Rundgång enligt Kraus

Karl Kraus, österrikisk skriftställare
1874-1936. Tystnade när Hitler tog makten:
"Våld är inte ämne för polemik;
Vansinne är inget föremål för satir"

Wie wird die Welt regiert und in den Krieg geführt? Diplomaten belügen Journalisten und glauben es wenn sie es lesen, skriver den store Karl Kraus.

(Hur styrs världen och hur förs den in i kriget? Diplomaterna ljuger för journalisterna och tror det när de läser det.)

Gårdagens stora nyhet var att president Porosjenko och president Putin har gjort upp om en "elupphör-regim" och skapat förutsättningar för en uppgörelse mellan Kiev och "folkrepublikerna" i öst som kan få slut på våldet. Eftersom denna nyhet uppenbarligen inte var väntad - och inte önskad av väst, så finns den inte. Svenska dagbladet förteg den fullständigt idag. Tro inte att de försummat att lyssna med Carl Bildt, som varit lika tyst.

Dagens stora nyhet är ett påstående från Uppdrag granskning att KTH skulle hjälpa Kinas regering med ett dataprogram som kan utplåna mänskligheten. Detta är som alla förstår en jättenyhet. Inom Nato är just nu allt som gäller "världens största diktatur" toppnyheter, liksom världens till ytan största diktatur.

KTH:s äventyrligheter överskuggar helt det faktum att regeringen två veckor före valet meddelar att den skrivit ett "värdlandsavtal" med Nato som ger denna krigsorganisation rätt att använda Sverige som plattform för angreppskrig. I Finland har ett motsvarande avtal väckt skandal - och riskerar att stoppas av Sannfinländarnas ledare Soini som är ordförande i försvarsutskottet. I Sverige passerar det utan en blinkning.

Många vill inte tro att det är så illa att massmedia helt går i ledband. Men precis som Karl Kraus antyder handlar det inte om något envägsförhållande där någon tar order. Snarare handlar det om en självförstärkande rundgång i systemet.

Som smörjmedel i denna mekanism används många olika saker, släkt, familj, social stratifiering, gruppintressen, bindningar till försvaret, nationella identiteter - och inte minst pengar.

I Dagens Nyheter är det lustigt nog tre polskättade journalister som står för 80 procent av Rysslandshetsen - Peter Wolodarski, Maciej Zaremba och Michael Winearski - varav två är ex-kommunister med den tunga uppgiften att dagligen bevisa sin "demokratiska" pålitlighet.

Idag är det Michael Winearski som svarar för predikotexten. Det framgår mer eller mindre klart att Nato i Wales måste göra sig redo för världskrig, menar han. Ryssland har brutit mot tre fördrag - Helsingforsavtalet från 1975 samt två avtal från 1997, ett om att respektera Ukrainas territoriella integritet och ett vänskapsavtal.

Det stämmer att Helsingforsavtalet föreskrev att gränserna i Europa inte fick ändras i ensidig ordning. Den grundbulten drogs ut av Tyskland när det i strid mot EU och FN erkände det ensidigt utropade Kroatien.

Lustigt nog var västmakterna 1990 mycket motvilliga att erkänna Ukrainas självständighet, som de uppfattade som en ploj av Jeltsin för att undergräva Gorbatjovs ställning. Men vid det här laget - efter Balkankriget och utropandet Kosovo - har väst släppt alla betänkligheter mot att rita om gränser.

Vad Winearski inte tar upp är det avtal som ingicks i Reykjavik 9 februari 1990, då utrikesminister Jim Baker lovade  Gorbatjov  "att Natos jurisdiktion och trupper inte skulle expandera österut."

Jack Matlock, f d USA-ambassadör i Moskva som var närvarande, bekräftar i boken Superpower Illusions detta muntliga avtal. Baker tillade enligt Matlock, för säkerhets skull, att Nato skulle utvidgas... "inte en tum".

Hur det gick vet vi.

Och nu yrar Winearski om att vi i västvärlden måste göra oss beredda att "dö för Tallinn". Vem hotar Tallinn, till att börja med? Det största hotet mot Tallinn kommer nog inifrån, från den egna dumheten som gör att landets egna bönder nu måste lägga igen åkrar till följd av EU:s sanktionskrig.

När journalisterna på Sveriges största morgontidning börjar låta som panikrapporterna från SMB (Svensk militärhistoriskt bibliotek) som i ett halvår på betald Googleplats försökt intala svenska folket att Finland snart faller, då är det illa ställt.

Politiker kan vi välja nya, men vad gör vi med urspårade journalister?

Stefan Lindgren