Vem är Magdalena Andersson?

Det är svårt att inte gilla Magdalena Andersson. Det är något lite blygt över henne, samtidigt som hon excellerar i sifferkontroll (kommer att tänka på Putin). Med djupa rötter i myllan; gammelfarfar var skomakare i Vintrosa men 1959 blev stugan hennes mor för trång och hon flyttade till Uppsala.

En resa som många svenskar gjort. Så långt ära allt gott och väl, men vem är dagens Andersson?

Hon skulle doktorera, men avslutade aldrig de studierna. Var simmerska på elitnivå, aktiv i SSU och rekryterades 1996 till Statsrådsberedningen. 

För att ha jobbat på topposter i 25 år är hon dock förvånansvärt anonym. Göran Persson går i god för att hon "brinner för jämlikhet" - men är godsägaren, uppkomlingen rätt person att döma? Eller bankdirektör Thomas Östros, gruvarbetarsonen som blev vice vd i Europeiska investeringsbanken? Eller Annika Strandhäll, som uppförde sig som en riddar Kato när tusentals sjukpensionärer togs ifrån sitt levebröd?

För att nämna tre av de personer som jublat i media över ledarvalet. Även Mona Sahlin är översvallande; så var ju Magdalena hennes rådgivare under åren som partiledare - kanske ingen helt övertygande merit.

Men det tycks ha pågått en sorts viskningskampanj i media om att Magda är lite "vänster". I den arbetsgrupp som tillsattes på förra partikongressen för att utreda hur klassklyftorna åter skulle kunna minskas, påstås hon ha varit den enda med ett konkret förslag - att sätta en gräns för ISK-sparandet på 3 miljoner.

2015 hade hon smugit igenom en uppgradering av skatten på ISK-innehav från 0,27 till
0,495 procent av kapitalet. En ökning med 83 procent! Som borgerligheten tvingades svälja för att ISK-kontona var - och fortfarande är - en så skamlös orättvisa (se här).

Magdalena må ha ställt ett radikalt förslag i en s-arbetsgrupp. Men där stannade det! Och har inte hörts av sedan dess.

Vi har alltså fått veta att Magda brinner för jämlikhet. Men HUR har vi ännu inte fått veta. Som vanligt tror s-ledningen att det inte går att vinna val på reformer som naggar klassklyftorna i kanten. Men kanske dömer de sig där till att förbli ett 20-procentsparti.

När (s) avskaffade bostadsbristen, införde daghem åt alla och stod på de fattiga folkens sida i världen var det ett 50-procentsparti. Enda gången.

Ju längre Magdalena lämnar oss i ovisshet om var hon står, desto större är risken att nästa regering leds av en ekvilibrist och en rondellhund som vet vad de vill göra och har talat om det: sänka skatterna för de rika och försvåra livet för de invandrare som håller Sverige igång.

Stefan Lindgren