Låt dem äta gröt!

När jag läser författaren Lena Andersson lägga ut texten om påstådd barnsvält i Sverige kan jag inte låta bli att associera till Marie Antoinette, drottning av Frankrike 1774 till 1792.

Hon lär en gång ha sagt, apropå hungerkravaller i Paris: "Låt dem äta kakor!"

Det var en felöversättning.

Hon sa: "Qu'ils mangent de la brioche" ("Låt dem äta brioche"), som är ett lyxigt bröd som bara rika hade råd med. Hon var helt okunnig om folkets verkliga levnadsförhållanden.

Det tror jag nu inte Lena Andersson är. Men när hon som bevis för att ingen går hungrig i Sverige anför att havregryn kostar 14 kr paketet (750 gram) tycker jag det är oerhört okänsligt.

Det är förstås omöjligt att ständigt utspisa växande barn med en diet av havregrynsgröt. Barn har rätt till en varierad och fullvärdig kost.

Att många barn de facto kommer hungriga till skolan kan inte generellt förklaras med att föräldrarna är oförnuftiga (läs: korkade), som Anderssons resonemang implicerar.

Att varje besök i matbutiken för många barnföräldrar - för att inte tala om fattigpansjisar - ter sig som en utmaning, en svår prövning, en förnedring, det kanske Lena Andersson inte kan förstå.

Kan det vara bristande livserfarenhet?

Ann Heberlein har svarat henne bra. Hennes livserfarenhet leder henne rätt, medan Lena Anderssons svaghet för abstrakta liberala resonemang leder henne fel.

Det personliga ansvaret för att ens barn fåt fullvärdig mat hemma är självfallet inget man kan vältra över på "samhället". Men "samhället" bär ett stort ansvar för att tolerera outhärdliga kostnadsfördyringar på nödvändighetsvaror som de minst bemedlade inte kompenseras för. 

Det pågår ett storstilat rån på konsumenterna, en ren okynnesinflation som drivs av ett girigt oligopol (snarare än enskilda ICA-handlare, Alex Schulman).

Med en laissez faire-regering och en obefintlig opposition, tror medborgarna att det måste vara så här. Men andra länder har lyckats stoppa inflationen. Och när blev "prisstopp", ett verktyg som bl.a. används i Frankrike, något onämnbart i svensk debatt?

Jag har mer att säga, vänta bara.

Stefan Lindgren