Ryska posten

5 december 2022

Till minnet av en diplomatisk diplomat

"Söderblom och Wallenbergaffären" heter ännu en tegelsten att lägga till Raoul Wallenberg-litteraturen tar, som aldrig tycks ta slut. I Kungl. Bibliotekets samlingar finns det 303 titlar, varav 141 utkommit efter sekelskiftet, då Wallenberg skulle ha fyllt 88 år.

Det här är en värdefull och väldokumenterad bok av en släkting till Staffan Söderblom som var Moskvaambassadör i krigsslutet.

Omi Söderblom sticker inte under stol med sitt uppdrag, att rentvå sin farfars bror, diplomaten Staffan Söderblom, som 1944-46 var ambassadör i Moskva. Han kom av eftervärlden att i olika grad utpekas som ansvarig för att Wallenbergfrågan gick snett och slutade med en tragedi. Omi Söderlunds ambition är att rentvå honom.

För att kort rekapitulera historien:

Raoul Wallenberg hade sommaren 1944 skickats till Budapest för att tjänstgöra på den svenska legationen. Han startade en febril verksamhet för att rädda judar och ställde ut skyddspass för troligen tiotusentals judar som riskerade att skickas till Auschwitz.

De 16 januari 1945 togs han under beskydd av de sovjetiska trupperna som närmade sig och först intog den östra stadshalvan Pest. Detta meddelades svenska myndigheter av biträdande utrikesminister Vladimir Dekanozov.

Såvitt man kan följa i sovjetiska handlingar som idag finns tillgängliga arresterades han senast 23 januari och 27 januari beordrade Nikolaj Bulganin, högste ansvarig för frontasvnittet, att Wallenberg skulle föras till Moskva. 6 februari 1945 skrevs han in i  Lubjankafängelsets register och den 30 maj överfördes han till Lefortovofängelset.

Under hela tiden ligger svenska myndigheter på och vill ha besked. 15 juni 1946 lyckas Staffan Söderlund med konststycket att få audiens hos Sovjetunionens ledare Josef Stalin, vilket knappast något annat lands diplomater lyckades med.

Efter ömsesidiga artigheter utspelade sig följande samtal, i efterhand dikterat ur minnet av Staffan Söderblom:

J.S. Har ni några önskemål?

S.S. Som jag nyss sade, har jag ingen särskild sak att taga upp med Eder. Men eftersom Ni ställt frågan, vill jag nämna en sak. När Salaszi tog makten i Ungern, började man döda judarna. Konungen telegraferade då till Horthy och förklarade, att detta vore alltför oanständigt. Det överenskoms, att Budapests judar skulle ställas under svenskt beskydd. Bland dem, som sålunda räddade 20-30 000 judars liv, var den svenske diplomaten Wallenberg.

J.S. Var det Wallenberg han hette?

S.S. Ja, Wallenberg.

J.S. (antecknar namnet på ett pappersblock).

S.S. Jag underrättade Dekanozov om att svenskarna voro kvar i det omringade Budapest. Wallenberg gick genom fronten över till den röda armén. Dekanozov meddelade mig, att Wallenberg som den förste svensken påträffats. Senare var Wallenberg synlig i en bil tillsammans med ryska militärer, tydligen färdig till avfärd till Debreczen, som då var temporär huvudstad. Sedan dess är Wallenberg försvunnen.

J.S. Ni vet väl, att vi gåvo befallning om att svenskarna skulle skyddas.

S.S. Ja, och jag är personligen övertygad om att Wallenberg fallit offer för en olycka eller för rövare.

J.S. Ha ni ej fått något meddelande om saken från oss?

S.S. Nej. Jag anser det sannolikt, att de sovjetiska militärmyndigheterna ej ha några uppgifter om Wallenbergs vidare öden att tillgå. Jag vet exempelvis, att Edra representanter i Budapest hört sig för hos kvarvarande svenskar och hos judar, om de visste något om vad som kunnat hända Wallenberg. Jag skulle emellertid gärna se, att jag finge ett officiellt meddelande om att alla möjliga åtgärder vidtagits för hans efterforskning, även om de tyvärr hittills förblivit resultatlösa, och en försäkran om att vi skola få ytterligare underrättelser, därest något erfares om Wallenbergs öde. Detta ligger i Edert eget intresse, eftersom det finns folk, som i frånvaro av upplysningar kunna draga oriktiga slutsatser.

J.S. Jag lovar Eder, att saken skall bli undersökt och uppklarad.

S.S. I övrigt har vi inga svårigheter av detta slag. Budapestsvenskarna kommo hem över Moskva. Berlinsvenskarna likaledes. Såvitt veterligt kvarhållas inga svenskar, som bott i Edra forna fiendeländer, här i landet för undersökning liksom torde vara fallet med en del medborgare från andra länder.

J.S. Jag lovar, att jag skall ta mig an Wallenbergsaken.

Att Stalin lovade att ta sig an saken sågs som en oerhörd framgång. Men det följdes inte av några praktiska framsteg.

14 månader efter mötet meddelade utrikesminister Vysjinskij att Raoul Wallenberg inte fanns i  Sovjetunionen.

Han behövde inte ljuga. Att döma av fängelseläkaren Smoltsovs intyg från 18 juli 1947 hade Wallenberg avlidit av en infarkt. Wallenberg var död, alltså "fanns han inte i Sovjetunionen".

I efterhand, när det stod klart att Raoul Wallenberg hade fängslats och troligtvis dött i sovjetisk fångenskap började inom UD och den svenska eliten en jakt på syndabockar.

Staffan Söderblom blev det perfekta bytet. Han anklagades för diverse underlåtenhetssynder och dessemellan för att ha gjort för mycket. Särskilt ödesdigra, menar kritikerna, var hans funderingar inför Stalin om att Wallenberg kunde ha dött i en bilolycka etc. Björn Wiman i Dagens Nyheter skriver rent ut att "Staffan Söderblom, under sitt undergivna möte med Josef Stalin i juni 1946, i praktiken krattade marken för mordet på Wallenberg" (DN 17/1 2012).

Men då bortser man från att det vid tidpunkten inte fanns någon grund att anklaga Sovjetunionen för någonting. Man visste helt enkelt inte var han hade tagit vägen, mer än det ursprungliga meddelandet från Moskva i januari 1945.

Vad Söderlund försökte säga var att Sverige inte uteslöt några möjligheter och bad sovjetmyndigheterna att undersöka saken.

Till saken hör att det hade spridits allsköns rykten om Wallenbergs öden bl.a. att han hade mördats av Gestapo (Kossuthradion). Inom den svenska legationspersonalen fanns olika uppfattningar om Wallenberg. En del såg honom som en skurk som lurade desperata judar på pengar. Legationschefen Ivan Danielsson dementerade inte uppgifter om att Wallenberg gjort sig skyldig till stöld och enligt konsuln Lars G:son Berg hade skyddspass utfärdats till pilkorsare, dvs. ungerska fascister. Danielsson till och med rapporterade till UD att Wallenberg hade tagit med sig judiska värdeföremål, när han frivilligt gick över till ryssarna.

Kan det ha varit så att Wallenbergs kollegor på grund av alla dessa rykten inte la ner full kraft på att återfinna honom? Var det bekvämt att betrakta honom som omkommen i en bilolycka?

När Söderblom nämner trafikolycksteorin var det ingenting som han själv kommit på.

13 april 1945 anländer Budapestsvenskarna (dvs. legationens personal utom Wallenberg) till Moskva på genomresa för att åka hem till Stockholm.   Söderblom och Danielsson har ett enskilt möte och dagen därpå telegraferar Söderblom hem till UD att Wallenberg befarats ha omkommit under en resa till Debrecen (där de sovjetiska trupperna hade högkvarter). Det hade han självklart fått Danielsson.

När denne anlände till Stockholm avrapporterade han emellertid ingenting till UD (eller också har den rapporten försvunnit). Likväl hade Danielsson lyckats plantera trafikolycksteorin som Söderblom fick bära hundhuvudet för.

Omi Söderblom lyckas väl att rentvå sin farfarsbror för anklagelser om försumlighet.

Redan 26 januari 1946 stötte han på Dekanozsov första gången och krävde information. Tre dagar senare träffade han Vetrov, chefen för utrikeskommissariatet för en ny påstötning. Detsamma upprepas 8 och 19 februari, 5, 22 och 13 mars. Först 30 april vaknar Stockholm och begär mer upplysningar. Söderblom fortsatte att stöta på, vilket kulminerade i audiensen hos Stalin innan Söderblom lämnade sin post.

Chefen för den politiska avdelningen på UD var Sven Grafström, som anklagade Söderblom för "svansviftning" och servilitet och för att ha "messiastankar" om Sovjet..

Det kalla kriget börjar redan smyga in och Söderbloms diplomati skulle mönstras ut. 


Man fördjupade sig ”i tolkningar av Sovjets tänkbara motiv och avsikter”, skrev Söderblom som intog ”ståndpunkten att strunt i det, låt oss i stället ta fasta på allt fördelaktigt som vi kan finna”. Det måste bli slut på diskussionen om vem som bar skulden till de dåliga relationerna och det ständiga påpekandet av sovjetiska övertramp, tyckte han. Det gällde att rikta blicken högre, se vad som kunde förena, hitta det som var gemensamt. Göra det svåra lite enklare och det smala lite bredare (Omi Söderblom s 115). 


Det var naturligtvis en helt omöjlig attityd under det kalla kriget. Men Söderblom hade bevisat att den gav resultat. Han lyckades få loss alla svenskar som i krigets kaos hade hamnat i sovjetisk fångenskap, till och med Edward af Sandeberg som hade varit stridit som frivillig på tysk sida.

Han var av allt att döma en skicklig diplomat som gjorde allt han kunde för att få klarhet om Raoul Wallenberg.

Även om Omi Söderbloms bok är en "partsinlaga" är den väl så saklig och innehållsrik som någon av de andra tegelstenar om Wallenberg som kommit ut de senast åren.

Den bidrar kanske inte till Wallenberggåtans lösning särskilt mycket och det var väl inte heller meningen. Den tjänar däremot som en välkommen påminnelse om hur de kalla krigarna vandrade över lik. Att belackarna lyckades krossa Söderblom bekom dem inte märkbart.

Det är den sorten som nu har tagit kommandot över svensk utrikespolitik, eller snarare: resterna av den.

Stefan Lindgren

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Bara signerade inlägg tas in.