Nionde vågen

"Nionde vågen" är ett begrepp bland sjömän. Det är den våg
som är så stor att den kan dränka allt och alla. Numera vet
man att vågor kan bli upp till 30 meter. I förra veckan
jublade surfare på Hawaii över 15 meter höga vågor.
Men nu handlar det om krig.

Tom Engelhardt (www.tomdispatch.com), alltid lika oberoende
och skarpsynt iakttagare, reder ut begreppen om USA:s trupper
i Afghanistan och kallar den nu planerade eskaleringen med 30 000
man den "nionde vågen". Det är Obamas andra.
När han tillträdde i januari 2009 var det bara drygt 32 000
amerikanska soldater i Afghanistan och i förra veckan var de
någonstans mellan 68 000 och 70 000.
Så i det tysta har truppstyrkan mer än fördubblats under
Obama redan innan.det nya tillkännagivandet.
11 000 av de 36 000 nya trupperna 2009 går tillbaka på
beslut under Bush, men resten är Obamas beslut. Alltså först
25 000 nya trupper i det tysta. Sedan 30 000 med buller och
bång.
Hänger ni med?
Tillsammans med de 7 500 som Nato har lovat får general
Stanley McChrystal nästan sitt krav på 40 000 fler soldater
uppfyllt. Bingo!
Samtidigt, avslöjar Tom Engelhardt, har det skett en
drastisk ökning i antalet kontraktsanställd personal i
Afghanistan. De uppgår nu till 78 430 man, alltså fler än
hela USA-armén i det landet.
Till detta kommer de mordkommandon som USA satt in i
Pakistan (Läs Jeremy Scahill i The Nation, refererad i
senaste Flamman).
Beträffande löftet att börja återtåget från Afghanistan i
juli 2011 påpekar USA:s försvarsminister Gates (som Obama perverst
nog ärvt från Bush) att det "är bara början".
Återtåget kan alltså vara hur länge som helst. Det inte ens
utesluter nya "vågor". Man ska inte underskatta den
språkliga uppfinningsrikedomen i Pentagon och Vita huset.
Sammantaget är den bild som Tom Engelhardt tecknar något
helt annat än den bild man får i media, att
Afghanistankriget nu går mot en sorts upplösning. Det är
tvärtom: Nu börjar slakten!
Stefan Lindgren
PS: Bilden är Ivan Ajvazovskijs (död 1900) "Nionde vågen", en klassisk
målning som präglat begreppet.

Gruvstrejken 40 år

Tisdagen den 9 december 1969 satte sig 35 gruvarbetare i
Leveäniemigruvan i Svappavaara i protest mot att LKAB sänkt
lönerna. Från kl 10.00 fredagen den 12 december var strejken
total i Malmfälten. 4 800 man hade lagt ner arbetet.

Först den 4 februari 1970 avslutades strejk som inte bara
ledde till fasta och högre löner för gruvarbetarna, utan
också banade vägen för lagarna om medbestämmanderätt (MBL)
och anställningstrygghet (LAS) för hela den svenska
arbetarklassen.
Jag är stolt över att jag själv då som nyss fyllt 20 fann
det självklart att samla in pengar till gruvarbetarna i
Malmfälten. Det var inte som Thomas Nordengren framställer det
i radio främst något utslag av överklassungdomens - de blivande
byrådirektörernas - revolutionsromantik.
Jag tror vi i stort sett allihop fattade att det var allvar
och visste vilken sida vi stod på. Min morfar hade slitit
ont i Malmfälten, kört timmer, och träffat min mormor där.
Om inte annat hade de flesta av oss läst Odd Uhrboms och
Sara Lidmans Gruva.
Jag tror att vi alla ungdomar som samlade pengar, en del
äldre också, var uppriktiga. Annars hade vi nog inte tålt de
glåpord som kunde förekomma utanför Systembolagen från
mindre upplysta klassbröder, som gått på propagandan
att gruvarbetarna i själva verket var bortskämda och
högavlönade.
Det tar 40 år för en svensk att bli förbannad, sa
gruvarbetaren Harry Isaksson, salig i åminnelse. Vi var förbannade
redan vid 20. Och de flesta av oss är fortfarande
förbannade.
Stefan Lindgren
Foto: Odd Uhrbom

Lite vansinne skadar inte

Jag läser Lasse Wilhelmsons nyutkomna bok "Är världen upp och ner?" (Kan
beställas från http://lassewilhelmsson.wordpress.com/ ).
Han skickade den till mig i utbyte mot ett ex av min Leninbiografi.
Juste byte.

Till att börja med ska jag kanske säga att jag betraktar Lasse
Wilhelmson som en vän. Vi har traskat i ungefär samma demonstrationer i
snart 40 år.
Det är naturligt att en mogen människa ser tillbaka och omprövar en del
av sin ungdoms åsikter. Men i Lasses fall är det inte den grundläggande
solidariteten med Palestinas och Mellanösterns folk som revideras.
Istället är det kritiken av Israel som har fördjupats och utvidgats på
ett sätt som väckt en hel del frågor. Att det finns grupper som angriper
Lasse (även handgripligt) för att vara antisemit är naturligt. Som
konsekvent kritiker av Israels apartheidpolitik måste han smutskastas.
Men frågan är hur man ska se på hans angrepp på den "judiska identiteten"?
Överskrider han inte därmed en anständighetens gräns? Självfallet har
judar liksom alla andra rätt till en kulturell, religiös och politisk
identitet - som alla andra. Lasse har också som jude rätt att
ifrågasätta, ja angripa denna identitet.
Miljontals judar har valt att lägga av sig den judiska identiteten.
Såväl i Sverige som i t ex Sovjet var det ett mycket vanligt mönster
under stora delar av 1900-talet att lägga bort den judiska identiteten
och istället integreras.
När jag växte upp var jag till exempel lyckligt okunnig om vem som var
jude eller grek i mina omgivning. Inte sjutton grubblade man väl på
olika efternamn och i många fall var ju namnen som i Lasses eget fall
svenska.
Men nu, i mogon ålder, börjar Lasse plötsligt tala om sin judiska mamma
och använda sin judiska identitet som en licens att bekämpa den judiska
identiteten.
Det judiska självhatet är i sig en stark tradition, som Lasse delvis
ansluter sig till. Som jag skrev till honom här om dagen är detta en
tradition som gör den judiska kulturen större. Jag menar att dessa
motsättningar inom den judiska gruppen - det faktum att det finns en
stark inre kritik och sådana hjältar som Vanunu - gör det lättare för
oss att förena bilden av å ena sidan en grupp som gett världen många
vetenskapsmän och stora konstnärer och å andra sidan gett upphov till
sådan rasism och folkutrotningspolitik som Israel representerar gentemot
palestinierna.
Det paradoxala är alltså att Lasse genom att nu, senkommet åberopa
sig på sitt judiska påbrå stärker den judiska identitet han säger
sig vilja bekämpa. Det är en svaghet i hans position, anser jag.
En annan svaghet är vad vi skulle kalla för "klasståndpunkten" på den
tiden vi gick i cirklar i marxismen-leninismen, Mao Tsetungtänkandet.
Lasse tycks inte längre se någon verklig vänster. Hans resonemang om
judarna i Sovjetryssland finner jag rätt förvirrande.
Oktoberrevolutionen var inte en judisk revolution, som han tycks ha
"upptäckt". Han gör våld på historien helt enkelt och slarvar.
Förhållandet mellan Moses Hess och Marx gör inte den senare till sionist.
Marx var en typisk representant för den sekulariserade judenheten.
Det finns en uppsjö av Marxhatare som anklagar Marx för att vara
antisemit, men nu ska vi tydligen också smälta att han var sionist. Det
får vara någon måtta på historierevisionismen!
Vad Lasse har att säga - och han besitter verkligen gedigna kunskaper
om sionismen  riskerar att skymmas av att han ibland skriver och talar innan
han tänkt färdigt.
Kort sagt, läs Lasses bok och ta diskussionen med honom! Jag delar inte
Folket i Bild/Kulturfronts opåkallade avståndstagande från en
kamrat som blev nedslagen på öppen gata av sionistiska ligister i
samband med den s k al Quds-demonstrationen 20 september 2009.
Även om man kan uppleva en del av det Lasse skriver om t ex 11 september
som fnoskigt och konspirativt, så kommer jag att tänka på vad den över
90-årige, nu något demente Arne Naess sa i TV här om dagen, när han
smekte sin tygdocka som han aldrig överger:
"Lite vansinne skadar inte, om man tänker på vilka som styr världen!"
Själv sa jag i TV3 den 12 september 2001 att jag fann det osannolikt att
terrordåden kom från al Qaida. Sen fick jag inte vara med i TV på åtta
år.
Stefan Lindgren

Seger för Tengby!

Dagens Ring P1! blev en lysande seger för Thomas Tengby. På
ett mycket lyhört sätt fick han ett antal personer att berätta vad de
visste om den upprörande nedrustningen av sjukpensionerna - och
socialförsäkringarna i allmänhet. Lyssna: http://www.sr.se/topsy/ljudfil/2088210.mp3

Docenten i socialpolitik Seppo Isotalo uppgav att antalet
sjukpensioneringar minskat från 5 000 i månaden till 1 000. Inte beror
det på att vi blivit friskare - att färre är döende i cancer tex.
Nej det beror på en ny ideologi, som högtidligt kallas arbetslinjen och
som i sin mest dogmatiska tillämpning innebär att döende tvingas
söka arbete och gå på A-kassa eller ytterst göra sig av med alla
otillåtna ägodelar och söka socialhjälp.
Som det har uppmärksammats på sistone riskerar denna linje att driva
människor till den yttersta desperata åtgärden, som jag inte vill
nämna vid namn.
Cristina Husmark Pehrsson säger i TV: "Men så här får det absolut inte
gå till".
Men uppenbarligen handlar det inte om enskilda misstag, utan om ett
systemskifte.
Som någon påpekade i Ring P1 är politikerna snart de enda som har
chans till arbetsfria inkomster (fallskärmar, pensionering efter val etc.)
och dessutom har ju några av dem tagit sig fram med oärliga medel
(Refaat el Sayeed fick gå för sin falska doktorshatt men inte Sven Otto
Littorin för sin falska MBA-examen). Därför tror de att andra är oärliga
och tar gång på gång upp frågan om fusk i systemet.
Som tidningen ETC tagit fram utgör socialförsäkringarna idag en mindre
del av BNP än de gjorde på 1990-tyalet, så allt tal om skenande
kostnader är fel.
http://www.etc.se/artikel/16221/det-oaptitliga-skadespelet-om-bidragsfusket
Istället har man i praktiken dragit ner systemet med 73,7 miljarder
mellan 1990 och 2006. Det började på socialdemokratisk tid och
fortsattes av alliansen.
År 2006 gick socialförsäkringssystemet med 119 miljarder plus!
S k misstänkta "felaktiga utbetalningar" uppgår till drygt 4 %.
Även om man godtar den beräkningen kan det ju knappst legitimera jakt på
sjuka i livets slutskede eller införandet av kontrollsystem som är
förödmjukande och arbetssamma för barnföräldrar.
Hela alliansens politik bygger på konceptet kontrollerande stat och
fuskande menighet. Det finns många bevis för att detta är en skadlig
politik som inte leder till önskade resultat.
Mina ryska vänner förvånar sig alltid över att jag som småföretagare
alls bryr mig om att betala skatt. Jag skulle kunna nolltaxera mig genom
livet. Men gör det inte.
Det bygger på förtroende. När det uppstår gnissel vidtar man
förtroendeskapande åtgärder.
Okej att det behöver stramas åt här och var (jag har en del förslag, bl
a kostnaderna för Sveriges försvar i Hindu Kush) men att börja med
samhällets svagaste är ovärdigt vårt rika samhälle.
En sjuk ska inte behöva anlita advokat för att få försäkringskassans
stöd.
Stefan Lindgren
PS. Ett tack till Bonton, alias Hans Lindström. Tecknar i varje nummer
av FiB/Kulturfront.

"Tillbakadragande" enligt Obama

Nej, hoppet om att Obama verkligen skulle bli en
fredspresident grusades slutgiltigt i natt.
30 000 ytterligare soldater + fler Nato-soldater. Samt lite
"pie in the sky" dvs. ett löst löfte om påbörjat
tillbakadragande om ett och ett halvt år.

Det här håller inte. Ingenting kommer att vara bättre om ett
och ett halvt år. Det kommer att vara värre. Det finns ingen
logik i Obamas beslut. Teorin om en "surge" som ska följas
av avtagande våld har inget stöd i verkligheten. Militären
är alltid redo att kräva nästa "surge" för att
"säkerhetsläget har försämrats". Så har det låtit varje gång
Sverige ökat trupperna.
Anmärkningsvärt var USA-ambassadören i Sverige Matthew
Parsons kommentar där han tackade den svenska regeringen för
att den inom EU hade agiterat för ett "increased committment",
ökat åtagande, för kriget i Afghanistan.
Den som vill ha en prognos för Obamas planerade "Surge" i
Afghanistan kan se på Irak. Infosajten About.com
sammanfattade 20 november 2009 resultatet av sex års krig så
här:
4 366 amerikanska soldater dödade, 31 571 allvarligt skadade
Förbrukade & godkänd krigskostnad - omkring $ 800 miljarder
till mitten av 2009, inklusive $ 76 miljarder på begäran av
president Obama.
Kostnader för en amerikansk soldat ett år i Irak - $ 390 000
(Congressional Research Service).
Förlorat & oredovisat i Irak - $ 9 miljarder i rena pengar och
$ 549,7 milj i reservdelar levererade 2004 till amerikanska
entreprenörer. Också, enligt ABC News, 190 000 gevär,
inklusive 110 000 AK-47.
Saknas - 1 miljard dollar i lastbilar, tankfordon, kulsprutor,
raketdrivna granater och annan utrustning och tjänster till
de irakiska säkerhetsstyrkorna. (Per CBS News den 6 december
2007.)
Förslösat i Irak - 10 miljarder dollar, enligt utfrågningar i
kongressen i februari 2007.
Halliburtons överpriser, enligt Pentagon - 1,4 miljarder dollar
Belopp som betalats till KBR, en före detta Halliburtondivision,
för att leverera mat, bränsle, boende och andra föremål till
USA-soldater - 20 miljarder dollar, varav 3,2 miljarder är
"tvivelaktiga".
Antal stora amerikanska baser i Irak - 75 (The Nation / New
York Times)
Trupper i Irak - Totalt 124 000 amerikanska soldater den 30
september 2009. Alla andra nationer har dragit tillbaka sina
trupper.
Amerikanska militärhelikoptrar nedskjutna i Irak - 73 totalt,
minst 36 av fientlig eld
Privata entreprenörer i Irak som arbetar för de amerikanska
trupperna - Mer än 180 000 i augusti 2007, enligt The
Nation / LA Times.
140 döda journalister dödade - 93 mördade och 47 av krigshandlingar,
varav 14 av amerikanska styrkor
Irakiska poliser och soldater dödade - 9 315
Irakiska civila som dödats, Beräknad - En FN utfärdat rapport
daterad den 20 september 2006 visar att antalet irakiska
civila offer har underrapporterats. Redovisade förluster är
mellan 50 000 och 100.000 men kan vara mycket högre. Vissa
informerade beräkningar anger de civila irakiska förlusterna
till 600 000.
Irakiska flyktingar i Syrien och Jordanien - 2,1 till 2,25 miljoner.
Irakisk arbetslöshet - 27 till 60 %
Irakiska barn som lider av kronisk undernäring - 28% i juni
2007 (enligt CNN.com, 30 Juli 2007)
Procent av de yrkesverksamma som har lämnat Irak sedan
2003 - 40%
Irakiska läkare som mördats sedan invasionen 2003 - 2 000
Irakiska hem har el 1 till 2 timmar per dag (Ryan Crocker,
USA: s ambassadör i Irak enligt Los Angeles Times, 27 juli,
2007). Före kriget var det 16 till 24 timmar.
Antalet irakiska anslutna hushåll till avloppssystem - 37%
Irakier utan tillgång till tillräcklig vattenförsörjning - 70%
(CNN.com, 30 juli, 2007)
Hela Mellanöstern är ett enda stort blödande sår från
Medelhavet till Indus. En region med drygt en halv miljard
människor balanserar på randen till totalt kaos - en utmärkt
kuvös för odling av ett tredje världskrig.
Ett sådant "tillbakadragande" till som det Obama presterat i
Irak och regionen försätts i fritt fall.
Nu mer än någonsin är det viktigt att världens folk står upp
och handlar. Obama är torsk, i samma fälla som Lyndon
Johnson, gillrad av Pentagon. Där kommer han att sprattla
med sin ofinansierade sjukförsärking och 10 %-iga
arbetslöshet, tills nästa rena, vita, rödnackade krigskabinett
kan ta över.
Stefan Lindgren

Mot språkimperialism

Horace Engdahls kommentar i radion till folkpartiets förslag att göra
engelska obligatorisk från första klass visar sig ha en förhistoria, som
i vart fall jag var lyckligt okunnig om.
20 november publicerade Engdahl och flera andra mer eller mindre kända
undertecknare en gemensam artikel på Svenska Dagbladets brännpunkt, där
de bl a sa så här:

"Folkpartiets pågående landsmöte föreläggs ett förslag att engelska ska
bli obligatoriskt från och med årskurs ett i grundskolan. Förslaget
formulerades redan i Globaliseringsrådets slutrapport i våras. Rådets
enda argument är att intresset för och kunskaper i främmande språk kan
stimuleras genom själva tidigareläggningen.
Ingen forskning har hittills kunnat belägga att elever lär sig engelska bättre,
om de lär sig språket redan i årskurs ett istället för i årskurs tre
eller fyra. [...] inlärningen av ett främmande språk
fungerar bäst, om den sker med grund i modersmålet (eller det starkaste
språket). Låt eleverna lära sig läsa och skriva på det egna modersmålet
först, om inte det andra språket finns naturligt i omgivningen. En
tidigareläggning av engelskan skapar också problem för många
invandrarbarn i Sverige, som håller på att byta språk från föräldrarnas
modersmål till svenska [...].
Teorin om tidigast möjliga främmandespråkinlärning förfäktas energiskt
av vissa före detta kolonialmakter, inklusive delar av den afrikanska
eliten, i Afrika. Kolonialspråket fungerar som exklusivt
undervisningsspråk från årskurs ett i vissa afrikanska stater.
Likvärdiga tester visar dock att elever i länder, som undervisats på ett
inhemskt språk, under åtminstone de tre första åren, uppnår bättre
resultat i till exempel engelska i slutet av grundskoletiden än elever
från de förstnämnda länderna.
Efter andra världskriget blev engelska obligatoriskt i folkskolan;
tyska och franska tillkom i realskolan och gymnasiet. Studenterna i
högskolan förutsattes behärska engelska och tyska och i viss
utsträckning franska. Successivt har dock engelskans ställning på
högskolan stärkts, eftersom denna tågordning har upphävts. Numera kan
högskolans kursanordnare inte vara säkra på vilket främmande språk
studenterna behärskar utöver engelska, vilket leder till en låsning till
kurslitteratur på svenska och engelska. Engelskan har också stärkt sin
betydelse i gymnasiet, eftersom kunskaper i engelska idag betygsmässigt
är lika mycket värda som i svenska.
Svenska ungdomar utsätts idag för en enorm exponering från engelskan
i massmedia; det må gälla tv, radio, film eller internet...."
Artikeln är väl värd att läsa i sin helhet. Undertecknarna var HORACE
ENGDAHL författare, ledamot av Svenska Akademien, PETER ENGLUND
Svenska Akademiens ständige sekreterare, OLLE JOSEPHSON docent
i nordiska språk och f.d. chef för Språkrådet, OLLE KÄLL gymnasielärare
i svenska, tyska, engelska samt PER-ÅKE LINDBLOM f.d. gymnasielärare,
medlem i nätverket Språkförsvaret
Språkförsvarets programförklaring finns att läsa på
http://www.sprakforsvaret.se/sf/index.php?id=28
Där noterar jag särskilt punkten om inomnordisk språkförståelse som
ett viktigt mål i språkpolitiken. Där hade jag gärna sett även en skrivning
om Östersjöländernas språk.
Tyskan står oss ju närmare än de latinska språken av en rad skäl och
även ryskan måste med på ett hörn som ett av våra grannspråk - där har
nedrustningen nu gått så långt att till och med Försvarets tolkskola har
lagt ner undervisningen i ryska - inte ens Sveriges spioner ska i
framtiden kunna ryska!?
Hur som helst är det utmärkt att det rör på sig och att svenska språketi tal & skrift lyfts fram i skolan och blir en kraftfull faktor i
integrationspolitiken. Här får naturligtvis inte finnas något
administrativt tvång, som folkpartiet tidigare varit inne på (t ex
villkora medborgarskapet) utan det måste vara kul - och sexigt - att
tala och skriva bra svenska. När vi lär oss modersmålet fördjupar vi
våra relationer till andra människor. Dessutom är det en maktfaktor i
klasskampen. Om vi behärskar språket kan vi rocka röven av överklassen
och den anglo-amerikanska kulturimperialismen.
Stefan Lindgren

Släpp som inte luktar illa

I gårkväll var det BOKSLÄPP i Skarpnäcks Folkets hus.
Det får mig att tänka på Sara Lidman, som bodde i området
sina sista år. Hon sa en gång om en dragspelsmusikant att
han spelade som ett helt HÄSTSLÄPP.
Inte så stinkande som man skulle kunna tro. Hon syftade på
ysterheten när man släpper ut hästarna på bete första gången
på våren.

Hur som helst. Boken om Skarpnäck släpptes. Med bilder av
Eva Wernlid och text av Pia Roxell.
Alla var där. Minst ett dussin fibbare och flera hundra
boende. Tänk att hembygden har sån kraft - mitt i
storstadens betongöken.
Men vi som bor i Skarpnäck känner oss lyckligt lottade. Det
är inte alla som kan starta dagen med att fotografera en
välvuxen hackspett på fönsterblecket. 70 meter från
tunnelbanan.
Bara en sån sak.
Uppställningen från HSB och Familjebostäder var total. De
hade sponsrat författarna utan att ställa krav eller lägga
sig i utformningen.
Jag hindrades från att köpa boken, eftersom min HSB-förening,
Vingen, ger alla boende den i julklapp. Helt rätt! Man måste
veta var man bor.
Stefan Lindgren
Bilden: Vy från mitt arbetsrum.

Äntligen!

Äntligen! brukar Gert Fylking ropa när Svenska Akademien
meddelar Nobelpristagare.
Äntligen! måste jag (utan varje ironi) utropa när den makthavande eliten
spricker på rätt ställe - i språkfrågan. Akademiens
f d ständige sekreterare Horace Engdahl går ut hårt mot
folkpartiets förslag att införa engelska redan från första
klass i grundskolan.

Engdahls argument är att eleverna under hela skoltiden i första hand
måste tillägna sig svenska - inklusive det svenska
skriftspråket. Och att engelskan har en extremt gynnad
ställning bland de främmande språken, som inte behöver
accentueras ytterligare.
Mitt i prick! Tack, Horace.
Den svenska kulturrevolution det här landet behöver måste
börja någonstans och det är förstås i skolan, med den
gemensamma läroplanen.
Ska den svenska kulturen ha en chans att överleva i den
syntetiska blandkultur som håller på att uppstå i
EU-byråkratins hägn måste svenskans ställning stärkas.
Men det är också mycket mer än en läroplansfråga. Bara
levande folkrörelser kan skapa ett tryck i frågan. Vad säger Folket
i Bild/Kulturfront? Idag kraftigt decimerat. Men utrustad
med rätt idéer och rätt engagemang skulle man kunna
bygga brett försvar av det svenska språket och den svenska
kulturen.
FiB/K har haft "folkets kultur" som paroll, vilket har varit
helt riktigt - en kultur som innefattar Ivar Lo, Stina
Aronsson (nyutgiven på Modernista), Strindberg, Evert Taube
och Stickan Andersson.
Nu måste detta försvar också specifikt gälla den svenska
kulturen, som på det hela taget kan uppföras i "röda boken"
över utplåningshotade kulturer. Den hotas inte av utplåning
av någon matematisk nödvändighet som många andra
försvinnande språk, utan av ett politiskt förtryck som utgår
från ett "internationaliserat" europeiskt och svenskt
etablissemang, där det är OK att uttrycka sig på
turistengelska (lingua franca i bolagsrum, politiska
församlingar, högskolor och snart alltså på dagis... om
folkpartiet får som det vill). Och lika okej att se ned på den
svenska kulturen - i många avseenden en lågkultur med
Allsång på Skansen och ostämda fioler - som att själv aldrig
delta i den för att kunna utveckla den inifrån.
Att delar av den s k vänstern har lika svårt att ta ordet
"svensk" i sin mun som den pladdrande kulturelit som kopplat
greppet om allt tyckande i spalter och på våglängder är en
del av problematiken.
Denna "vänster" legitimerar sönderslagningen av svensk
kultur och tankeliv. Den historiska bakgrunden är
föreställningen att "arbetarna har inget fosterland", en
paroll som hade sin största relevans inför första
världskriget, som var ett klockrent imperialistiskt
brödramord. Men som förlorade sin kraft redan i andra
världskriget och idag ännu mer - när bourgeoisien (de som
äger och styr oss) för länge sedan sagt farväl till
"fosterlandet".
En del av denna "vänster" håller idag liv i de segslitna
föreställningarna om den "osvenske" arbetaren genom att peka
på hotet från Sverigedemokraterna.
Vad de inte förstår är att de därigenom låter sig styras av
Sverigedemokraterna. Hela det politiska livet styrs idag i
viss mening av Sverigedemokraterna. Och så kommer det att
vara så länge inga andra politiska krafter berövar
Sverigedemokraterna problemformuleringsprivilegiet.
Försvaret av den svenska kulturen och nationen är inte en
invandrarfråga. Det finns inget omedelbart samband mellan
de frågorna även om det naturligtvis är viktigt att försvara Sveriges rätt att
stifta sina lagar (inklusive vår traditionellt reglerade
invandringspolitik - den fria invandringen har alltid varit
Svenskt näringslivs käpphäst).
En stark nationell kultur förutsätter naturligtvis
mobilisering av alla folkgrupper i Sverige, inklusive
invandrare. Inga delar av det svenska folket tjänar på den
uppifrån styrda kulturella och språkliga fragmentarisering
(falsk eller skenbar "internationalisering") som pågår i
Sverige.
Debattinlägg välkomna. Men skriv under ditt eget namn och
användning av ordet "Sverigedemokrater" är starkt ransonerat.
Med tanke på den armé av skribenter som ägnar sig åt dem
behöver de ingen reklam. Låt oss tala i sak!


Stefan Lindgren

Tack Hanne Kjöller

Om jag ville skulle jag kunna gräva upp något skit om Hanne
Kjöller på DN:s ledarredaktion.
Hur var det nu med hennes taxikvitton och hennes senaste
deklaration? Deklarerade hon fringasarna och arvodet från
bostadsrättsföreningens styrelse och styrelsen i bolaget hon
sitter med i?

Men jag vore en usel journalist om jag använde det som
argument mot henne i debatt om Mehdi Ghezalis förlorade
heder.

Om Mehdi och hans vänner har jag följande att säga.
Innan jag alls hade satt mig in i Mehdis fall träffade jag
hans far och blev helt tagen av hans envisa försvar av sonen.
Jag minns att jag tänkte att så skulle jag vilja vara om
någon av mina sönder råkade illa ut.
Mehdi har jag sedan träffat kort. Genom en kompis som var
rektor på en yrkesskola i Örebro vet jag att Mehdi efter
hemkomsten fick ett bra erbjudande om en yrkesutbildning som
hade lett till jobb. Han tog inte chansen, utan valde
sysslolösheten och så att säga ett liv i religionen.
Jag beklagade det, men det var knappast något man moraliskt
kunde uppröras av. Vem hade klarat sig mentalt oskadd genom
två år i Guantànamo?
Vad gäller Mehdis vänner, paret med det lilla barnet har jag träffat
dem på Sergels torg en gång, en mycket rar och trevlig pojke
och flicka som köpte en av mina reseskildringar från
Afghanistan. Hon ville dock ej ta i hand vilket jag
respekterar.
Att unga människor reser, att de söker sig till Sydasien,
Indien, Pakistan och Afghanistan finner jag helt naturligt.
Min näst äldste son var försvunnen ett halvår i Indien innan
han kom hem helskinnad.
Man är väl inte terrorist för det? Och reser man på
föräldrapenningen så är det dessa människor väl unt.
Varför inta ta chansen att resa medan barnet är litet?
Utmärkt.
Jag drar mig till minnes att Tomas Fischer, idag respekterad
finansman och tidigare bokförläggare, gjorde sina första
spekulativa aktieköp med just moderskapspenningen som det
hette då.
Vad Hanne Kjöller i övrigt har att anföra är ju rent
skvaller.
Varje ståltråd - bra att skära melon med - kan bli en
"strypsnara". Varje fickkniv kan bli ett mordvapen. Jag tror
inte man kan anklaga någon som reser på egen hand i dessa
länder och bär kniv. Det är bättre än att bli liggande i ett
dike, som min systers väninna som insisterade på att gå till
fots mellan ett ashram och en busstation i Indien. Hon kom
aldrig fram.
Jag är glad att Mehdi är hemma hos sin pappa igen och önskar
hans vänner lycka till med barnet.
Till Hanne Kjöller kan jag bara säga tack att hon har
övergett sjukvården. Hennes dokumenterade oförmåga att
skilja sak och person - och att sätta sig in andra
männsikors situation - hade utgjort en säkerhetsrisk.
Stefan Lindgren

-----------------------------------------------------------------------------
lindgren.text@bredband.net
Stefan Lindgren, Fallvindsg 6, 12832 Skarpnäck

På väg ut

Dr. William Brydon, biträdande fältläkare i britternas
Bengalenarmé ankommer till Jalalabad på sin döende häst. Han
var den ende överlevande av en armé på 16 000 man som
britterna skickade in i det första anglo-afghanska kriget
1838-1842.
Nu upprepas historien.


För att hålla sig kvar vid makten har Karzai (enligt dagens DN) sagt
att de utländska trupperna ska vara ute inom fem år.
Även om han inte exakt formulerat sig så (inom fem år ska de
inhemska styrkorna kunna "ta ledningen" i kriget mot den
nationella motståndsrörelsen) så är innebörden klar.
USA/Nato:s ockupation går mot sitt slut. So oder so. Sker
återtåget snart och "frivilligt" minskar prestigeförlusten för
ockupanterna. Sker det sent och motvilligt kommer det att
rinna floder av blod - och Karzais chanser att överleva
minskar.
Enligt Daily Telegraph kan uttalandet bilda plattform för en
brittisk "exit strategy" - en uttågsstrategi.
Det borde väl gälla även för Sverige.
Sedan Karzai satt denna femårsgräns ska ingen längre behöva
höra Tolgfors säga att det är illojalt att diskutera slutdatum.
Ingen ska behöva höra ÖB surra om ett 15-årigt projekt.
Urban Ahlin och de övriga dammsugarförsäljarna får nu ramar
att hålla sig till i den kommande översynen av svensk
krigspolitik i Afghanistan.
Det gäller nu att göra ett rationellt val. Ska trupperna
dras hem om 0, 1, 2, 3, 4 eller 5 år?
Allt talar för nollan.
På fem år sparar vi uppåt tio miljarder som kan sättas in på
civila biståndsprojekt. Lokalerna i Mazar kan tas över av
afghanska hantverks- och kvinnokooperativ. Den svenska
militären kan hemförlovas och ersättas av en civil volontärstyrka,
helst under Svenska Afghanistankommitténs ledning, som kan
bygga skolor, reparera vägar, borra brunnar etc.
Stefan Lindgren

Byter Urban Ahlin aldrig skjorta?

Gårdagen började med taxihämtning kl 05.50 för att vara med
i TV4:s nyhetsmorgon om Afghanistan tillsammans med bl a
Peter Wolodarski, en mycket ung ledarskribent på DN som dock
visat sig ha förmåga att tänka själv.
Efter tio minuter snabbt över till reportaget om kungaparets
bostadsproblem.

På radio hör jag att Urban Ahlin vill stå fast i klaveret.
Man frestas att ställa Dina och Dorindas berättigade fråga
("Det blåser på månen"): Byter du aldrig skjorta heller?
På kvällen demonstration på Mynttorget. Långa bilköer på
grund av Medvedevs besök (hatet lyser igenom i DN:s
bevakning - mannen är bara 162 cm lång och skrattar på fel
ställen. Tänka sig! Kollade han inte med DN.).
Väl framme har ett 50-tal personer infunnit sig i hällande
regn. Vilka fantastiska människor! Per Garthon, outtröttlig,
enkel och rak. Alice Åström, med välskrivet manus enkom för
detta tillfälle - en parlamentariker med hjärtat i "gatans
parlament".
Anna-Lisa Bäckman. Jag höll i paraplyet och såg hur hennes
tal sakta rann bort i regnet. Men hon fann sig, lyckades
till och med parafrasera Runeberg. Om riskdagen fattat rätt
beslut kunde man åtminstone säga om dem som Runeberg om
soldaten Dufva:
"Ett dåligt huvud hade dom, men hjärtat, det var gott".
Gösta Hultén talade om hur Sveriges krigföring strider mot
mänskliga rättigheter Eva Myrdal om det missbrukade
kvinnoargumentet.

Stefan Lindgren

Man (och kvinna) ur huse!

Så här ser den ut. Uhjälp modell Carl Bildt mot världens
tredje fattigaste nation. 1,5 miljarder anslås av riksdagen
på onsdag till "fredsbevarande insatser" i Afghanistan.
En helt lögnaktig beskrivning av en ren krigsinsats olaglig
ockuypation av ett land som helt styrs av Nato och USA.
Därför: Kom till årets viktigaste evenemang!
MANIFESTATION MOT FORTSATT SVENSK TRUPP I AFGHANISTAN

Onsdagen den 18 november kl 18:00 , Mynttorget , Gamla Stan ,Stockholm
Talare: Per Gahrton , Stig-Björn Ljunggren, Hans Linde (v) ,
Max Andersson (mp), Eva Myrdal , Gösta Hultén.
Riksdagen behandlar den 18 november regeringens proposition om
förlängning av svensk trupp i Afghanistan.

Om propositionen antas kommer Sverige att fortsätta delta i NATOs krig. Styrkan som
22 oktober uppgick till 430 man ska utvidgas till "cirka 500
man" med ett absolut tak på 855 man. I september 2008 hade
Sverige 290 man i Afghanistan. Men på något konstigt sätt
försöker regeringen att få det som närmast är en fördubbling
av krigsinsatsen att se ut som en "oförändrad insats".

Fortsatta militära insatser i Aghanistan är ingen lösning på konflikten
och kommer i praktiken att försvåra de civila insatser som
landet behöver.

Med huvet under Guillou-tinen

Det framgår av vad Jan Guillou själv har skrivit att han
hade kontakt med KGB även under det s k CIA-avslöjandet 1976.
Han skriver själv om en presskonferens det året:
"Och i det läget var jag någon sekund från att säga för
mycket. Jag arbetade nämligen sedan mycket länge med ett
sådant uppslag, jag var rätt optimistisk om möjligheterna."

Plötsligt har hans arbete för att avslöja KGB, som startade
1967 blivit ett nio år långt projekt.

Om man är anställd på en tidning - i synnerhet när det
handlar om FiB/K - är väl det normala att ledningen,
ansvarig utgivare och ordförande - informerades.

Så skedde under arbetet med IB-affären.

Men varför informerade Guillou ingen i FiB/Ks ledning om
sina KGB-kontakter?

Jag har kollat med Peter Gavelin som var ordförande och
ansvarig utgivare omkring april 1976-april 1977 och Nils
Gärdegård som var ordförande och ansvarig utgivare året därpå.
Ingen av dem hörde någonsin ett knyst om Jan Guillous KGB-
projekt, vilket är märkligt med tanke på riskerna han utsatte
sig själv och FiB/K för. Greta Hosten som föregick de båda
är dessvärre avliden.

Anklagelserna mot Jan Guillou för KGB-spionage är som jag
och många med mig påpekat orimliga.

Men samtidigt står det klart att han handlat oerhört
självsvåldigt och satt FiB/K på spel.

Hade KGB-kontakterna avslöjats under IB-affären hade
katastrofen för FiB/K varit ett faktum.

Idag kan väl FiB/K leva med avslöjandena av en av sina
främsta reportrars äventyrliga KGB-kontakter.
Men det bör sägas till historieböckerna att detta var Guillous
och inte i något avseende FiB/Ks grej.

Stefan Lindgren

Eftertankens kranka blekhet

Jag läser i Föreningen Afghanistansolidaritets nyhetsbrev
(som man kan prenumrera gratis på från hemsidan
www.afghanistan.nu nere till höger) att socialdemokrater och
miljöpartister lagt en gemensam motion där de kräver
"en översyn av den totala svenska insatsen som skall
slutföras hösten 2011och ligga till grund för
riksdagsbeslut hösten 2011 om eventuell förlängning eller
tillbakadragande av den svenska militara insatsen."

Det är alltså översynen som ska slutföras till hösten 2011
och inte "insatsen".

Det är med andra ord ett ställningstagande som inte
förpliktar till någonting.

Men.

Det är ett stort steg framåt för den socialdemokratiska
ledningen att den äntligen medger möjligheten av att DETTA
MÅSTE FÅ ETT SLUT. Attityden från Carl Bildt, Tolgfors
m fl har varit att detta får vi inte diskutera. Det är illojalt.

Oavsett hur vi bedömer krigsinsatsen måste den för eller
senare upphöra och det är en oerhört viktig diskussion.
För om man passerat Rubicon, dvs. erkänt att Afghanistan
inte är något slags FN-mandat på obestämd tid, så följer
automatiskt den diskussion om mål och medel, dvs när ska
truppernas uppdrag anses slutfört, som egentligen borde
föregått krigsinsatsen.

Då måste man steg för steg avföra alla falska mål ur
diskussionen:

-det är inte Sveriges eller världssamfundets uppgift att
ägna sig åt statsbygge i Afghanistan
- det är inte Sveriges uppdrag att se till att afghanerna
får raka sig.
- det är inte Sveriges uppdrag att se till att afghanska
kvinnor får gå lätt klädda

etc. etc. för att nu nämna några av de pseudoargument som
anförs i debatten till stöd för den självpåtagna rätten att
mörda muslimer. (Läs Orback för komplett provkarta).

Vad blir kvar? Vilka rationella motiv blir kvar - förutom
det outtalade att vara USA till lags?

Om socialdemokratin och miljöpartiet tar talet om översyn på
allvar kan resultatet bara bli ett, att trupperna snarast
hemkallas.

Därför bör den s/mp-motionen i denna del hälsas med
tillfredsställelse. Den uttrycker något av det som brukar
kallas eftertankens kranka blekhet.

Stefan Lindgren

Just nu ska den militära insatsen diskuteras

Det råder en viss panik bland anhängarna av Sveriges
krigsdeltagande i Afghanistan.
Jens Orback slår an tonen: Just nu är det viktigt att stå
fast, att inte ifrågasätta den militära insatsen, varnar han
myndigt.



Min följdfråga till Jens är: När om inte när människor
massakreras och dör en meningslös död i krig, ska man
ifrågasätta militära insatser?

Ju förr ju bättre. Desto snabbare vi får hem svenskarna,
desto större chans att rädda liv - både svenska och
afghanska.

Jens har ju själv i en roman skildrat vad han uppfattat som
övergrepp på sin mor under andra världskriget. Borde det
då vara så svårt att sätt sig in i hur afghaner känner det
som upplever sitt land skövlat, ruinerat och förgiftat av
västvärldens ockupationsstyrkor?

Att komma dragande med talibanspöket klingar mer och mer
ihåligt. Den svenska militären själva omvittnar att det nu
rör sig om en mängd olika grupperingar - med det gemensamma
målet att köra ut de utländska styrkorna.

Och om nu till och med general McChrystal överger den
afghanska landsbygden, ska Sverige då stå kvar till det bittra slutet?

Jag tror inte att Jens Orback är beredd att själva åka ner
eller skicka sina barn om han har några med åldern inne. Att
sitta bakom sitt skrivbord i Stockholm och slåss till sista
ISAF-soldaten är föga heroiskt.

När vi inbjöd Olof Palme-centrat att delta i vår Afghanistanvecka
inte ens svarade Jens Orback på brev. Jag tror inte att han tål
diskussion.

Hans företrädare Thomas Hammarberg ställde upp på alla
sätt när Föreningen Afghanistansolidaritet hade ett liknande
arrangemang 2003.

Nu sex år senare på det sluttande planet ska vi tydligen bita ihop
hålla tyst. Att köra ett race med förbundna ögon och
uttryckligen hävda att vi inte ska låta oss påverkas av den aktuella
verkligheten bäddar för fler "gruz 101", som ryssarna sa, last 101,
plastsäckar med stupade unga soldater i.

Stefan Lindgren