Krim tillhör folket

Det är många recensenter som har hyllat Kalle Kniiviläs "Krim tillhör oss. Imperiets återkomst. Reportage" (Atlas 2015).

Jag undrar varför. Det är en bok fylld av faktafel.

Kniivilä talar konsekvent om Rysslands "annektering" av Kreml utan att ens reflektera över vad som ligger i detta ord. Den enes "annektering" är den andres demokratiska val. Det är en skyldighet för en reporter att se båda sidorna. Kniivilä gör endast sken av att göra det, men hans bias är så stark att han nästan aldrig förmår referera de ryska argumenten utan att förvrida dem.

I princip består boken av en massa pratminus, dvs. utsagor av olika människor som han stött på och eftersom han mest sökt sig till antiryska kretsar blir tonen därefter. Ovanpå detta läger han olika hemmasnickrade "förklaringar".

Så förklaras exempelvis Rysslands agerande med att "pengarna är slut" - den mest bisarra förklaring jag har sett.

Ryssland har mycket blygsamma skulder och har kraftigt fyllt på sina guldreserver sedan Krimhändelserna. Ekonomin går knackigt, främst till följd av oljepriserna, men hur detta skulle förklara att Moskva dragit på sig ytterligare en gigantisk utgift - att ta över försörjningen och utvecklingen av Krim - överstiger mitt förstånd.

Samtidigt viftar han undan den geopolitiska aspekten, Rysslands fruktan för att Krim skulle förvandlas till Natobas - som "hjärnspöken". Det är lätt för oss som inte lever i Ryssland.

Ukraina framställer Kniivilä som ett alternativ för Krimborna som stod för "demokrati och mänskliga rättigheter", "en fungerande rättsstat av västlig modell" etc.

Han förnekar att det skedde någon kupp i Kiev och säger bara att parlamentet "slog fast att Janukovitj lämnat sitt uppdrag" och att hans ämbete därför överlämnades till t f president Turtjinov "helt i enlighet med lagen". Det är ju helt enkelt en dålig lögn, eftersom Kniivilä lätt hade kunnat försäkra sig om att 1. ingen avskedsansökan föreligger från Janukovitj och 2. inget impeachment inleddes - de enda två fall som författningen förutser att presidentskifte kan ske mellan val.

Men låt oss ta den avgörande frågan om krimbornas vilja. Där påstår Kniivilä att stödet för återgång till Ryssland i maj 2013 var 23 procent. Sedan har det legat på 30-40 % - men på något märkligt vis stöder eller i vart fall motsätter sig inte en majoritet "annekteringen" idag (s 44). Här ska man ana trycket från den ryska stöveln!

Mycket få bedömare ifrågasätter att en överväldigande majoritet av krimborna faktiskt stöder en återgång till Ryssland. Om inte annat så av det enkla skälet är lönerna i Ryssland är tredubbla och att vissa subventioner av sjukvården ännu återstår.

Av de mätningar som gjorts efter återgången säger  Broadcasting Board of Governors (21-–29 april 2014) att 83 % stödde återföreningen.

Gallup (21–-27 april 2014) säger 82,8%.

Pew Research Center (april 2014) kom fram till att 91 % i  Simferopol, Sevastopol och Kertj stödde återföreningen, dvs. mer än det officiella snittet på 88 %.

Eftersom bl.a. USA officiellt har förklarat omröstningen för riggad är det märkligt att inget västland nappat på ett förslag från en tidigare tysk s-ordförande att göra om folkomröstningen under FN-kontroll (ett förslag som jag tror att  Krimborna gladeligen skulle ställa upp på).

Så långt om den avgörande legitimitetsfrågan. men även i det lilla i Kniiviläs beskrivning av händelseförloppet finns en hel del märkligheter.

Han påstår att ryska soldater intog flygplatsen 28/2. Det var Krims frivilligmilis som bröt sig in, men  när de skulle avrättas av en ukrainsk exekutionspatrull dök plötsligt ryska förband upp och förhindrade kanske ett blodbad. (Detta är den officiella versionen som bör redovisas även om Knivillä inte tror ryssar om något gott.)

Över huvud taget ägnar Kniivilä ingen uppmärksamhet åt det märkliga faktum att 18 000 av 20 000 ukrainska soldater bytte sida och gick över till Ryssland och att knappt ett skott avlossades (en skjuten på en militärbas plus en ihjältrampad i Simferopol). Dvs. återföreningen kan i oblodighet bara jämföras med Tysklands återförening eller Kinas återtagande av Hongkong.

"Pogromen" i Korsun 20-21/2, som spelade en viss roll för Krimbornas val, förnekar Kniivilä rakt av som ett ryskt hjärnspöke. Det är upp till var och en. Man kan se YouTube-filmer från händelsen, t ex. https://www.youtube.com/watch?v=pwtiw7MoRVs#t=1074. Riksåklagaren på Krim säger att sju människor befaras döda, men man har inte något som styrker detta och vet inte ens namnen. Pogromen i Odessa 2 maj 2014 var "en okontrollerad upptrappning av våld", säger Kniivilä, underförstått: kan inte skyllas på någon.

Det avgörande skeendet när Krimborna säkrade kontrollen över sitt parlament mot en Kievlojal mobb beskriver Kniivilä genom att intervjua en FOI-forskare i Stockholm. Ett märkligt tillvägagångssätt för en bok som ger sig ut för  att undersöka händelserna på plats.

Språkfrågan vinklar Kniiviläs så att det skulle finnas en grundlös fruktan hos Krimborna för att ryskan skulle komma att diskrimineras under den nya Kievmakten. Längre fram i boken berättar han själv hur utländska filmer, inklusive ryska,  enligt ukrainsk lag dubbades till ukrainska på Krimbiografer och i TV. Han redogör inte heller för de åtgärder mot rysk kabel-TV som vidtagits efter Kiev-juntans maktövertagande. 70 procent lär ha fått sina ryskspråkiga kanaler avstängda.

Nu säger inte jag att man inte ska läsa Kalle Kniiviläs bok. Jag tycker man ska läsa den, kritiskt, eftersom den är ett bra exempel på situationen i svensk journalistik idag. Kniivilä är anställd på Sydsvenskan och detta är vad han förväntas säga i Sverige. Sannolikt skulle han ha fått mycket svårt att hitta ett förlag om han skrivit något annat. Finska vänner säger mig att Kniiviläs spelat en positiv roll i den finska debatten där förväntningarna, miljön är en annan.

Tillåt mig när jag nu ändå är igång att påpeka att translittereringarna nuförtiden görs på ett sätt som bara försvårar för läsarna. Varför den rysktalande Nikolaj Azarov ska döpas om till Mykola har jag svårt att förstå. Och vad är poängen med att kalla Aleksandr Turtjinov för Oleksandr Turtjynov. Måste vi verkligen efterhärma puristisk ukrainsk ortografi? I beskrivningar av ett land där 90 procent talar ryska. Språknämnden har backat ett steg när man sagt att t ex Kiev även i fortsättningen ska stavas som vi varit vana.

Men Kniivilä går för långt när han dessutom försöker införa krimtatarisk translitterering. Mustafa Dzjemilev blir då Cemilev! Det krimtatariska parlamentet, majlis, blir meclis. Fast det är ett arabiskt ord som stavas m-dz-l-s. Det är rena snurren. I avsaknad av välgrundade regler anser jag att man får hålla sig till sedvanlig svensk translitterering. För transkribering från ryskan finns genomarbetade och heltäckande regler som det ofta ter sig naturligt att utsträcka över det postsovjetiska territoriet. Charkov, Zaporozje, Lvov osv. så som det hetat.

Verkligheten är nog krånglig som den är. Den blir inte begripligare av att vi döper om den.

Stefan Lindgren