"Officiella uttolkare, ledarskribenter och professorer, skriver mörkt som om kriget gällt en uppgörelse mellan demokrati och diktatur. Men Sveriges dåvarande statsminister Per Albin Hansson hade helt rätt när han beskrev det som "stormaktskrig" och handlade därefter", skriver Jan Myrdal på SVT-Opinion idag.
Anders Persson har lämnat en ny kommentar till ditt inlägg "Jan Myrdal om andra världskriget":
SvaraRaderaPå en, men på en ganska viktig punkt, ansluter sig JM till den ”gängse historieskrivningen” – det gäller Tjeckoslovakien. Det framställs alltid som ett passivt, väntande offer vars öde bestämdes av Nazityskland, Storbritannien och Frankrike. Men tjeckerna hade velat och var fullt kapabla att göra motstånd, de visade detta genom väldiga demonstrationer dessa septemberdagar, folkliga yttringar som ledde till att regeringen föll.
Men den tjeckiska storfinansen och industrietablissemanget var bara 20 år från att, i Böhmen-Mähren, tjänat grovt på uppdrag åt den österrikiska stormakten. Tjeckiska vapen var av världsklass, liksom deras industri i övrigt. När nu Österrike 1938 inlemmats i Tyskland, vad var mer naturligt än att också den ”böhmiska bourgeoisien” ville ”Heim ins Reich”?
Den dåvarande tjeckiske presidenten Beneš, i exil i London 1914-18, hade skapat sin politiska karriär som ett slags ”politiskt alibi” för att den nya staten Tjeckoslovakien 1918 skulle kunna inräkna sig på den ”segrande” sidan. Nu, hösten 1938, behövdes han inte längre och befann sig snart tillbaka i London.
Med intriger, lögner och skrämselpropaganda lyckades de tysksinnade tjeckerna passivisera sina landsmän (se mina böcker ”Vi är förrådda”(1978) och ”Kuppen i Prag”(1990). Hitler lär vid den har tiden ha sagt att Chamberlian har inget inflytande över det som sker. Han hade helt rätt. Chamberlain spelade mest rollen som staffagefigur, som ”useful idiot”, med uppgift att övertyga det tjeckiska folket att de offrade sig för en Stor Sak, nämligen ”Peace in our time”.
Att Sovjetunionens kommande relationer med Indien skulle spela någon roll har jag svårt att tro. Andra brittiska imperialister (Churchill mfl) hade Indien lika kärt, men såg Hitlertyskland som huvudfienden. Man bör ägna dem och den franska statsledningen en liten förstående tanke: om nu deras klassbröder i Prag ville ”återförena” sig med sina gamla tysk-österrikiska uppdragsgivare, vad fanns det då för utsikter för ett fransk-brittiskt militärt ingripande? Ett sådant kom ju ett år senare men i ett mycket sämre strategiskt läge. Men i London och Paris visste man att ALLA polacker ville göra motstånd.
Det tjeckiska etablissemangets roll i kapitulationen 1938 var känd denna höst, men när kriget bröt ut var det taktiskt att glömma bort det och med Churchill vid rodret 1940 kunde man lämpa all skuld på Chamberlain. Beneš upprepade sin roll som exilpolitiker 1939-45, återvända som president och skulle 1948, som han själv sade, ”göra precis på samma sätt som 1938”.
Det är för mig angeläget att påpeka att det finns ett precedensfall till händelserna före andra världskriget. Nämligen händelserna före det första världskriget. Det som framkom under 1920 talet och tegs ihjäl har senare vidareutvecklats av aktuella författare. Rekommenderar Docherty & Macgregor's hidden history. Deras nya blogg med intressanta artiklar:
SvaraRaderahttp://firstworldwarhiddenhistory.wordpress.com
Det finns massor av litteratur i ämnet men deras bok ger den hittills klart bästa förklaringen.
Det som tigs ihjäl annars är britternas enormt bedrägliga skådespeleri och direkta lögner.
Inget skedde pga ofullkomlighet utan var led i en utstuderad plan. Men i den totalt dominerande historieskrivningen framstår ist England som en bland flera stormakter inbegripna i maktkamp och enskilda politikers agerande som bristfälligt men inte utstuderat. När man i samband med andra världskriget talar om Chamberlain som svag och appeacement är synonymt med svek så är det återigen ett exempel på samma typ av berättelse som den om första världskriget.
Staffagefigur kan tolkas olika. Som en som inget betyder men som får hållas ändå utan att det finns någon utstuderad plan i hans roll. Eller som en av många rollfigurer i en synnerligen utstuderad plan för att framkalla det lönsamma storkriget där sovjeter och tyskar skall förblöda mot varandra.
”Inget skedde pga ofullkomlighet utan var led i en utstuderad plan.”
SvaraRaderaSom jag skrivit någon annanstans, rent slumpvisa händelser eller allmänt schabbel kan i efterhand framstå som en ”utstuderad plan”. Detta innebär inte det att det inte skulle finnas några ”utstuderade planer”. Det finns massor. Men det är bara i filmerna om Jönssonligan som de går i lås. De planer som lyckas är de som inte är ”utstuderade” utan är lite allmänt hållna och som kan modifieras och anpassas under resans gång.
En poäng jag försöker göra i ”Kuppen i Prag” är att även om Storbritannien och Frankrike verkligen hade velat gå till krig för Tjeckoslovakiens skull, hade de varit tvungna att tänka två gånger eftersom deras egna diplomater i Prag rapporterade att den tjeckoslovakiska ledningen inte ville gå i krig utan sökte finna ett sätt att ansluta sig till Nazityskland utan att reta upp det tjeckiska folket.
Churchill och Eden var lika stora imperialister som Chamberlian och Halifax, men ansåg att en allians med Sovjetunion låg detta imperiums intresse.
”Inget skedde pga ofullkomlighet utan var led i en utstuderad plan.”
SvaraRaderaSom jag skrivit någon annanstans, rent slumpvisa händelser eller allmänt schabbel kan i efterhand framstå som en ”utstuderad plan”. Detta innebär inte det att det inte skulle finnas några ”utstuderade planer”. Det finns massor. Men det är bara i filmerna om Jönssonligan som de går i lås. De planer som lyckas är de som inte är ”utstuderade” utan är lite allmänt hållna och som kan modifieras och anpassas under resans gång.
En poäng jag försöker göra i ”Kuppen i Prag” är att även om Storbritannien och Frankrike verkligen hade velat gå till krig för Tjeckoslovakiens skull, hade de varit tvungna att tänka två gånger eftersom deras egna diplomater i Prag rapporterade att den tjeckoslovakiska ledningen inte ville gå i krig utan sökte finna ett sätt att ansluta sig till Nazityskland utan att reta upp det tjeckiska folket.
Churchill och Eden var lika stora imperialister som Chamberlian och Halifax, men ansåg att en allians med Sovjetunion låg detta imperiums intresse.
Hela den etablerade historiska litteraturen om krigen är kraftigt censurerad av de anglosaxiska segrarmakterna. Anders Persson resonerar som de avser. Emellertid utgjorde händelserna före WWI en illustration till hur konspiratörerna dels agerade oerhört utstuderat och dels fick det att framstå som om saker bara hände. Det var en hemlig sammansvärjning av inflytelserika britter som inför krigsutbrottet ännu grundlurade den demokratiskt valde premiärministern Campbell Bannerman och de sammansvurna hade detaljplanerat WWI 8 år i förväg. Amiral Fischer som organiserade flottan talade 1906 om att kriget var planerat till augusti 1914.
SvaraRaderaNär 25 år senare de olika aktörerna inför och under WWII åter lyckades få Tyskland precis dit de ville i enlighet med sedan långt tillbaka diskuterade planer så är det åter etablissemangets önskan att vi skall tro att saker bara hände.
För Tysklands planerade demonisering var detta också nödvändigt. Det är ologiskt att förvänta sig att en sån krigslist inte skulle kunna inträffa vid WWII när det förekom med stor framgång inför WWI.
Makten har sedan länge varit i andra händer än parlamentet. Chamberlains agerande var kanske äkta men han hade aldrig varit i tillfälle att spela den rollen om det inte hade passat in i planen. Analogt för kameleonten(~bytte ståndpunkt ofta) Churchill som tog vid när Hitler nådde fram till den gillrade fällan, förberedd i Versaille. Och den abdikerade Edward VIII som gifte sig med amerikanskan. Kungar brukar kunna förlusta sig utan att behöva avgå. De brukar få hjälp att tysta ner sina affärer. Att han valde det dramatiska steget gav möjlighet till diskreta kontakter från exilen i Spanien med tyskar. Edward VII (och även Georg V) bedrev tidigare ett bedrägligt dubbelspel mot Tyskland.
Edward VIII lät ju sig uppfattas som tysksympatisör vilket gav honom möjlighet att lura tyskarna med missledande råd som ingav förhoppningar om att kunna få tillstånd regimförändring i England till en tyskvänlig falang. Men någon sådan falang fanns sannolikt aldrig utom som en falsk kuliss.
Hela den etablerade historiska litteraturen om krigen är kraftigt censurerad av de anglosaxiska segrarmakterna. Anders Persson resonerar som de avser. Emellertid utgjorde händelserna före WWI en illustration till hur konspiratörerna dels agerade oerhört utstuderat och dels fick det att framstå som om saker bara hände. Det var en hemlig sammansvärjning av inflytelserika britter som inför krigsutbrottet ännu grundlurade den demokratiskt valde premiärministern Campbell Bannerman och de sammansvurna hade detaljplanerat WWI 8 år i förväg. Amiral Fischer som organiserade flottan talade 1906 om att kriget var planerat till augusti 1914.
SvaraRaderaNär 25 år senare de olika aktörerna inför och under WWII åter lyckades få Tyskland precis dit de ville i enlighet med sedan långt tillbaka diskuterade planer så är det åter etablissemangets önskan att vi skall tro att saker bara hände.
För Tysklands planerade demonisering var detta också nödvändigt. Det är ologiskt att förvänta sig att en sån krigslist inte skulle kunna inträffa vid WWII när det förekom med stor framgång inför WWI.
Makten har sedan länge varit i andra händer än parlamentet. Chamberlains agerande var kanske äkta men han hade aldrig varit i tillfälle att spela den rollen om det inte hade passat in i planen. Analogt för kameleonten(~bytte ståndpunkt ofta) Churchill som tog vid när Hitler nådde fram till den gillrade fällan, förberedd i Versaille. Och den abdikerade Edward VIII som gifte sig med amerikanskan. Kungar brukar kunna förlusta sig utan att behöva avgå. De brukar få hjälp att tysta ner sina affärer. Att han valde det dramatiska steget gav möjlighet till diskreta kontakter från exilen i Spanien med tyskar. Edward VII (och även Georg V) bedrev tidigare ett bedrägligt dubbelspel mot Tyskland.
Edward VIII lät ju sig uppfattas som tysksympatisör vilket gav honom möjlighet att lura tyskarna med missledande råd som ingav förhoppningar om att kunna få tillstånd regimförändring i England till en tyskvänlig falang. Men någon sådan falang fanns sannolikt aldrig utom som en falsk kuliss.