Får man tala om Palmemordet?

Johan Croneman i Dagens Nyheter är normalt rätt omdömesgill och en av de
få skribenterna som sticker ut med sin ovana att tänka själv.

Idag tänker han om de olika Palmefilmerna och de förment sura
reaktionerna från Palmemedarbetare som Ingvar Carlsson och Pierre Schori.

Nog måste det få göras film om Palme, 27 år senare, även om det är film
som tar ut svängarna, tycks han mena.

Är det så enkelt? Även döda kan ju bli offer för förtal och det anser
jag har skett med filmen Call Girl. Tyvärr valde de anhöriga att inte
åtala, men det står ju Palmes närmaste fritt att upplysa allmänheten om
att strunt är strunt, om än i gyllne dosor.

Om vi bortser från rent förtal är det väl helt i sin ordning att det
görs Palmefilm, med olika vinklar. Men publiken måste ju också få
diskutera sakinnehållet. Det görs sällan i Sverige. Underdånigheten mot
den kulturelit som gör film är ofta större än inför politiker, om de så
har mist livet på sin post.

Om man ser "En pilgrims död" en smula utifrån ter det sig lite
märkligt att en av landets ledande kriminologer, med unik inblick i
polis- och rättsväsende, ägnar sig åt att leverera litterära skrönor om
ett 27 år gammalt ännu olöst statsministermord.

Jag menar, om mordvapnet "lånades" i polisens eget förråd, borde ju
professorn belägga detta. Finns det däremot inget som tyder på detta,
hur lämpligt är det då att just han lånar den trovärdighet han äger i
ämbetet åt en fantasitolkning?

Varför är det ingen i det här jävla landet som intresserar sig för
sanningen? Ett statsministermord som inte är preskriberat.

Inga-Britt Ahlenius, tidigare generaldirektör på Riksrevisionsverket,
har framkastat teorin att den s k Stay Behind-rörelsen kan ha legat
bakom dådet.

Hon har inga bevis.

Jan O Karlsson framför i Maud Nycanders Palmefilm uppfattningen att
det vita Sydafrika måste ha legat bakom mordet.

Han har heller inga bevis.

Leif G W Persson som tidigare bl.a. har ifrågasatt den etablerade
versionen om mördarens flyktväg säger att gärningsmannen sannolikt var
en polis eller militär. Den version vi sett på TV är närmast en polisiär
variant av Christer Pettersson-spåret. Återigen ensam galning, om än i
en annan klass.

Men inte heller Leif G W har några bevis.

Allt det här vore väl bra och i sin ordning om allmänheten kunde vara
förvissad om att det någonstans satt ett koppel blodhundar som följde
upp vartenda spår i Palmedebatten och ständigt vände på det jättelika
materialet för att hitta nya infallsvinklar.

Min personliga uppfattning utifrån motivbilden (Cui bono?) är att
mördaren står att söka i svensk-amerikanska underrättelsekretsar på hög
nivå. Resultatet av Palmes undanröjande blir ju att ett hinder för
kuppen i Reykjavik senare samma år undanröjs och Nato utvidgas till
hela Östeuropa.

Leif G W Perssons parallell med mordet på Gustav III skulle kunna förklara
att utredningen aldrig kommit någonstans. Hundratals personer deltog i
en sammansvärjning om inte annat så med sin tystnad.

Om nu svensk polis har tröttnat på att utreda Palmemordet så får man väl
ta in civil expertis, kanske också meriterade utländska mordspanare.
För tio år sedan talat jag med mordspanare vid MUR,
Moskvapolisens mordrotel, som gärna ville sätta tänderna i fallet om de fick
frågan. Varför inte? Det borde även finnas exempelvis skickliga israeler
och amerikaner att tillfråga.

Att det gått 27 år är inget argument för att inte söka sanningen och
nöja sig med svammel.

Stefan Lindgren