Det var ett krig som enligt Donald Rumsfeld kunde ta "fem dagar, fem veckor eller fem månader".
Det har nu pågått i drygt 17 år. Endast mentalt störda personer kan idag stå upp och säga att detta har varit ett framgångsrikt krig som lett till eller kommer att leda till seger för de uppställda målen, hur de nu än formulerats.
Idag finns inte någon seger i traditionell mening någonstans i sikte. Trots att enbart USA gjort av med omkring 900 miljarder dollar i Afghanistan, konstaterade USA:s särskilda inspektörsgeneralen för Afghanistans återuppbyggnad (CIGAR) tidigare i år att den amerikanska regeringens insatser för att stabilisera osäkra och omtvistade områden i Afghanistan misslyckats.
I fjol rapporterade samma inspektör att 44 procent av landets yta låg under talibankontroll eller var omtvistade.
USA har tvingats till förhandlingar med talibanerna och därmed erkänt att dessa, till skillnad från al Qaida, Islamiska staten och andra kloner på den USA-Saudiska terroristhydran, är en legitim nationell kraft. Vad man än tycker om dem finns de där och stöds av en del av befolkningen. Att försöka fysiskt utplåna dem är liktydigt med ett folkmord.
18 januari 2002 beslutade den svenska riksdagen med acklamation, dvs. med samtliga partiers stöd, att Sverige skulle gå in i detta krig. Det var den dåvarande försvarsminister Björn von Sydow (s) som drev fram beslutet, delvis med hjälp av falska förespeglingar om att det rörde sig om ett FN-uppdrag.
Kostnaden 2002-15 landade på uppskattningsvis 28,2 miljarder kronor (se "Vitbok om Sveriges krig i Afghanistan 2002-2015" i Afghanistan.nu nr 4/2015).
Men denna gigantiska misshushållning med skattemedel - förutom de fem unga omkomna svenskars liv - har aldrig lett till något ansvarsutkrävande. Inte så mycket som ett utskottsförhör har det blivit.
Detta trots att ansvariga politiker förde in landet i ett folkrättsvidrigt krig, som därtill var resultatlöst och motverkade de deklarerade syftena demokratiexport och kvinnobefrielse och troligen tvingade svenska soldater att begå krigsförbrytelser.
Skamligheterna fortsätter. 25 svenska militärer ingår alltjämt i den 12 000 man starka Nato-styrka som fortsätter att plåga landet, nu främst genom högteknologiskt drönarkrig och mord på utvalda personer.
Funnes det någon rättvisa skulle Björnligan - hela plejaden av försvarsministrar (von Sydow, Björklund, Odenberg, Tolgfors, Enström och Hultqvist) som lånat sina namn till detta krig - ställas inför rätta.
Stefan Lindgren
Finlands första kvinnliga president utmärkte sig genom att leda landet in i krig, det första sedan 1944. Libyen hade man gärna även bombat men saknade den behövliga utrustningen.
SvaraRaderaMen kan någon förklara vad som hänt med Danmark, landet jag minns från mina första besök som avslappnat och muntert. Danmark offrade under de inledande åren fler unga mäns liv i detta fullkomligt onödiga krig än något annat land sett i förhållande till invånarantalet.
Afghanistan och talibanerna hade inget att skaffa med den elfte september vilket de trots det skulle straffas för. De var villiga att utreda al Qaidas roll men förvägrades detta. Al Qaida hade vid behov kunnat nedkämpas med en liten stormtrupp. Men storkrig skulle det bli därför att Bush och hans anhang måste dölja att de ignorerat alla de varningssignaler de fått om en förestående terrorattack. Och vasallerna behövdes givetvis för "legitimitetens" skull. Till "Nürnberg" hela packet !
Det är väl där skon klämmer för bombliberalerna. De är lika stora, eller större, krigsförbrytare än IS, även om IS stolt visade upp sin grymhet på bilder och videos.
SvaraRaderaI väst begicks krigsförbrytelserna genom Nato-lojala fulmedier och knapptryckare i riksdagen.
"Nürnbergprocess" kan nog enbart bli aktuellt efter en revolution inkl. folktribunal. Gula västarna kanske kan vara början på något sådant? Fransmännen och amerikanarna har en historik av revolution mot maktfullkomliga regimer.