Oroad fembarnsfar undrar

Ur veckans Kommunalarbetaren.

Idag kom min hustrus facktidning, Kommunalarbetaren. Ett inslag i tidningen gör mig allvarligt oroad över tillståndet i riket.

Med tre fiktiva exempel uppmanas Kommunalare att öka sin vaksamhet mot kränkningar på dagis. Att komma in på en förskoleavdelning och säga "Här luktar bajs!" och därefter leta reda på källan kallas för en kränkning!


Likaså att förklara för ett barn att det är skillnad på vad man får göra i förskolan och vad man får göra hemma. Att ta fast handleden på en bångstyrig pojke (ingen "hen" där inte!) är också a priori en kränkning, tycks tidningens redaktion mena.  Artikeln är - som vansinnigheter vanligtvis är - osignerad.

Det upprörande är inte exemplen i sig.  Det upprörande är att personalen tränas i  politiskt korrekta beteenden, i smått som stort. Jag som fembarsfar, som tusentals gånger lokaliserat illaluktande blöjor, skulle antagligen snabbt bli körd på porten om jag någonsin, t ex i egenskap av far- eller morfar skulle besöka en förskola.

En annan sak som bekymrar mig  är den barnfientlighet som pyr under ytan i svensk debatt. Att socialförsäkringsminister Annika Strandhäll  tar så illa vid sig av ett ungerskt familjepolitiskt program att hon raskt naziststämplar det är ingen slump. Inte f-n skulle några fembarnsföräldrar orka jobba till Strandhälls pension.

Att idag tala om låg fertilitet (1,78 år 2017, när 2,1 är vad som behövs för nolltillväxt av befolkningen, exkl. invandring) som ett problem är absolut omöjligt. Tabu. Det leder till ögonblicklig mental ostracism. Förmodligen blir man betraktad som förvirrad SD-are som bara är ute efter att klanka på invandrare.

I själva verket är det naturligtvis en ödesfråga för varje nation om den långsamt tynar bort eller förmår reproducera sig. Det gäller i synnerhet små folk - vore jag balt eller georgier skulle jag vara extremt oroad. Att Ungern diskuterar fertilitet är självklart - de har bland Europas lägsta och dessutom lever sex miljoner ungrare utanför landets gränser.

I Sverige var det länge sedan det togs några familjepolitiska initiativ, trots att det blivit extremt svårt för unga att bilda familj och sätta bo. Till och med i Ryssland ligger man i vissa avseenden före. Genom föräldraförmåner  kan unga få så mycket som halva kostnaden för att köpa bostad täckt av staten.

Jag hör inget parti som idag ens använder ordet familjepolitik, antagligen för att det anses ha blivit politiskt inkorrekt i en tid då samkönade äktenskap, könsbyten etc länge stått i centrum. Barn uppmanas redan från späd ålder att "välja kön".

Alla dessa nymodigheter  innebära att vi som lever bland de 99 procenten heteronormativa blivit ett slags marginaliserade aboriginer i vårt eget land, en tigande subkultur.

Till detta kommer att barnafödande också av en rad andra skäl betraktas som olämpligt.  Världen håller på att gå under av växthuseffekten, får vi dagligen höra.  Många har dessutom inte befriat sig från den malthusianska  tanken att världen håller på att gå under av överbefolkning. Föreställningar som berövar oss den moraliska rätten att föda barn.

 All denna misantropi kastar en mörk skugga över det uppväxande släktet. Men vi som ser detta ska inte låta oss tystas! Överklassen har alltid tyckt att underklassens barn är för många. Mot den fria och kärleksfulla barnuppfostran som dominerat i vårt land  i generationer har det alltid stått en kall sexualfientlig moralism och försök att nedbringa underklassens fortplantning.

Dags att res upprorsfanan, säger jag! Släpp kärleken och ungarna loss! Den jämlika familjen är en antikapitalistisk motståndscell. Lita på ditt eget förstånd framför könsbytarkamarilla och kränkthetsexpertis!

Stefan Lindgren

Virus-free. www.avg.com