Skammens dag

Försvarsminister Pål Jonsson sjunger idag den svenska alliansfrihetens svanesång  i Svenska Dagbladet - inte är det vackert.

Det är samma billiga vers som vevats om och om igen sedan juni i fjol - och inte har vi blivit mer Nato-medlemmar för det.
Statsrättsprofessorn Leif Lewin frågade varför det var så förbaskat bråttom att exempelvis försvarsutskottet endast får tre dygn på sig att behandla Sveriges ödesfråga. En sömngångaraktig riksdag har stillatigande accepterat kortad motionstid och en behandling mindre ingående än om det skulle handla om införande av kattskatt.

Den stora frågan är naturligtvis grundlagsbrottet. Grundlagens föreskrift att avtal som innebär överlåtelse av myndighet bara får ske till "en internationell organisation för fredlig samverkan" (RF 10 kap, 7 par), en beskrivning som  med bästa vilja i världen inte kan gälla Nato förvandlas till makulatur. Nej, som i ett kollektivt näthinnesläpp vägrar en samlad riksdag erkänna denna paragrafs existens. 

Pål Jonson skriver att "statusavtalet ska införlivas i svensk rätt". Vilket statusavtal det än kan vara fråga om  så är det inget avtal om anslutning till Nato. 

Hans föreställning om lagstiftning är att man antar papper efter papper som sedan läggs i en stor hög, "införlivas i svensk rätt".

Men om ett papper i Jonssons pappershög råkar vara Regeringsformen som bara kan ändras genom två beslut med mellanliggande val, kan inte alltid ny rätt bara läggas överst i pappershögen. Vissa saker, och hit hör Nato-anslutning, kan bara "införlivas i svensk rätt" genom en grundlagsändring.

Det är genant att jag, med elementära kunskaper i statsrätt, ska behöva påtala detta. Och att jag är praktiskt taget ensam om att göra det!

Jag kan bara dra slutsatsen att medlemskapet i EU, som inneburit att varje svenskt beslut kan överprövas i EU:s högsta domstol, fått svenska politiker att genom en tyst överenskommelse ge upp regeringsformen som en anakronism. Idag tycks det bara vara "bakåtsträvare" som Polen (ehuru välkomna i sin krigsaktivism) som sörjer sin grundlag.

Återigen: dagens beslut innebär inte att Sverige kommer med i Nato. Tiden i väntrummet hade kunnat användas till nödvändiga omtag för att bl.a. ta upp "grundlagsproblemetiken", som Peter Hultqvist kallade (innan han såg ljuset och bröt sitt löfte till väljarna att en s-regering aldrig skulle ansöka om Nato-inträde).

Pål Jonsson och Co. väljer en linje som gör att en eventuell svensk Nato-anslutning i slutänden får minsta tänkbara legitimitet. Precis som två paneldeltagare av tre i "Godmorgon världen" kommer många svenskar att dra slutsatsen att det nu, med allt vi vet om anpassning av den svenska demokratin, kan vara lika bra att fortsätta på den alliansfria linjen.

Tror någon att Österrike, Schweiz eller Irland för den skull lever farligare än sina Nato-grannar?

Skräckscenarierna håller på att mista sin kraft. Dessutom håller nya tvivel på att smyga sig på. Sveriges regering utgick från att USA skulle vrida om armen på Erdogan. Nu gjorde dom inte det? Varför?

Kanske Pentagon inte är så angeläget om Sverige som det verkar? När dom har allt runt omkring Sverige kanske Sverige inte är så viktigt - så som man en gång resonerade i Berlin.

Sverige gör klokt i att ta fullt ansvar för sin egen säkerhet och inte vänta hjälp, oavsett vilket väderstreck inkräktaren skulle komma från. Alliansfriheten är dessutom den linje som gör det möjligt för Sverige att fullt ut driva freds- och nedrustningsfrågor; även det för vår egen säkerhet.

Stefan Lindgren