Man ansöker inte till Nato

Lena Andersson har naturligtvis rätt: Sverige bör dra tillbaka sin ansökan om medlemskap i Nato. 

Det är förnedrande för Sverige som nation att svenska företrädare nu ska läxas upp som skolbarn hos Erdogan i Turkiet.

Det är svårt att se att Sverige skulle kunna komma ur den konflikten med självaktningen i behåll.

Landets socialdemokratiska ledning har dessvärre blivit djupt insyltad i den kurdiska problematiken och bl.a. uttalat (här citerat efter https://www.instagram.com/p/CeJI-NToLIi/):

"Socialdemokraterna avser att fördjupa sitt samarbete med PYD. (...) Vi gör detta för att vi stödjer Självstyret i nordöstra Syriens arbete för demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Självstyret i Rojava är viktigt i Mellanöstern, och vi vill fortsätta stödja dem. (...) Kampen mot ISIL/Daesh har krävt stora uppoffringar, och är ännu inte över. YPG/YPJ har en central del i det här arbetet (...) YPG/YPJ har tagit, och tar ett stort ansvar för att förvara Daesh-terroristerna. (...) Att frihetskämpar som slagits eller sympatiserar med YPG/YPJ eller PYD klassas av vissa statsaktörer som terrorister är oacceptabelt."

...och vidare:

"Vi noterar också hur vårt systerparti HDP i Turkiet fortsätter att kämpa med demokratiska medel och stöder dem i deras kamp för kurdernas rättigheter, och vi kräver att partiledaren Selahattin Demirtash friges." 

Dessa okloka uttalanden - om Syriens och Turkiets inre angelägenheter - måste Magdalena Andersson nu äta upp med sked för att lirka med Erdogan. Och gör hon det hotar parlamentariska problem på hemmaplan. Det är osannolikt att hon skulle kunna klara den balansgången.

Det är här vi Nato-motståndare kan utbrista: Vad var det vi sa!

Varför skulle det vara så infernaliskt bråttom att lägga in en "ansökan" till Nato? Så bråttom att regeringen måste hoppa över medborgarna, inte ens ge tid till information och diskussion, utesluta folkomröstning, göra makulatur av grundlagen etc. etc. bara för att i ett psykotiskt läge hinna slänga in en ansökan - innan opinionssiffrorna i Sverige åter blir ofördelaktiga för Nato. Det har de säkert redan blivit eftersom inga nya undersökningar publicerats.

Så förbålt bråttom var det att pracka på svenska folket kärnvapen att Magda, Ann och Peter begick sitt svek, sitt förräderi mot Sveriges tvåhundraåriga och framgångsrika neutralitetspolitik utan att ens läsa Nato-stadgan.

 

Det heter i artikel 10

Parterna kan, när de alla är överens, inbjuda alla varje annan europeisk stat, som kan främja principerna i denna pakt och bidra till säkerheten i det nordatlantiska området, att ansluta sig till denna pakt. Varje stat som inbjudits kan bli part i fördraget genom att deponera sitt anslutningsinstrument hos Amerikas förenta staters regering.

Sedan Sverige flaggat för sitt Nato-intresse var det bara att sitta lugnt tillbaka och vänta på en inbjudan. Då hade Erdogan varit Nato:s problem och inte vårt.

Men regeringen sprang händelserna i förväg och tiggde om problem. Det har den fått nu.

Istället för att fortsätta att försöka beveka Erdogan borde kanslihuset skrapa ihop den expertis som ännu kan dölja sig i dess hägn och analysera de strategiska frågorna.

Hur mycket ligger det i de ryska påståendena om att Ukraina har för avsikt att skaffa sig kärnvapen, vilket vare sig Ryssland eller USA vill? Och varför har Joe Biden plötsligt kallnat inför den ukrainska "frihetskampen"?

Hur tänker sig regeringen att förhållandet till Ryssland, vår största granne, ska utvecklas i framtiden, sedan Ukrainakriget bedarrat? Ska vi bara som barn blunda och låtsas att Ryssland inte finns? Ska relationen bara bygga på nukleär "avskräckning" och hur imponerat blir Kreml av det?

Stefan Lindgren

PS. I grannlandet Danmark får folket till och med rösta paragraf för paragraf hur mycket av EU-samarbete man vill ha. I Sverige är folket bortkopplat sedan det röstade fel i euroomröstningen 2003. Fast problemet är djupare än så. Till Danmark kom rösträtten (för män) 60 år tidigare än till det mer auktoritärt styrda Sverige. Och de ränderna har inte gått ur.