Efter att ha kämpat mig igenom 800 sidor "Filsofen som inte ville tala"
av Sten Andersson (Norstedt 2012) vet jag en del om filosofen
Wittgenstein. Inte så mycket, men jag har i alla fall fått en rejäl
vaccination mot förgudning av denna mytomspunne tänkare.
Bara det faktum att han skänkte bort en god del av sin förmögenhet till
Österrikes rustningar i första världskriget tyder ju på att Ludwig i
vart fall inte var något universalgeni.
Men det behöver han å andra sidan inte vara. Efter Andersson ska jag ge
honom en chans genom att läsa en lika stor tegelsten av en hans
epigoner, Ray Monk.
Men vad som definitivt stör mig är behandlingen som Sten Andersson har
fått utstå i spalterna, Först kastar sig någon akademiker över honom och
letar fram några (icke avgörande) sakfel. Sen får boken skylta i SvD:s
översikt av "otillräckligt fackgranskade" böcker sida vid sida med
Ingmar Karlssons "Bruden är vacker men har redan en man" - vilket gör
att man kan misstänka att ylandet om sakfel täcker motvilja mot
sakdebatt.
När det gäller Ludwig är det fascinerande att tänka sig att det enda som
publicerades under hans livstid är c:a 60 A4. I Tractatus
Logico-Philosophicus hittar man såna djupheter som att "Världen är allt
som är fallet".
Hur som helst uppfattar jag Sten Anderssons ikonoklasm som synnerligen
berättigat. Jag tror att boken kommer att bli klassisk just genom att
ägna sådan otrolig energi åt en filosof som författaren egentligen inte
uppskattar för verket utom möjligen det bisarra liv som blev hans
främsta verk.
Jag lyfter på hatten för ett väl och grundligt genomfört lustmord, som
säkert kommer att mångdubbla intresset för Wittgenstein i vårt land.
Stefan Lindgren
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.