gerundium

21 maj 2017

Skriet från vildmarken


S-bloggaren Martin Klepke (f d tidningen Arbetet) tycker att det är förfärligt att Patrick Reslow har bytt parti från M till SD, eftersom vi har listval och inte personval i Sverige.

En annan socialdemokrat, högerorienterade Widar Andersson (Folkbladet, Norrköping) invände mot Klepke i "Godmorgon världen".

Vem har rätt?



- Klepke har inte förstått att alla riksdagsmän är personvalda! sa Andersson.

Var och en av dem är själv ansvarig inför väljarna och kan inte avsättas av någon, såvida de inte begått ett grovt brott.. Andersson har rätt och det ska vi vara tacksamma för.

För om partierna skulle ha rätt att byta ut en riksdagsledamot som bryter mot partidisciplinen (röstar mot partilinjen, ansluter sig till annan partigrupp etc.) skulle riksdagen bli det transportkompani som många av demokratins dödgrävare längtar efter.

Det heter i regeringsformen:

"En riksdagsledamot eller en ersättare får inte lämna sitt uppdrag utan att riksdagen har medgett det....

En ledamot eller en ersättare får i annat fall skiljas från uppdraget endast om han eller hon genom brott har visat sig uppenbart olämplig för uppdraget. Beslut om detta fattas av domstol."

Minns Ture Königsson. Vid riksdagsbeslutet 1959 beslutade han att svika sitt parti folkpartiet och släppa fram linje 1 som fått 46,4 procent av rösterna i en folkomröstning mot 34,6 procent för folkpartiets och högerns alternativ.

Königssons uppdrag inom folkpartiet förnyades inte och han ställdes utanför valbar plats på valsedlarna inför 1960 års riksdagsval.

Hela svenska folket har anledning att vara Königsson tacksam för att han följde samvetets röst i stället för partipiskan.

Andra berömda "vildar" är John Takman (fick från V till Apk) Gudrun Schyman (idag Fi).

Även om Reslows avhopp inte har några heroiska syften är det ändå hans rätt att byta partibeteckning.

Den partifraktion som inte har förmåga att hålla ihop fårskocken med övertygelse och den disciplin som följer av sådan, har ingen hjälp av grundlagarna. De får klara sig själva.

Och väljarna har rätten att främja "pålitliga" kandidater genom att kryssa för eller skriva till namn på kandidater. I nästa års val finns det alla skäl att studera personvalsbestämmelserna för att kunna peta de värsta Nato-propagandisterna och puffa för dem som uttryckligen arbetat för att försvara alliansfriheten.

Stefan Lindgren

3 kommentarer :

  1. Sixten Andréasson skriver:

    Ja, vi får passa på att utnyttja i nästa val 2018 den demokrati  vi varit vana vid. Den har vi nog inte oförändrad så länge till.
    Upptäckte nyligen hur beskuren den redan blivit  i EU:s två kärnländer - Tyskland och Frankrike.
    Refererade nyss på FB till ett reportage i tysk TV hur människor som vill kandidera för något parti i tyska val måste vara beredda att punga ut med flera tusen euro till partiet ifråga. Skandal. 
    Uppfattar något liknande om val i Frankrike, som jag inte kände till. Läser i Nya Tider, om förestående valen till Nationalförsamlingen den 11 respektive 18 juni: "Man räknar preliminärt med följande siffror: On Marche! 249-286 ledamöter Les Répubicains 200-210 Socialister 28-43 Front National 15-25 Vänster (Groupe Gauche) 6-8
    Att Front National spås få så få ledamöter, trots framgångarna i presidentvalet, beror på att Frankrike 1986 gick från ett proportionellt valsystem, som det i Sverige, till ett där den absoluta majoriteten i varje valkrets avgör. Systemet infördes bland annat med syfte att blockera Front National från att få parlamentarisk representation, vilket de dessförinnan hade."
    Sixten Andréasson

    SvaraRadera
  2. Det var just avhoppen som gjorde at NyD till slut försvann. Många hoppade ju av och blev politiska vildar, men NyD kunde ju inte göra nått

    SvaraRadera
  3. JAg hade förmånen att känna dr Johan Brohult som lyckades med konststycket att hoppa av NyD två gånger under sin riksdagstid. Första gången gick han till M, som då tyckte det var helt OK med partibyte i riksdagen.
    Johan var för övrigt en person med stort civilkurage. Jag kunde följa honom in i Pol Pots Kambodja 1980, där han räddade livet på tusentals genom att behandla en malariaepidemi med en ännu inte frisläppt amerikansk medicin (Phancidar). Han rundade skickligt Röda Kors-byråkrater för att nå fram med hjälpen.

    SvaraRadera

Bara signerade inlägg tas in.