker i Europa. Och ändå sa min mor, när hon sålde mig för tio patagonska mynt på Guincakusten: 'Kära barn, välsigna våra fetischer och glöm aldrig att tillbedja dem, de ska ge dig ett lyckligt liv; du har redan kommit i åtnjutande av äran att bli slav hos de vita, våra herrar, och har därigenom skapat dina föräldrars lycka.' Ack, jag vet icke, om jag har gjort deras lycka; de har i alla händelser inte gjort min. Hundarna, aporna och papegojorna är tusen gånger mindre olyckliga än vi. De holländska trollmännen, som ha omvänt mig till sina fetischer, påstår varje söndag i kyrkan, att vi alla är Adams barn, svarta som vita. Jag är inte genealog, men om de där predikanterna har rätt, så skulle vi således alla vara sysslingar. I så fall måste ni medge, att man inte gärna kan uppföra sig sämre mot sina egna släktingar.

- O Pangloss, ropade Candide, sådana fasligheter hade du aldrig kunnat föreställa dig. Det är förbi, nu tvingas jag till sist att uppge din optimism!

- Optimism, vad är det för slag? frågade Cacambo.

- Ack, svarade Candide, det är vanvettet att mitt i eländet vilja hävda att allt är gott.

Och han betraktade negern och grät."

Upplysningsfilosoferna dömde ut slaveriet och gjorde därmed en stor progressiv insats som så småningom bar frukt. Men de kunde inte helt lyfta sig ur sin tid. Ett argument för att förbjuda slaveriet var att det skulle öka nativiteten och förmera värdet av kolonierna. Och artikeln om svarta i Diderots Encyklopedi - upplysningsfilosofernas stora verk - innehåller många av tidens fördomar.

Ottosson är förstås en stor beundrare av Voltaire, av hans stil och kvicka formuleringskonst. Sympati hjälper när man ska skriva en biografi.

I mindre utsträckning fördjupar han sig i de historiska och idéhistoriska sammanhangen. Rousseau behandlas flyktigt; ändå var skillnaden mellan dem avgörande. Rousseau förnekade privategendomen, Voltaire bejakade den.

Medan Voltaire i sak var den uppåtstigande handelsbourgeosiens litterära språkrör" förebådar Rousseau den socialistiska arbetarrörelsen. 

I slutet av 1600-talet och 1700-talet var kampen mot enväldet och feodalismen gemensam. Bland den franska revolutionens rättigheter fanns egendomsrätten som definierades som envars rätt "att efter behag njuta av och disponera över sina ägodelar, sina inkomster, sitt arbetes och sin flits frukter".

Marx kommenterade att egendomsrätten således är rätten "att godtyckligt, utan hänsyn till andra människor, oavhängigt av samhället njuta av sin förmögenhet och disponera över densamma, kort sagt egennyttans rätt. Den låter den ena människan i den andra människan inte finna förverkligandet utan snarare skrankan för sin frihet" (Zur Judenfrage).

För oss som inte äger den ursprungliga utgåvan av Voltaires samlade verk i 92 band eller den textkritiska utgåvan i ca 200 band räcker det som finns översatt till svenska bra bit: förutom Candide, är Filosofiska brev (öv: Jan Stolpe), Filosofi i Fickformat (öv: Olof Nordberg), Traktat om toleransen med anledning av Jean Calas död (öv: Jan Stolpe) och Karl XII  lätta att få tag i.

Hans berömda biografi Karl XII (1731; på svenska första gången 1785)  är visserligen panegyrisk men innehöll också satsen: "Hans liv kan lära kungarna att en fredlig och lyckosam regering är mycket bättre än all tänkbar ära".

När man läser Voltaire får man aldrig glömma att de flesta av hans skrifter förföljdes. 1766 halshöggs en 21-årig adelsman François-Jean de la Barre för hädelse och hans kropp kastades på ett bål tillsammans med ett exemplar av Voltaires "Filosofisk uppslagsbok".

Om mycket av hans poesi och dramatik idag anses oläsbart så vibrerar fortfarande hans politiska skrifter av glödande hat. Att läsa Voltaire har blivit absolut nödvändigt i en tid där censur och rättsligt godtycke på nytt smyger sig på oss, som oinbjudna getter i den europeiska "trädgården".

Stefan Lindgren






Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Bara signerade inlägg tas in.