Richard Falk: Stoppa förödelsen. Bygg freden.

Richard Falk, en av världens ledande folkrättsprofessorer, analyserar kriget i Ukraina och identifierar tre olika nivåer i kriget. På en geopolitisk nivå handlar det om att USA vill försvaga Ryssland för att förlänga sin unipolära världsordning.

Han uppmanar fredsrörelsen att starta kampanjer för att få slut på kriget för rädda människoliv och förhindra ett potentiellt kärnvapenkrig.

Det har blivit allt tydligare för världen att det inte finns en utan två, faktiskt tre, distinkta konfliktnivåer inbäddade i vad världens media och politiska ledarskap bedrägligt insisterar på att kalla "Ukrainakriget".

Den första nivån inleddes tydligt på 24 februari 2022 när Ryssland inledde ett aggressivt krig mot Ukraina som äventyrade dess suveräna rättigheter och territoriella integritet.

Den andra nivån var svår att urskilja under krigets första veckor, men blev snart uppenbar när Nato-länderna ledda av USA lade allt större vikt vid att ge eskalerande stöd till Ukrainas mål att uppnå en oväntad militär seger.

Detta stöd antog olika former, inklusive den stadiga tillförseln av tunga vapen, robust ekonomiskt bistånd, straffsanktioner och en trumeld av "officiell" demonisering av Ryssland och dess ledning.

I början verkade det rimligt att ge stöd till Ukraina som föremål för aggression, och hylla motståndet lett av president Volodymyr Zelenskyj, till försvar av ett relativt litet land som blev överkört av sin stora granne.

Även denna brett anammade berättelse var vilseledande och ensidig eftersom den förbisåg den provocerande karaktären av Natos expansion, i Ukrainas fall understödd av amerikansk inblandning i landets interna politik för att hjälpa till att vända den politiska utvecklingen i landet mot Ryssland.

Det är i denna interna miljö som den tredje nivån av kriget utspelas eftersom det inte råder någon tvekan om att antiryska element i västra Ukraina var förgrep sig på majoriteten av den rysktalande befolkningen i östra Ukraina, känd som Donbass-regionen. Minsk-avtalen som förhandlades fram 2014-15 för att skydda ukrainarna i öst genomfördes aldrig korrekt.

Det är fortfarande osäkert huruvida konflikten på nivån Ryssland och Ukraina kan lösas utan att allvarligt ta itu med oron bland rysktalande och i Donbass oro som är kärnan i denna tredje konfliktnivå.

Vad som har varit uppenbart för kritiker under en tid är att västerländsk diplomati i första hand engagerats i det geopolitiska krig på andra nivån och det även till priset av att det kraftigt förlänger och förvärrar det ukrainska kriget på marken och skapar växande risker för ett bredare krig.

Först under de senaste dagarna har denna prioritet mer eller mindre erkänts av höga tjänstemän i USA. Regeringen, mest dramatiskt med utrikesminister Anthony Blinkens och försvarsminister Austins besök  i Ukraina och senare i möten med deras Nato-motsvarigheter i Europa.

Det som avslöjades var att USA:s politiska mål nummer ett, ”försvagningen av Ryssland”, gjordes till ett långsiktigt åtagande genom de ukrainska motståndsstyrkornas oväntade kapacitet, förstärkta av en uppvisning av enad patriotisk beslutsamhet. I linje med denna tankegång ökade vapentransporterna till Ukraina avsevärt, och mer talande, ett öppet erkännande av transporten av så kallade tunga vapen med offensiv kapacitet.

När denna dynamik utvecklades, vände Tyskland dramatiskt om sin politik att inte tillhandahålla tunga vapen, och hela biståndstakten flyttades från att hjälpa Ukraina att stå emot till att ta itu med den geopolitiska agendan med dess båda mål: att tillfoga Ryssland ett förödmjukande nederlag och att signalera till Kina att inte tvivla på västerländsk beslutsamhet att försvara Taiwan.

Trots denna tyngdpunktsförskjutning har tidigare oro för att eskalera det geopolitiska kriget med Ryssland inte övervunnits, att exempelvis framkalla situationer som frestar till användning av kärnvapen.

Vita husets uppfattningar om vad som kommer att orsaka en sådan frestelse verkar farligt divergerande. Uppenbarligen fortsätter Bidens team att motsätta sig en flygförbudszon i Ukraina eftersom det avsevärt skulle öka utsikterna för direkta militär konflikt mellan Nato och Ryssland, och med det riskerar denna nya art av kalla kriget att bli varm.

Men vad sägs om Bidens demonisering av Ryssland som skyldig till folkmord och Putin som en krigsförbrytare som borde drivas bort från makten? Och vad sägs om det ständigt ökande diplomatiska, finansiella och militära biståndet till Ukraina? Vad som har saknats hela tiden har varit varje indikation från Washington på mottaglighet för en diplomati som betonar det primära humanitära kravet på en omedelbar vapenvila och en politisk process av kompromiss och ömsesidig säkerhet mellan Ryssland och Ukraina, de öppna internationella antagonisterna.

Det saknas eftersom USA:s engagemang för det geopolitiska kriget har företräde framför det ukrainska folkets välbefinnande. Zelenskyj indikerade tidigt i kriget mottaglighet för vapenvila och politisk
kompromiss, inklusive permanent neutralitet för Ukraina, och signalerade sin villighet att träffa Putin.

På senare tid har emellertid Zelenskyj dragit sig tillbaka från denna dubbla hållning av väpnat motstånd och fredsdiplomati och kommit att inta en ståndpunkt identisk med USA:s. Min gissning är att Zelenskyj, även om han uppvisar stora talanger som krigstida motståndsledare i krigstiden, har väldigt lite av sofistikering i internationella relationer i allmänhet, och verkar mottaglig för denna mer militaristiska linje både genom löften om avgörande stöd från Washington och möjliga militaristiska råd från sin egen generalstab. 

När allt kommer omkring har Zelenskyj sin bakgrund inom teatern och som en uppträdande komiker och visar inga tecken på att vara medveten om de större riskerna om Ukraina går med i det geopolitiska krigets premisser.

Som väntat har Moskva redan reagerat på denna upptrappning av det andra kriget med varningen att man inte kommer att backa, utan kommer att vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda sina nationella säkerhetsintressen, vilket tyder på en möjlig användning av kärnvapen.

Sådana inflammerade atmosfärer kan lätt producera förebyggande handlingar som påskyndar eskaleringen, vilket är särskilt allvarligt i det nuvarande sammanhanget som saknar krishanteringsförbindelser av det slag som etablerades mellan Moskva och Washington i efterdyningarna av Kubakrisen.

Det krävdes det där nära mötet med ett totalt krigsscenario för att dessa supermaktsantagonister skulle  förstå att de hade avvärjt en monumental ömsesidig katastrof genom ren tur. Medan den största uppmärksamheten är inriktad på den mellanstatliga kraftmätningen, är det bra att ta hänsyn till andra perspektiv: civilsamhällets fredsinitiativ, det globala söderns åsikter och initiativen från FN:s generalsekreterare.

Dessa perspektiv uppmärksammar det häpnadsväckande faktum att det finns alternativ till krig och geopolitiska strävanden och att Ryssland har större globalt stöd  i det geopolitiska kriget än USA. Det globala norr kontrollerar diskursen som råder på de mest inflytelserika medieplattformarna, vilket skapar det missvisande intrycket att hela världen, förutom extremerna, är nöjda med USAs ledarskap.

Nästan från den dag då den ryska attacken började, krävde fredsaktivister och icke-statliga organisationer som på något sätt ägnade sig åt fred, säkerhet och humanitära aktioner, ett slut på dödandet genom en vapenvila och en politisk process som rörde motsättningarna på nivå 1 och 3. Att säga det är inte att påstå  att det inte fanns några skarpa spänningar inom civilsamhället, särskilt kring hur man ska tolka Nato-manövrarna före kriget eller stridigheterna i Donbass.

I den liberala och vänsterliberala huvudfåran stödde man i stort sett ett direkt fördömande av rysk aggression, men förespråkade en omedelbar vapenvila och diplomati för att avsluta kriget och mildra den humanitära nödsituationen med död, förödelse och fördrivning. De som grovt kan identifieras som den antiimperialistiska vänstern tenderade att ursäkta eller åtminstone lägga stor tonvikt på sammanhanget med västerländska provokationer och inblandning i Ukrainas interna politik sedan 2014, liksom vissa i extremhögern som identifierade sig med Putins auktoritarism som en våg med framtiden för sig.

Det som kontrasterade civilsamhällets perspektiv trots dess mångfald, mot Nato:s och medias standardberättelse var deras gemensamma betoning av att stoppa dödandet, diplomatins relevans och deras underförstådda eller explicita vägran att tolerera tillgripande av det geopolitiska kriget på nivå 2.

Typiska exempel på förslag från det civila samhället finns i Pugwashrörelsens fredsförslag och den broschyr som sprids av Just World Education under titeln "Ukraine: Stop the Carnage, Build the Peace" (tillgängligt från Amazon eller från www.justworldeducational.org med dess åtta policyrekommendationer).

I det globala norr fick den globala söderns vägran att stödja tvångs- och straffsanktionsdiplomatin mot Ryssland och dess ledare föga uppmärksamhet. Denna splittring från väst blev först uppenbar i de två omröstningarna om Ukraina i FN:s generalförsamling. Hela världen, inklusive de flesta av de viktigaste länderna i den globala södern, stödde fördömandet av den ryska nivå 1-aggressionen, men antingen avstod eller motsatte sig stödet för det geopolitiska kriget på nivå 2 som initierats av USA mot Ryssland i ett tidigt skede av attacken mot Ukraina.

Som Trita Parsi från den Washington-baserade tankesmedjan Quincy Institute påpekade stödde en stor del av den globala södern faktiskt Ryssland i det geopolitiska krigets sammanhang, vilket tolkades som att USA strävan att förlänga en unipolär världsordning av den sort som den hade agerat efter sedan Sovjets kollaps och slutet av det kalla kriget. Den globala södern föredrog i hög grad dynamiken i en multipolär värld och ansåg att Ryssland i Ukraina försökte återta sin traditionella geopolitiska överhöghet i sitt "nära utland", ett ställningstagande mot USA som världssäkerhetens oomstridda väktare.

Man bör vara klar över att USA har 97 % av militärbaser i utlandet och står för 40 % av världens militära utgifter, eller mer än de följande 11 länderna tillsammans.

USA avsäger sig inte på något sätt traditionell geopolitik utan försöker monopolisera dess genomförande. I den andan ser den Kinas och Rysslands försök att hävda traditionella inflytandesfärer som ett intrång i internationell rätt, medan USA samtidigt försvarar sin praxis att förvalta världshistoriens första globala inflytandesfär. Det har faktiskt Blinken medgett, när han  förklarat att inflytandesfärer strider mot internationell rätt ända sedan andra världskriget, samtidigt som han hävdar att USA ensamt äger privilegiet att hantera säkerheten i en sådan regelstyrd värld. FN eller internationell rätt är underordnade detta antagande om geopolitisk dominans som vilar på en blandning av politisk ambition och militär kapacitet. 

Under hela Ukrainakrisen har Antonio Guterres, FN:s generalsekreterare, formulerat en syn på Ukrainakrisen som står i kontrast till de politiska aktörernas ståndpunkter på de tre konfliktnivåerna. Hans ord och förslag ligger i andan mycket närmare de uppmaningar som kommer från civilsamhället och den globala södern. Han uttryckte andan i sina ansträngningar kort efter Rysslands attack: "Sluta fientligheterna nu. Tysta vapnen nu. Öppna dörren till dialog och diplomati." "Den tickande klockan är en tidsinställd bomb." När han reste till Moskva för att träffa Putin och utrikesministern Sergej Lavrov var budskapet detsamma: Fokusera på sätt att avsluta kriget och avstå från att fortsätta kampen mot Ryssland en dag längre.

Han sa till Lavrov att "Vi är oerhört intresserade av att hitta sätt att skapa förutsättningar för effektiv dialog, skapa förutsättningar för en vapenvila så snart som möjligt, skapa förutsättningar för en fredlig lösning."

Med tanke på hur aggressiv hans kollega i Washington framstår verkade Putin under mötet tête-à-tête  med Guterres försiktigt mottaglig för att låta FN och Röda Korset spela en humanitär roll i Ukraina och verkade villig att söka ett förhandlat slut på konflikten på marken. Naturligtvis är det för tidigt att göra  någon bedömning innan ord följs av handling, men vi har ännu inte hört en jämförbar nivå av fredstänkande i Bidens offentliga uttalanden, som hittills tycks ha varit ägnade att väcka anti-ryskt raseri snarare än att bana väg för ett slut på denna skrämmande konflikt på flera nivåer.

Den skarpa skillnaden mellan FN:s generalsekreterares tillvägagångssätt och världens geopolitiska ledning borde få många personer intresserade av en bättre framtid att inleda en kampanj för att befria FN från geopolitikens primat.

Att reda ut den sammanflätade karaktären hos dessa tre konfliktnivåer som är förbundna med Ukrainakrigets oklarheter är avgörande för en förståelse av dess komplexitet och för att analysera om motåtgärder och förslag är till nytta för mänsklighetens allmänna bästa. Det underlättar också identifieringen av vilka åtgärder och förslag som inte passar situationen. På den grunden anser jag att det att två övergripande bedömningar framkommer: att stoppa dödandet med alla tillgängliga medel och att ovillkorligen förkasta det geopolitiska kriget.

Richard Falk
29 april 2022

Richard Falk är Albert G. Milbank professor emeritus i internationell rätt vid Princeton University och gästprofessor i globala och internationella studier vid University of California, Santa Barbara.

https://www.counterpunch.org/2022/04/29/the-second-level-geopolitical-war-in-ukraine-takes-over/

Se en tidigare artikel (svenska) av Robert Falk här: https://www.8dagar.se/2022/04/varfor-ukraina.html