Ens ropandes röst i öknen

I detta val går tjattrets vågor höga. Man pratar allt mer, allt fortare. Löften, försäkringar, profileringar.

Som ens ropandes röst i öknen kommer så f d utrikesministern Hans Blix och fd statssekreteraren i försvarsdepartementet Sven Hirdman med ett inlägg i sak:

Politikerna håller på att göra Sverige till en del av Nato. Detta sker några veckor före valet, efter en uppgörelse i kulisserna mellan Alliansen och S.

Blix/Hirdman skriver:

"Regeringen beslöt den 28 augusti att godkänna ett avtal om värdlandssupport för Nato. Som framhålls i regeringens pressmeddelande innebär det bland annat att Natoförband skall kunna verka i eller från svenskt territorium vid krishanteringsoperationer. Det gäller i synnerhet Natos snabbinsatsstyrka (Nato Response Force, NRF) på upp till 25 000 man. I oktober 2013 ingick regeringen en överenskommelse med Nato om svenskt deltagande i denna styrka och dess övningsverksamhet.

Detta är kulmen på den de små stegens politik som regeringen och försvarsmakten med bistånd av olika försvarsberedningar har bedrivit de senaste åren för att föra Sverige allt närmare in i Nato. Den politik av militär alliansfrihet som fortfarande har stöd av en majoritet av svenska folket görs med avtalet alltmer illusorisk.

Regeringen framhåller att avtalen med Nato bygger på frivillighet, det vill säga att Sverige i det enskilda fallet kan säga nej till viss medverkan. Det är inte seriöst med tanke på det omfattande så kallat värdlandsstöd som nu skall byggas ut i Sverige för att Sverige skall kunna ta emot Natoförband, förlagra krigsmaterial och delta i alltmer gemensam planering och alltfler militära övningar.

Visst har Sverige full suverän frihet att välja vilket militärt samarbete vi vill ha med andra stater. Ryssland har inget veto – och påstår sig inte heller ha det.

Det borde ändå stå klart för oss att en allt starkare Natointegration av Sveriges och våra Östersjökusts försvarsanläggningar kommer att leda Ryssland till att trappa upp sin militära förmåga och aktivitet i Östersjöområdet. I väst tycker vi att varje tanke på angrepp från västhåll på Ryssland är absurd. Kanske ter det sig inte riktigt så för Ryssland som under den långa svaghetsperioden efter Sovjetunionens – välkomna – sammanbrott sett Nato och dess militära styrkor komma allt närmare och frågar sig varför.

Resultatet blir ökad spänning, risk för konfrontationer och ökade militära utgifter på ömse håll. Vill vi medverka till denna utveckling?

Vi finner det stötande att ett för Sverige och fredsutvecklingen potentiellt mycket viktigt militärt samarbetsavtal med Nato kan presenteras för landet en onsdag ett par veckor före ett allmänt val, kan utan föregående offentlig diskussion godkännas av en eventuellt utgående regering dagen därpå för att vara klart till ett stundande Natotoppmöte och först senare i enlighet med grundlagens kapitel 10 paragraf 3 underställas en nyvald svensk riksdag. Vi utgår från att uttryckligt förbehåll för riksdagens godkännande görs i avtalet eller vid undertecknande."

                                                                            * * *

En snabbkoll visar att regeringen inte tänker underställa avtalet riksdagen. Men vissa följdfrågor kräver riksdagsbeslut heter det. Salamitaktik, med andra ord. En krypande statskupp.

Och märkväl, det är så här Nato gör för att dra in alltfler länder i sitt garn, även sådana där folkopinionen är emot Nato. I Ukraina har det lett till ett ödeläggande inbördeskrig, som svenska politiker aningslöst sitter på åskådarläktaren och hejar på – medan en del uppenbarligen har våta drömmar om att som på fornstora dar få vara med och tåga mot Poltava.

Sprid Blix/Hirdmans artikel!  Blix, som en gång svarade för Sveriges hårda reaktion på Sovjets invasion av Afghanistan, vet att små stater inte har något annat än sina egna krafter, en upplyst världsopinion och folkrätten att hoppas på när det gäller.

Rösta inte på någon politiker som inte klart tar avstånd från avtalskuppen.

Stefan Lindgren