Varför finns det idag ingen vänster värd namnet i Skandinavien?
En delförklaring är säkert att vänstern i hela Europa sitter fast i bidragsträsket. Dvs. de lever på statliga subventioner och utsätter sig årligen för förnedrande statlig kommittégranskning av sin verksamhet.
En del tidningar har blivit duktiga på att plocka ut presstöd. I Norge får tidigare marxist-leninistiska Klassekampen 1 890 kronor i statsbidrag för varje prenumerant. Inte så konstigt att tidningen gått starkt högerut.
Här hemma utmärker sig ETC genom att editionera sig så skickligt att man får ut 16 566 000 i presstöd (2013).
Flamman nöjer sig med 2,9 miljoner och M-L Proletären med 2,2 miljoner, vilket naturligtvis är tillräckligt för att hyfsa dessa tidningars världsbild.
Man kan inte begära att de ska bita den hand som föder dem. Den som betalar kusken bestämmer färden, som det ryska ordspråket säger. Gamla beprövade sanningar.
Ur den borgerliga statens synpunkt är det ett billigt sätt att gjuta olja på vågorna och på ett indirekt vis alienera tidningarna från sina läsare – de står ju trots allt bara för en mindre inkomstpost. Se på Dagens Nyheter och de stora drakarna, som är fullständigt fria från läsarinflytande. De är helt reklamfinansierade och läsarna betalar i princip bara distributionen, om ens det. Sådana tidningar har frihet att spotta läsarna rakt i ansiktet – och gör det vällustigt.
Jag kan förstå Hans-Gunnar Axberger som reserverade i den senaste presstödsutredningen mot att ”medborgarna med sina skattepengar tvingas stödja rasistisk propaganda”.
Han tänkte då närmast på Nya Tider som får 1 679 000 kr/år och Nationell Idag som får lika mycket.
Men det är klart att i samma stund som de tidningarna skulle uteslutas ryker också den utomparlamentariska vänsterpressen. Vi har alltså den paradoxala situationen att vänsterbladen i eget intresse måste sila snacket om högerbladen.
Det enda rimliga är naturligtvis att avskaffa presstödet i form av stöd till enskilda tidningar. De 448 miljoner som går till driftsstöd skulle lätt kunna ersättas med generella kostnadssänkningar som gör det lättare att driva tidningar och tidskrifter. Sänkt porto skulle gynna alla postdistribuerade tidningar. Ta bort tidningsmomsen och höj reklamskatten. Etc.
Och ja, jag ska betala min medlemsavgift i Folket i Bild/Kulturfront. Även när det gör ont.
Stefan Lindgren
Håller helt med dig Stefan, men var dra gränsen? Vad med tidskrifter, böcker o dyl, eller teater, musik och film? För att inte tala om organisations- och partistödet. Och vad göra med den statliga myndigheten för sionistisk ideologiproduktion FFHL? Och sen har vi ju hela utbildningsväsendet.
SvaraRaderaFungerar inte all skattefinansierad ideologiproduktion som kommunicerande kärl, där det alltid blir de som kontrollerar finansieringen som bestämmer frihetens gränser?
Vid närmare eftertanke, kanske det enda botemedlet är att konkurrera ut Husbonden, genom att utan skattebidrag göra bättre och mer efterfrågat.
Det gjorde länge ont att vara medlem i och handla på Konsum, men till slut blev all solidaritet ersatt med lojalitet och då kändes det bara bra att sluta :)
Lycka till med FiB/k som ju står på egna ben ...
Man kan inte ändra allt i ett slag. Måste börja någonstans. Precis som all yttrandefrihet gynnas av en stark tryckfrihetsförordning, tror jag att all yttrandefrihet skulle gynnas av att det selektiva presstödet upphörde.
SvaraRaderaPierre Gilly skriver:
SvaraRaderaI stort sett alla tidningar som är till vänster om fp skulle försvinna över en natt om man tog bort presstödet. Aftonbladet är kanske enda undantaget. Huvudproblemet är att näringslivet finansierar tidningar genom annonser, upp till 80 procent. Så länge tidningarna inte är beroende av läsarnas pengar kommer deras lojalitet inte vara gentemot allmänheten. Jag tror mer på en public service tidning om den styrs demokratiskt på något sätt. Sen är det viktigt att journalister inte tjänar så mycket mer än folk i allmänhet. Men det är nog troligare att Sovjet återuppstår än att sossarna verkar för en progressiv mediepolitik.
Trevligt, att du betalar in prenumerationsavgiften till FiB, där jag gjort comeback i styrelsen efter 27 år och börjat sälja igen. Det finns ännu en tidskrift, som ej tar emot stats-eller kommunalt stöd: Krattan, med upplagan 200 och kommer ut 6 nummer per år, prenumerationspris 200 kr. Hemsida: www.krattan.se
SvaraRaderaGanska lite återstår av kampen för FiB/Ks tre paroller utöver antiimperialismen (som fortfarande sköts på ett ganska självständigt sätt). Och! i frågan om selektivt presstöd håller man fortfarnade ut. Det är bra. Därför betalar jag förstås årets medlemsavgift.
SvaraRadera