Bara några små steg kvar

Idag porträtterar SvD Ann Linde, "utrikesministern som tar Sverige in i Nato" (Klappat och klart, alltså?). Hon säger att hon gick in i jobbet 2019 med målet "att skapa fred i Europa".

Hur tycker hon och hennes uppdragsgivare, svenska folket, att hon - och det omhuldade Nato - lyckades med det?

Europa står på randen till storkrig och Linde spurtar för att ansluta Sverige till det ena krigförande blocket. Det kommer hon att bli ihågkommen för.

Nej, hon är ingen "Chile-Nicaragua-tredjevärldensosse" som Håkan A Bengtsson (vd för Arena-gruppen) lite föraktfullt beskriver hennes föregångare på posten.

Hon är en apparatjik, "vill alltid vänta in vad Bryssel tycker" (Håkan Svenneling, v).

Så berättar hon en historia om en middag i fjol där Rysslands Sergej Lavrov ska ha ifrågasatt "idén att ett lands territoriella gränser inte kan kränkas, själva principen som OSSE skulle värna".

Det är ett oerhört påstående av Linde. Lavrov har aldrig sagt något liknande. Ingenstans i någon intervju kan man hitta något sådant.

OSSE tillkom för övrigt genom ett sovjetiskt initiativ, men blev av olika skäl inte den mötesplats som var tänkt.

Linde beskriver också hur Lavrov "klagade på (Nato:s) utvidgning 1997", varpå Blinken ska ha svarat "Din historieskrivning är fullkomligt felaktig!"

Är det mycket begärt att en svensk utrikesminister ska vara så pass påläst att han/hon har en egen mening i frågan? (Här finns ett minimum man bör veta om den sak.)

Men Nato:s anhängare (se bl.a. Sten Tolgfors: Sverige i Nato (Timbro) 2016, ISBN 978-91-7703-024-9) ljuger ständigt om Nato:s utvidgning och påstår bl.a. att den ryske presidenten Jeltsin ska ha godkänt Polens och Tjeckiens anslutning till Nato under besök i Warszawa och Prag.

New York Times skrev 26 augusti 1993:

"Herr. Kozyrev har sagt att Polens medlemskap i Nato inte var en bra idé eftersom det skulle reta upp ryska nationalister. Men idag när han stod bredvid den polske utrikesministern, Mr. Kozyrev sa att Ryssland inte hade några invändningar om Natos hållning "inte var aggressiv' mot Ryssland. "Det är upp till Polen att bestämma och upp till Nato att bestämma", sa han. Men den polske försvarsministern, Janusz Onyszkewicz, sa idag: "Det råder ingen tvekan om att det fortfarande finns en viss rysk oro för att Polen går med i NATO. Men detta härrör från stereotyperna av den gamla sovjetiska mentaliteten att Nato är fienden."

Rysk naivitet, godtrogenhet, ja. Men något ryskt godkännande var det inte fråga om. Och att Nato fortfarande betraktade Ryssland - och Kina - som fienden skulle snart framgå.

Men Ann Linde verkar helt blank i frågan om hur Nato:s expansion  österut har gått till. Att vägen bl.a. gått över olagliga krig och inblandning tycks  hon inte ha hört talas om.

Ann Linde må vara en typisk produkt av sin generation. Men jag ser ingen tröst i att Sverige nu - utan klart stöd i folkviljan - leds ut mot stupet av en så historiskt okunnig utrikesminister. 

Stefan Lindgren