Trassel i censurmaskinen

 

När Kremlklockan slår åtta på söndagskvällarna sitter miljontals ryssar i Europa framför TV:n för att ta del av veckans nyheter.

Plötsligt den 3 juni försvann de båda viktigaste ryskspråkiga nyhetskanalerna, RTR och Rossija24. EU-censuren slog till. Men bara fem dagar senare kom kanalerna tillbaka.

Än är undrens tid inte förbi, tänkte många. "Somliga straffar Gud genast", tänkte andra.

Vad var det som hade hänt? I själva verket är det en komplicerad process att stänga av misshagliga kanaler som EU:s byråkrater beslutat att slå ned på.

De ska helst stängas ned synkront på alla satelliter som förmedlar dem. I Europa är det följande:

Hotbird 13C et Eutelsat 8FB (free-to-air)
Eutelsat 70B (for Central Asia),
Hellas Sat 3 (for the platform Bulgaria A1),
Eutelsat 36B (for the South African platform Zap),
Astra 3B for the Serbian M:Sat platform,
Eutelsat 9B (for the German platform M7),
Eutelsat 7C (for the Turkish platform Digiturk)
Eutelsat 8 West B (free to air).

Det visade sig att EU:s byråkrater hade trasslat in sig i sina egna direktiv. Det fanns två olika texter gällande nedstängningen med motsägande uppgifter, varför satellitadministratörerna tvingades slå på kanalerna igen.

Nu säger de att kanalerna ska stängas av igen, den 25 juni.

Allt detta kan man läsa på en sajt som drivs av censuranhängare, men som i en skriande motsägelse bär den franske filosofen Denis Diderots namn.

I Diderots Encyklopedi hittar vi följande beskrivning av censorer av böcker (då TV och satelliter ännu var okända år 1752):

"Namn som ges till de lärde män som ansvarar för granskningen av böcker som ska tryckas. De hämtar sitt namn från censorerna i det antika Rom, som hade som en av sina funktioner reformering av polis och uppförande. 

Dessa censorer har tillsatts i olika stater för att undersöka litterära verk och fälla dom över böcker som ska tryckas, så att inget skulle bli offentligt som skulle kunna förföra sinnen med falska doktriner eller korrumpera moral med farliga maximer.

Rätten att döma böcker om religion och kyrkliga angelägenheter har i Frankrike alltid givits till den biskopliga myndigheten. Sedan teologiska fakultetens tillkomst verkar det dock som att biskoparna, utan att vilja minska sin egen auktoritet, har lagt bördan av genomförandet på läkarna.

Denna rätt för teologiska fakulteten att döma över böckerna om tro och de heliga skrifterna har bekräftats flera gånger genom dekret från parlamentet i Paris. Detta inträffade särskilt vid tidpunkten för Luthers och Calvins kätteri, som gav upphov till ett stort antal böcker som motsatte sig den katolska religionen. Beslutet måste fattas inte av några enskilda läkare, utan av hela den samlade fakulteten.

Seden var att presentera det material som skulle publiceras för fakulteten; fakulteten skulle då utse två läkare för att undersöka det. Enligt den rapport som lagts fram av dem i församlingen skulle fakulteten, efter moget övervägande av de skäl som anförts för och emot, antingen godkänna eller förkasta arbetet.

Även prelater var tvungna att överlämna sina verk till teologiska fakultetens granskning. År 1534 vägrade denna fakultet att ge sitt godkännande till kommentaren av kardinal Sadolete, biskop av Carpentras, om Paulus brev till romarna, och 1542 censurerade den kardinal Sanguins, biskop av Orléans, brevarium.

Parlamentet i Paris, som alltid ägnade sig åt bevarandet av den katolska religionen i all dess renhet, bemyndigade Teologiska fakulteten, genom ett dekret samma år 1542, att undersöka böcker som kommer från främmande länder. Detta dekret föranleddes av Calvins Institutes, som hade tryckts i Basel.

Eftersom antalet böcker mångdubblades avsevärt efter 1600, ökades antalet läkare som granskade dem. Detta ledde till ett antal övergrepp. Läkarna avstod från de rapporter de borde ha lämnat till fakultetens församling och de godkände böcker som den senare fann förkastliga. För att komma till rätta med denna typ av övergrepp publicerade fakulteten ett dekret som förbjöd läkare att ge sitt godkännande urskillningslöst.

Straffet bestod i att de förlorade hedersbetygelsen samt sina privilegier under sex månader och att de förbjöds att lämna vidare böcker under fyra år. Det fanns flera andra regler, som bara retade upp läkarna. Slutligen, 1623, upphörde den goda förståelsen helt och hållet i fakulteten till följd av en teologisk fråga som splittrade alla doktorer.

Problemet var att avgöra om påvens auktoritet var överlägsen eller underlägsen konciliernas. Alla tog ställning i frågan, alla skrev ner sin åsikt. Doktor Duval, chef för en av de två fraktionerna, var rädd för att bli överväldigad av sina motståndares många skrifter, och fick från kungens brev patent som tilldelade honom och tre av hans kollegor exklusiv rätt att godkänna böcker tillsammans med en pension på 2 000 livres att delas mellan dem.

Detta steg upprörde fakulteten, som fann sig berövad en rättighet som den hade ansett som sin egen i all evighet. Ovanpå det verkade pensionen som beviljades de fyra nya censorerna ohederlig när det gällde män som borde ägna sig åt att bevara en sund lära. Fakulteten framförde protest efter protest och fortsatte att insistera på att dessa skrivelser skulle återkallas, men utan framgång.

Tvärtom bekräftade kungen dem med nya som angav att de fyra censorerna i framtiden skulle väljas från Sorbonne och väljas med ett flertal röster i en församling till vilken två läkare från Collège de Navarre skulle bjudas in.

Detta försök till kompromiss tillfredsställde inte fakulteten. Den fortsatte sina uppmaningar, utan någon framgång. Oenigheten fortsatte mer än någonsin bland läkarna, och under de följande tre åren led de nya censorerna så mycket i händerna på sina kollegor att Duval 1626 slutligen tog steget att avsäga sig sin position som censor inför hela församlingen.

Det är inte säkert känt om efter Duvals avgång brevpatentet som hade utfärdats särskilt till hans fördel upphävdes eller inte. Av de olika dekreten från ​​åren 1628, 1631 och 1642 framgår, att fakulteten än en gång, liksom förr, anförtrott läkarna att granska böcker och att den vidtog kloka försiktighetsåtgärder mot obetänkta godkännanden. Dess ära och intresse krävde detta; men alla försiktighetsåtgärder visade sig vara värdelösa.

Tvister om nåd uppstod i kyrkan och producerade en stor mängd broschyrer från båda sidor. Var och en av debåda fraktionerna fick sina böcker godkända av läkare som var gynnsamma för deras position, och läkarna gav sitt godkännande utan att ha blivit sanktionerade av fakulteten. Dessa oegentligheter fortsatte till 1653.

För att få stopp på detta beslutade kanslern Séguier än en gång att återkalla fakultetens rätt att godkänna böcker. Han skapade fyra nya censorer, men utan brevpatent och utan någon rättighet utom kungens vilja; var och en fick en pension på 600 livres. Sedan dess har antalet censorer ökat avsevärt; de har olika ämnen under deras kontroll. Rätten att utse dem tillkommer kanslern och de är ansvariga inför honom för de böcker som anförtros deras examen. Deras godkännande innebär rätten att publicera.

Ibland på grund av det stora antalet böcker de måste granska, eller av andra skäl, hamnar de i den obehagliga situationen att behöva se författare och förläggare som väntar på beslut förvandlade till arma själar som vandrar på stranden av Styx och bönfaller Charon att ta dem i sin färja över."

Varför ett så långt Diderot-citat? För att läsaren riktigt ska känna vilken tid det nu är som EU-kommissionen bereder år oss. En censurens gyllene tidevarv under 1700-talets förra hälft.

Upp på taket, unge man, och skruva på tallriken, vår tids frihetssymbol.

För övrigt var det den ryska kejsarinnan Katarina den stora som räddade Diderot från det öde han just beskrev i slutraden. Hon köpte hans bibliotek som idag förvaras i Ryska nationalbiblioteket (tidigare kallat Saltykov-Sjtjedrin-biblioteket) i S:t Petersburg.

Stefan Lindgren