Mystifierande russofobi

Ett flygblad från tyska fritänkarförundet.
Fredag 24/10 kl 16.00 talar Lasse Ekstrand på FN-dagen, 
Odenplan, Stockholm. Svensk-ryska arrangerar. 

Vid årets höstvistelse i Tversted i Nordjylland, under lågsäsong med få turister och definitivt inga svenskar förutom vi själva, numera är vi den fattiga kusinen från landet, noterade jag påfallande många tyskregistrerade bilar. Flotta, glänsande fordon av märkena Mercedes och BMW.

Lasse Ekstrand rapporterar.

Roy Jacobsen är död

Roy Jacobsen är död. Han var en norsk, mångsidig författare vars bekantskap ni måste göra snarast om han är okänd för er, skriver Gunnel Engström.

”Sveriges bästa författare är norrman”, skrev Torbjörn Flygt om Roy Jacobsen i en recension och det är lätt att hålla med om det. Redan när jag läste hans genombrottsbok Segerherrarna (1991) var jag fast, och sedan har jag följt hans varierande författarskap med stor uppskattning. Här kommer några få tips.

Leve de vilda strejkerna!

Clas Ohlson vill sänka lönerna för de anställda på centrallagret i Insjön med hela 5 000 kronor och förlänga arbetsveckan för skiftarbetarna med två timmar. De som inte accepterar detta provocerande skambud hotas med sparken, skriver en häpen Lasse Ekstrand.

Jag tror inte mina ögon när jag läser detta. Det är ju rena 1800-talsfasonerna! Från den tid när fackföreningar inte fanns, utan arbetsköparna kunde husera som de ville med arbetskraften. Stå med mössan i handen, du proletär, annars! 

Sveriges längsta strejk

Skyllbergs spik har man hört talas om. Men trots att jag är uppväxt i Örebro har det undgått mig att Skyllbergs bruk ligger rätt nära, på vägen till Askersund.

I senaste numret av tidningen Arbetet läser jag den otroliga historien om hur arbetarna på bruket strejkade i hela fem år 1925-30.

En lokal historiker, Anette Thörnqvist har skrivit en avhandling om strejken.

Är det sådan fred vi vill ha?

Israel har aldrig "haft en sådan vän i Vita huset".

”Är det verkligen fred vi vill ha?” sjöng Imperiet.

Jag har inte tillgång till svensk tv här i Tversted. Men det räcker gott och väl med DR till morgonkaffet. Obehaget växer när de direktsänder från Jerusalem med Trumps närvaro i Knesset. Krigsförbrytaren Netanyahu öser på det sliskigaste sätt beröm över den amerikanske presidenten, ”aldrig har vi haft en sådan vän i Vita huset”, som belåtet slickar i sig.

Lasse Ekstrand om läget.

Vägen till Badehotellet

Badehottelet under "de förbannade åren".

Hjorths Badehotel är beläget i Kandestederne, drygt en och en halv mil norr om vårt Tversted. En snickarglatt, gulvitt träslott tronande i ett dramatiskt vackert landskap. Som på en tavla av Skagenmålarna. Brant stupande klitter, Vesterhavets eviga vågor, i skyarna skriande fiskmåsar.

Om man sett den populära danska tv-serien ”Badehotellet”, man får följa en välekiperad köpenhamnsk medelklass på ferie både i fred och krigstid, kan man lätt få för sig att den är inspelad i Kandestederne. Men så är inte fallet.

Journalister som berättar vad de ser

EU-möte i Köpenhamn. Vad ser vi här?

Att slå på dansk tv till morgonkaffet och ymern (det närmaste jag kommer filmjölk) är lärorikt. Eller vad ska jag säga?

När journalisterna, jag tvekar att ta det förpliktigande ordet i min mun, delger tittarna om toppmötet i Köpenhamn, med Macron från Frankrike och alla andra europeiska makthavare närvarande, lägger de sig på lägsta tänkbara rapporteringsnivå.

Rapport från Lasse Ekstrand i Danmark.

"Vi vann kriget", sa Rutte

William Shirer, amerikansk journalist som rapporterade från kriget i Europa.
Än idag håller hans skildringar stånd mot historierevisionism och ljug.

"Vi vann i alla fall andra världskriget", undlsapp sig Nato-chefen Mark Rutte nyligen. "Vilka 'vi'?", replikerade den ryske journalisten Dmitrij Kiseljov i sin veckokrönika igår.

Nato existerade inte på den tiden. Ruttes hemland Nederländerna var naturligtvis formellt en del av anti-Hitler-koalitionen, men den gjorde motstånd mot Hitler i mindre än en vecka.

Vem i hela världen kan man lita på?

”Det stod ju i tidningen!” kunde den gamle sjökaptenen utbrista. Smått förnärmad om man dristade sig till att ifrågasätta någon av hans utsagor. Morgontidningen utgjorde den auktoritativa, obestridda källan. I detta fall Gefle Dagblad. Framförallt dess ledarsida.

Ännu hade inte begreppet msm, main stream media, fått fäste. Medielandskapet, som forskarna säger, stod fortfarande orubbat.

Muren som inte föll

Dirk Ochsmann är en tysk litteraturvetare (f 1967), professor i germanistik i Leipzig. Han är själv född i det forna DDR och med boken Der Osten: eine westdesutsche Erfindung (2023) satte han fart på debatten om hur tudelningen av Tyskland inte avskaffades 1989 utan tvärtom har kommit att bestå och rentav förstärkas i vissa avseenden.

Stefan Lindgren har läst boken som kommit i svensk översättning på Karneval förlag.

Tre kamrater

Tre kamrater av Erich Maria Remarque är en märklig roman. Som i nästan alla Remarques romaner skildrar den tidens elände och mot bakgrund av detta en vacker men tragisk kärlekshistoria.

I Sovjet blev den en jättesuccé medan den i Sverige dök upp med 26 års försening, i Johannes Edfeldts översättning. 

Vem var Tsiolkovskij?

För en tid sedan fick halvtriljonären Elon Musk frågan om han ade några idoler. Ja, Konstantin Tsiolkovskij, svarade han.

Få svenskar vet vem han var. Han levde mellan 1857 och 1935. Han var döv, men lyckades ändå bli en vetenskapsman som på många punkter förebådade den moderna kosmonautiken.

EU:s militära "käpp" 3 x Rysslands

Annalena Laurén, DN:s ständige rysshetsare (oavsett stationering) skriver idag att EU har en ack alltför liten käpp att skrämma Ryssland med. Löftena om 5 % av BNP är tomt skryt. Några hundra miljarder till Ukrainakriget och saken skulle vara biff, menar vitfinskan.

Emellertid ska man inte glömma att EU:s militära "käpp" är nära tre gånger större än Rysslands. Detta redan före de senaste vansinniga rustningsbesluten.

Var skåda ljuset?

Jag läser på nätet att den amerikanske filosofen och psykoanalytikern Jonathan Lear, född 1948 och blott ett år äldre än undertecknad, har gått bort. Knuten till universitetet i Chicago, ett universitet med hög prestige i USA.

Ett lärosäte väl mest förknippat med Milton Friedman, hans ”Chicago Boys” och den nyliberala tankefigur som Pinochet i Chile under vägledning av samme Friedman varmt omfamnade.

Leïla Slimani i Stockholm 22 oktober

Leïla Slimanis trilogi, vars tredje del släpps i samband med hennes Sverigebesök, berättar om en fransk-marockansk familj och bygger delvis på hennes egen familjehistoria. Den sträcker sig över fem decennier och tre generationer.

Gemensamt för böckerna är hur människor slits mellan å ena sidan sin önskan om tillhörighet i en familj och en kultur och å andra sidan sitt behov av självständighet och frihet i en värld som ofta begränsar dem.

Gunnel Engström recenserar.