Fem saker som var bra i Sovjetunionen

1956-63 fördubblades den sammanlagda bostadsytan i Sovjetunionen. När Sovjet byggde
en miljon bostäder om året löpte Sveriges "miljonprogram" på tio år.

På torsdag ska president Putin hålla sitt årliga tal till federala församlingen. Det spekuleras så det står väldiga till. Ska han ta ett steg åt vänster, åt att återuppliva det sovjetiska arvet? Eller ska han tvärtom betona att den kapitalistiska "friheten"?

En artikel på hemsidan "Ryssland bakom rubrikerna" ger en viss vägledning. Det finns fem saker som man idag i Moskva kan säga var bra med Sovjetunionen utan att framstå som nostalgiker.

Många glömmer idag att Sovjetunionen var ett föregångsland på flera områden där en stor del av den västerländska världen fortfarande låg efter.

1. Semester och reglerad arbetstid

Redan före bildandet av Sovjetunionen 1922 blev den tidiga ryska rådsrepubliken världsledande när det gäller reglering av arbetstider och semester.

I folkkommissariernas råds beslut  av 14 juni 1918 ”Om semestrar” inrättades en årlig semester på två veckor för alla arbetare. Vad som är viktigt är att semestern var betald. I Europa var det långt ifrån alla länder som hade betalda semestrar för sina arbetare.

I Internationella arbetsorganisationens konvention 1936 om betalda semestrar föreslogs endast en årlig sexdagars semester.

Den ryska arbetslagen 1918 installerade en strikt åtta timmars arbetsdag och en 48-timmars arbetsvecka med en veckosemester.

Enligt arbetslagen 1922 garanterades alla arbetare som arbetade kontinuerligt i minst sex månader en tvåveckors semester. Övertid skulle betalas dubbelt - och total övertid kunde inte överstiga 120 timmar per år.

Vid den tiden var detta de mest omfattande garantierna för vilotid. Och även om inte alla dessa normer iakttogs omedelbart efter 1918 års förordning och 1922 års arbetslag, behölls de och förbättrades i efterföljande arbetslagstiftning.

År 1936 garanterades rätten till semester och helgdagar i Sovjetunionens konstitution. Sovjetstaten behövde ha arbetare med (relativt) god hälsa och ett visst mått av trygghet. Förmånerna knöt dem också samman med arbetsplatserna.

2. Kvinnors rättigheter

Bolsjevikerna var tidigt för jämställdhet mellan män och kvinnors rättigheter i sin nya stat. 1918, enligt den nya lagstiftningen, hade sovjetiska kvinnor formellt rätt att välja  yrke, boende, få utbildning, gifta sig och skilja sig och ha lika lön med manliga arbetare.

Arbetslagen från 1918 förbjöd också övertid för kvinnor och gav dem betald semester i två månader före och efter förlossningen. För ammande mödrar medgavs regelbundna arbetsavbrott, vilket var avgörande för ett land där massor av ammande mödrar sattes i arbete - på åkrar eller i industrier.

Sovjetunionens konstitution 1936 garanterade kvinnor lika rättigheter "inom alla områden av det ekonomiska, statliga, samhälleliga och politiska livet." Detta innebar att kvinnor hade rösträtt och var valbara - de kunde med andra ord bli sovjetiska politiker.

Men 1936 förbjöds aborter i Sovjetunionen - en kontroversiell åtgärd som användes av staten vid en tid av demografisk kris. Priserna på kriminella aborter ökade, liksom mödradödligheten och aborterna  legaliserades igen 1955.

1967 infördes bidragsförskott för kvinnor som skilde sig från sina män - minst 25 procent av familjens inkomst.  1968 följde betald graviditet och förlossningsledighet, liksom "barnförmåner" för ensamstående mödrar och frånskilda kvinnor.

Det som är mycket viktigt är att alla dessa lagar tillämpades på kvinnliga befolkningar i alla sovjetrepubliker - inklusive Centralasien, Nordkaukasus, Sibirien och Fjärran östern.

3. Gratis hälso- och sjukvård

Till skillnad från Beveridge-modellen i Storbritannien, där nationell hälso- och sjukvård finansierades direkt från en särskild skatt som betalas av befolkningen, innebär den sovjetiska Semasjko-modellen, uppkallad efter dess skapare Nikolaj Semasjko (1874-1949), Sovjetunionens förste hälsominister, att vården var gratis för alla.

Enligt detta system tillhandahålls medicinska tjänster av ett hierarkiskt system av statliga institutioner under hälso- och sjukvårdsministeriets kontroll och som finansierades via statsbudgeten. För medborgarna i landet är medicinska tjänster lika och gratis.

Detta blev det första nationella sjukvårdssystemet i världen och det studerades och lånades av Sverige, Irland, Storbritannien, Danmark, Italien och andra. Detta system tillät inte privata medicinska praktiker.

Alla läkare blev statsanställda. Hela landets territorium var uppdelat i distrikt, med öppenvårdssjukhus och lokala läkare tilldelade vart och ett av dem.

Även om den sovjetiska medicinska sektorn brottades med stora problem var tillgången på gratis medicinsk hjälp för alla medborgare en viktig milstolpe i Sovjetunionens historia.

4. Tillgång till utbildning

Detsamma kan sägas om massutbildningen i Sovjetunionen. När bolsjevikerna tog makten 1917 var Ryssland i stort sett ett land av analfabeter. Den centrala ryska befolkningen var bara till 25 procent läskunnig, medan i Sibirien endast 10-15 procent av befolkningen viss utbildning, och i Centralasien kunde över 97 procent av befolkningen inte skriva och läsa.

Utgifterna för utbildning ökade nu och uppgick till 13 procent av Sovjetunionens budget - tydligen var det avgörande för att bygga en industrialiserad stat. 1917-1927 lärde sig över 10 miljoner människor läsa och skriva. År 1926 kunde ungefär 80 procent av stadsbefolkningen läsa och skriva. Nationella skolor och utbildningsinstitutioner utvecklades också.

Under de första decennierna efter revolutionen skapades skriftliga modersmål för dussintals folk som saknat skriftspråk  (abaziner, laks, nogais, balkar, tuvaner, adygéer etc.). För första gången i historien fick barn i dussintals nationaliteter läroböcker på sitt modersmål. I december 1922 grundades ett specialförlag som producerade läroböcker på tatariska, tjuvasj, kirgiziska, adygej och andra språk. Ryska undervisades också i dessa nationaliteters skolor som ett ”universellt” språk för Sovjetunionen.

På 1930-talet gjordes utbildningen obligatorisk, men dess utveckling hindrades av andra världskriget. Universell sjuårig utbildning introducerades i Sovjetunionen 1949. I slutet av 1950-talet var landets befolkning läskunnig, det fanns över 100 högre utbildningsinstitutioner inom olika vetenskapsområden. 1958 introducerades 10-årig gymnasieutbildning. Från och med 1975 fanns det 856 högre utbildningsinstitutioner i Sovjetunionen (inklusive 65 universitet), där mer än 4,9 miljoner studenter studerade, och detta antal fortsatte att växa.

Sovjetunionen gjorde grund- och gymnasieutbildning samt en karriär inom naturvetenskap tillgänglig för alla medborgare.

5. Massbostadsbyggande

80 procent av befolkningen i det ryska imperiet bodde på landsbygden. Med bildandet av sovjetstaten och industrialiseringen av ekonomin migrerade ett stort antal människor till städerna. Men efter första världskriget och inbördeskriget i Ryssland var bostadsbyggandet omöjligt, så till en början begränsade sig bolsjevikerna till att "komprimera" boendet: familjer som hade mer än 9 kvm tillgängligt per person, var tvungna att acceptera nya hyresgäster i sina lägenheter. Vanligtvis var de tidigare rika klasserna (tidigare adeln, köpmän, rika stadsfolk) tvungna att dela sina lägenheter med arbetarklassfamiljer.

Bostadsbyggandet startade på 1920-talet i stora städer, men en stor del av stadsbefolkningen bodde fortfarande i kaserner, jordhålor och i bästa fall i kollektivbostäder (stora lägenheter som delades av flera familjer).

År 1924 var den genomsnittliga bostadsytan per stadsbor 5,8 kvadratmeter, en siffra som i vissa industriområden var bara 1,5 kvadratmeter.

År 1927 byggdes över 12 miljoner kvadratmeter nya bostäder, men det löste inte problemet i ett snabbt urbaniserande land med över 140 miljoner invånare. Situationen försämrades under 1930-talet och före andra världskriget. Bostadsproblemet löstes först under Nikita Chrusjtjov.

1946-1952 (direkt efter kriget) restaurerades eller byggdes 78 miljoner kvadratmeter bostäder och 45 miljoner småhus utan någon samlad statlig plan. Kommunistpartiets 20:e kongress 1956 satte målet att lösa problemet på 20 år, och så började massbyggandet av khrushchyovka.

De första chursjtjovhusen av paneltyp, designade av ingenjör Vitalij Lagutenko, kunde byggas på bara 12 dagar. De var femvåningsbyggnader som hade totalt 80 ett-, två- och trerumslägenheter. Även om dessa hyreshus hade många nackdelar (lågt i tak, små kök och toaletter, dålig värmeisolering) var möjligheten för en sovjetisk familj att bo i en egen lägenhet ovärderlig.

Från 1956 till 1963 nästan fördubblades det nationella bostadsbeståndet - från 640 till 1184 miljoner kvadratmeter. Under den perioden byggdes fler bostäder i Sovjetunionen än under de senaste 40 åren.

Ändå löstes inte bostadskrisen helt - det fanns fortfarande "kollektiva" lägenheter, sovsalar och andra former av samboende, men sedan 1970-talet bodde majoriteten av befolkningen i enskilda lägenheter som de hyrde av staten.

Under de post-sovjetiska åren har större delen av den bostadsfonden privatiserats och blivit privat egendom. 

https://www.rbth.com/history/333668-what-did-ussr-actually-get-right