 |
| Läge för en habrovink? |
Min mamma sydde mest hela livet. Började sin karriär på A8 i Boden där hon sydde revärer åt officerarna. Tjänade bättre än en major, sades det. Där träffade hon också min far, en stilig konstapel.
Som genom något under undkom de den pronazism som grasserade på regementet. Chefen var ju uttalad nazist.
Hur som helst brukade hon ibland när hon sydde, och styrde symaskinen med tungspetsen ut mellan tänderna, göra en habrovink. Någon gång en habrovinkel.
Senare har jag själv använt ordet för något improviserat man gör för att få någon mojäng att passa en grej.
Jag gjorde det utan att fundera på saken. Men jag var van att mamma gjorde om språket efter eget skön. Happaveesi = Haparanda. Tjinona = kvinna. Osv.
Men det fina ytterst användbara habrovink har nu plötsligt blivit "inne" igen. Alla talar om det. Alla har teorier om dess ursprung. Av romanis "abrovinsch" påstår någon rakt ut i det blå. Av tyskans "aber" säger en annan.
I ordböckerna förekommer det som abrovink el. abrovinsch. Förklaras:
(vard.) tillfällig teknisk och ofta listig lösning
skumraskaffär, fiffel
kringgående rörelse, krumelur, krök
En teknisk lösning man inte tänkt från början
"a) ofta överfört, spec. med positiv innebörd (tillfällig) listig lösning: vi uppmuntrade honom i hans arbete genom diverse ;er som telefonvakt och flexibla klockslag för måltiderna b) spec. äv. negativt om ljusskygg affär, fiffel o.d. el. klumpigt, okontrollerat beteende e.d. c) allmännare konstig sak" (NEO)
Det finns inte dokumenterat före 1965, enligt NEO, men det är strunt, det måste vara äldre.
I Frans Hedbergs lustspel från 1861 "Frun af stånd och Frun i ståndet" hittar vi ordet "aberwink" (Frun kan väl ge mig en "aberwink" om saken!)
Winken betyder ju blinka, att ge ett kort tecken, en snabb antydan.
En vild gissning är att abrovink det skulle kunna vara en tysk skräddarterm, hemförd efter någon gesällvandring. Googlar jag på sömmar och abrovink får jag många träff, såsom bilden ovan.
Stefan Lindgren
Ordet "aberwink" förekommer i ett ridsportreportage i SvD 12 juni 1933 på sidan 12. Men bara där. Nästa gång dyker det upp som "abrovink" 1984. I DN syns bara "abrovink" i arkivet och då i ett sportrepotage 1965.
SvaraRaderaLäs citaten som Anders Persson grävt fram av hur ordet abervink har använts i tidningar (reservation för en del svibel som uppstått vid scanningen:
SvaraRaderaI Uleåborgs tidning 1 nov 1883 heter det:
Romarne äro öfverhufvudtaget ett vänligt och artigt folk, hvarföre de ock sända siv tullförvaltare som deputerad till våra rosande och inbjuda dem att deltaga i sexan. Bjudningen antaget naturligtvis med nöje. — Nu äro väl presten och klockaren af österland — i likhet med prester ooh klockare i hela kristenheten — - egenteligen inga koatföraktare, men det råkar vara fastetid och deras samveten förbjuda dem att äta annat än fisk och potäter. Hela verlden vet ju, att fisken vill simma och att den sprattlar och väsnas alldeles förfärligt, om man ej då och då gifver den litet vått. Det var derför solklart att gubbarne skulle hugga sig en och annan abervink, både helan, halfvan, tersen hch qvarten, jag tror t. o ra. att klockarfar gick ännu högre i applikatyren, ty han vardt inom kort ganska beskänkt.
Ordet förekommer sedan 2 ggr på 1890-talet
Sedan nedtogos seglen, och det tältades med dem öfver båten, f*r sjöng en psalm med gäll röst och konstiga driller och detta var signalen att man skulle reda sig till kojs. Tvänne unga, förhoppningstulla skärgårdstöser jemkade ihop sig under samma r rya" i fören, en af de unga guttarne, som tycktes ha mångt och mycket otaldt med dessa, natt ännu länge uppe, täljande på ett ösfat och skar sig v fingren i skumrasket, men far lade sig kapprak midt i båten och blängde olycksbådande på deu stackars träsuidaivn. tills denne icke längre vågade kasta ens en enda "abervink" mot fören. — —
Om morgonen vid solens uppgång härskade sig far åter med en skräll, som gick såsom en elektrisk stöt genom befolkningen, och snart voro alla i rörelse igen för att vittja bragderna. Flere hundrade glänsande och sinat Ilande individer af hatvets harmlösa invånare uppdrogos nu. intrasslade i gamen, från sitt våta hem, och under det allra väck raste väder återvände vi till vår ö igen.
och ett annat (nästan alltid inom citattecken)
• Vet skäms! du människa själf kan rara Si där att komma med glåpord bara, Bevisar intet, min käre vän. Men kan man bättre af dig begära? Du kom från bondlandet bit i lära Och kan ej fatta, att det är tenn».
»Vid alla sylar, min värk* tad äger, SA hör då. människa, hvad jag säger Och stick ej fram någon "abervink". För zink de' a' de, och det besinna, Bäd' dej och skål slår jag sönder, kvinna, Om du törs neka, att det är zink.
»Jaså, du vågar din hustru hota.' Jag skulle falla kanske till fota För dylikt vilddjur bland äkta män? Midt för din näsa jag dock beskrifver, Att tenn de' a' de', och tenn det blifver, Så sannt jag lefver, tenn! tenn! tenn! tenn! >
och sedan 1913
„Jag vill bara som ett par exempel ta hustru mins syster. Hon kom till oss påskafton för fyra år se’n för att stanna öfver helgen, sa’s det, men tror du inte hon ä’ kvar än!” ..Nå, den visiten skulle jag snart göra slut på, om jag vore i kaptens ställe,” sade styrmannen. „Hon skulle få sig en liten abervink, som hon nog skulle begripa, och om ingenting annat hjälpte, skulle jag helt simplemang köra henne på porten, kasta hennes greijor ut på vägen och tussa min bandhund i hälarna på’na.”