Hade andra världskriget kunnat stoppas?

Hitler får födelsedagspresenter på sin 50-årsdag 20 april 1939. Bara en månad tidigare hade
Tyskland invaderat Tjeckoslovakien med brittisk och fransk medhjälp.

Hade andra världskriget kunnat stoppas eller fått ett annat förlopp?

Frågan inställer sig efter läsning av André Simones "Männen som förrådde Frankrike" (Gerundium 2020), anser Kjell Martinsson.

Rubrikens fråga finns åter all anledning att diskutera efter att boken ”Männen som förrådde Frankrike” (Gerundium, 2020) nu finns i lättillgänglig svensk översättning. Berättelsen skrevs redan sommaren 1940 av André Simone, vars ursprungliga namn var Otto Katz. Översättaren Erik Göthe har skrivit ett förord och tecknar författarens personliga bakgrund. Där nämns bl.a. den nationalistiska Paristidningen hos vilken André Simone var anställd under åren 1933 – 1940, L´ordre, vars ägare var Émile Buré.

Det är inte ovanligt att olika bedömare ger olika svar på när andra världskriget startade. Min uppfattning är att spanska inbördeskriget 1936 - 1938 var åtminstone en förövning inför den kommande världskatastrofen. Många krigsanalytiker pekar på att det som kommit att kallas undfallenhetspolitiken från demokratierna gentemot de uppstigande fascistiska krafterna är början till nederlaget, i Frankrike inte minst.

Stödde inte Spanien
Boken ger en initierad beskrivning över det politiska livet i Frankrike mellan 1933 - 1940.
Frankrike hade mellan 1936 - 1937 en folkfronts-regering under socialisten Léon Blum. Trots innehav av regeringsmakten, deltog regeringen i den s.k. noninterventionspolitiken, d v s att inte stödja grannen i söder –  Spaniens legala regering – med militär hjälp.

Detta trots att det franska folket stod mycket tydligt bakom sin regering!

I valet hade folkfronten fått 5, 5 miljoner röster (socialisterna: 1,9 milj. kommunisterna 1, 5 milj. och radikalsocialisterna 1, 4 milj. plus småpartier.). Motståndarna fick 4, 3 milj. I den nya kammaren erhöll folkfronten 375 av de 618 deputerade.

På programmet hade stått pressfrihet, försvar och fred, omdisponering av statens finanser, allmän amnesti, avväpning av de fascistiska ligorna och ökat samarbete i dåvarande Nationernas förbund för att skapa sanktioner mot angriparnationerna.

Att folket och arbetarklassen var mobiliserad skvallrar demonstrationer med hundratusentals deltagare om. T.ex. sittstrejkade 800 000 personer den 4 juni, dagen då folkfrontens regering tillträdde. Men istället för att börja genomföra sitt program höll Blum tal, bl.a. på American Club i Paris. Finansfamiljerna kunde hålla sig lugna, manade han, och att Italien erövrat Abessinien verkade vara glömt.
 
Simone menar att Blum genast skilde sig från stora delar av sin väljarkår i synen på det spanska inbördeskriget genom att inte bidra aktivt till motstånd mot falangisterna under kuppmakaren Franco. Dock fick franska medborgare både deltaga och bidraga materiellt. Det enda land som hjälpte Spanska republiken helhjärtat var Sovjetunionen.

Reformer eliminerades
Redan ett år efter det att Blums regering tvingats avgå, var läget helt förändrat. Praktiskt taget alla reformer som folkfronten åstadkommit hade eliminerats. T.ex. försvann 40-timmars arbetsvecka och 48-timmars dito återinfördes.

En återkommande metafor i den rutinerade journalisten André Simones texter är att den grupp franska politiker, som han kommenterar, är som en kortlek som blandas och tilldelas olika poster under de sista åren på 1930-talet. Turbulensen är ofta stor i regeringskretsen, och de olika departementen fördelas efter de rådande konjunkturerna och konvulsionerna.

Under dessa svåra år, när grannen Tyskland började överge Versailles-fördragets fredsavtal efter första världskriget och startade sin ödesdigra militära upprustning och utvidgning i Österrike och Tjeckoslovakien, växte också periodvis det nazistiska inflytandet i olika skikt i Frankrike.  
 
Ledande franska politiker försökte bygga och stödja olika allianser; se t.ex. ”Den lilla ententen”, där Tjeckoslovakien, Rumänien och Jugoslavien ingick.

I detta franska initiativrika diplomatiska spel, som Simone ingående uppmärksammar, fanns oftast stöd av stormakten och grannen Storbritannien.

Hundra meter under jord
Men som vi idag vet – med facit i hand – var det axelmakterna, Tyskland och Italien, senare förstärkt med Japan, som lyckades skapa och driva en offensiv politik. Att i detta decenniums stundtals politiska virrvarr förstå vad som hände är komplicerat. Ta t.ex. det idag nästan glömda mordet på Jugoslaviens kung Alexander, vid hans besök i Frankrike, 1934. Franska republikens utrikesminister Léon Barthou, tog emot honom i Marseille, och även han dödades av samme terrorist; Vlada Georgiev, som i sin tur dödades av folkmassan… Simone anar redan vid detta tillfälle den tyske führerns hand i komplotten bakom tragedin.

Även självmord bland ledande politiker förekom. I ett omfattande presskrig mot den franske inrikesministern Roger Salengro, drog han själv det kortaste strået. Detta trots att ”fallet Salengro” hade diskuterats ingående i deputeradekammaren samt att han friats med överväldigande majoritet.

Parallellt med turbulens av slag ovan, genomförde Frankrike militär rustning mot Tyskland. 1929 hade en militär försvarslinje påbörjats längs Frankrikes östgräns – från Medelhavet och över Jurabergen, samt från Basel till Luxemburg. Den ansågs vara klar vid årsskiftet 1933/34. Frankrike hade anlagt en ny fästningslinje med tungt artilleri, som man trodde var av högsta effektivitet. Den redan från första världskriget högt uppskattade generalen Pétain hade bidragit med erfarenheter från det legendariska slaget vid Verdun. 

Luft- och trappschakt hundra meter under jord ingick i Maginotlinjen! Ytterst lite röjde befästningslinjen ovan marken. Maginotlinjen visade sig vara omodern.

Münchenkonferensen mellan Chamberlain, Daladier, Hitler och Mussolini i september 1938 hade emellertid höjt Europas feber. Hitler hade fått sin vilja igenom om att Tjeckoslovakien skulle avträda Sudetområdet. Allt skedde över huvudet på tjeckerna. Englands och Frankrikes representanter trodde på Hitler. Hans ord innebar att Tyskland förklarade sig nöjt efter gränsens förskjutning i Tjeckoslovakien. 

Fred i vår tid?
Chamberlains berömda: ”Peace in our time” är förmodligen undfallenhetspolitikens grunddoktrin.

Tysklands anfall och besättande av Polen 1939 var över på tre veckor. (Frankrike och Polen var nära allierade sedan 1921.) Det tog två dagar för England och Frankrike i detta läge att förklara krig mot Tyskland, vilket kan sägas vara inledningen på andra världskriget.
Därefter vände sig Hitler västerut; Nederländerna, Belgien och t o m Frankrike besattes.

Tyskland hade upptäckt en svaghet vid en fransk kommun i nordöstra Frankrike, Sedan. Detta utnyttjades i blitzkriget i maj/juni 1940 och tillsammans med sina närmaste generaler och ministrar besökte Hitler, som den nye härskaren, Paris. ”Långrockarna” kunde paradera med Eiffeltornet i fonden. Fotonas kvalitet är inte styrkan i Simones bok, men de få som finns är noga utvalda!

Bokens slutakt beskriver hur André Simone flyr Frankrike i bil. Med ett klipparkiv från sin tid som politisk journalist, får vi förmoda, för han beskriver ju inte krigets förlopp. Visserligen finns ett foto från marskalk Pétains första regering i Vichy, där vi ser, efter Tysklands erövring av Paris och Frankrikes nordligare delar, den efter kriget avrättade premiärministern Pierre Laval. I främsta ledet står ministern, och Pétain är president. Att båda bedömdes som landsförrädare efter kriget, men att bara Laval avrättades, brukar ju förklaras med att ”Pétain var en åldrad man” eller ”Pétains anseende efter Verdun var fortfarande högt”.

I vilket fall som helst en märklig dom kan tyckas.

Kjell Martinsson

André Simones bok finns att beställa på www.gerundium.se för 150 kr plus porto.