När Tyskland ville rädda Portugals kolonier

En film från kriget mot FRELIMO 1970. 

Debatten om svenskt Nato-inträde har i stort sett uteblivit. Helt obefintlig har den varot om Natos fascistiska och koloniala sida. En av Nato:s grundarstater var det fascistiska Portugal. 

Under åren 1961-74 utkämpade Portugal med stöd av Nato-länder tre blodiga kolonialkrig, i Angola, Guinea-Bissau och Mocambique.

Mycket kring dessa krig är höljt i dunkel, men enligt Wikipedia som sannerligen inte är partiskt till de f. d. koloniernas fördel skördade kriget i Angola 30 000 dödsoffer. För Mocambique anges siffran 10 000 döda (motståndskämpar) och 50 000 civila. I inbördeskrigen som följde dog miljontals...

Portugal var Europas fattigaste land och det kostade på att hålla 7 procent av den manliga befolkningen på krigsfot.

Enligt den officiella historieskrivningen gjorde Nato inget annat än att gång på gång försöka övertala Salazarregimen att släppa kolonierna. 

Kennedys råd
USA:s president John F. Kennedy lär ha gett Salazar rådet att dra sig ur sina afrikanska. Men inte ens ett USA-lett kuppförsök hjälpte; Salazar fortsatte kriget.

Men Nato bestod även av de gamla kolonialmakterna Storbritannien, Frankrike, Nederländerna och Tyskland - varför skulle de medverka till att fälla Salazar?

1967 inrättades IBERLANT-kommandot och var det första Nato-kommandot i Portugal som skulle genomföra övningar, testa krigsprocedurer och utbilda styrkor för insats ner till Kräftans vändkrets, men inte längre, om man ska gå efter Nato-stadgan.

Kolonialmakterna höll militärkonferenser i afrikanska städer som Dakar och Nairobi i början av 1950-talet, och bjöd in de vita i Sydafrika och Rhodesia och USA:s regering. Ghans självständighetsledare Kwame Nkrumah varnade 1967 för att det fanns minst sjutton flygbaser, nio utländska flottbaser, tre raketuppskjutingsplatser och en nukleär provsprängningsplats som drevs av Nato i Nordafrika, utöver militära uppdrag i ungefär en dussin andra afrikanska länder, för att inte tala om exploateringen av råvaror för tillverkning av kärnvapen i gruvorna i Kongo, Angola, Sydafrika och Rhodesia. Nkrumah manade till kamp mot Nato i sin Handbook of Revolutionary Warfare. 

Omöjligt utan Nato
Guinea-Bissaus store motståndsledare Amilcar Cabral, kallade Portugal "ett ruttet bihang till imperialismen" som "aldrig kunna starta tre koloniala krig i Afrika utan hjälp av Nato, Natos vapen och Natos bombplan."

Nato arbetade hand i hand med andra imperialistiska institutioner som CIA för att slå ner motståndet och spelade en roll i både mordet på Patrice Lumumba 1961 och kuppen mot Nkrumah-regeringen 1966.

Trots ett formellt vapenembargo försåg Nato-länderna och Israel också Sydafrika med den nödvändiga tekniken för att utveckla kärnvapen.

2011 spelade USA/Nato en ledande roll i förstörelsen av Libyen.

Tyskland bulvan
Men hur gick det till konkret när Nato stödde den portugisiska fascistregimens kolonialkrig? Historikern João Pedro Gomes Timóteo visar i sin doktorsavhandling från 2020  att det var Tyskland som fick spela en bulvanroll. Medan USA i ord fördömde Portugal och Frankrikes vapenleveranser snart upphörde var det Förbundsrepubliken Tyskland som fick spela bulvanrollen. 

Timóteo visar att BRD efter Bundeswehrs och den tyska vapenindustrins återuppståndelse 1955 samt Nato-inträdet samma år blev Portugals största vapenleverantör.

Faktorer som medverkade till var ländernas gemensamma fascistiska rötter; Tysklands ouppfyllda koloniala drömmar.

Nato-strateger såg också Portugal som ett viktigt reträttområde i händelse av en fullskalig Warszawapaktsoffensiv som först skulle drabba BRD.

Sedan länderna 1956 återupptagit de diplomatiska relationerna började Bonn bygga militärbaser och lager i Portugal.

"Dessa lager skulle tjäna till att förvara en ansenlig mängd militär utrustning, såsom gevär och uniformer. Sådan utrustning skulle vara tillgänglig för BRD i fall västtyskarna behövde rekonstruera sina styrkor i händelse av ett krig. Denna utrustning skulle också göras tillgänglig för Portugal vid behov, så länge de ersattes av Portugal genom att antingen lämna tillbaka den lånade utrustningen i gott skick eller ersätta den med helt nya föremål.

Boforsammunition och stridsflyg
Stationeringen av utrustning i Portugal krävde också skapandet av stora hamnanläggningar och förråd, som byggdes med tyska investeringar; dessa var dock inte endast anläggningar som skulle byggas med hjälp av tysk expertis och pengar. Portugal utvecklade en betydande och robust egen vapenindustri som producerade gevär, sprängämnen och annan krigsmateriel", skriver Timóteo.

För att utjämna handelsbalansen mellan länderna skulle Portugal tillverka ett överskott av vapen som G-3-gevär och tillhörande ammunition för leverans till Tyskland.

Det tyska stödet kom också i form av export av stål, kemikalier och andra råvaror, som annars inte skulle ha varit tillgängliga för Portugal.

Under ledning av en portugisisk-tysk kommission instiftad 1960 skulle militärsamarbetet utvecklas. Bl.a. levererade Tyskland, som först med medlemskapet i FN 1973 blev bundet av FN:s vapenembargo, ammunition till Portugals Bofors-kanoner och tyska stridsflygplan, gevär och maskingevär.

Från 1971 blev det tyska stödet till Portugals kolonialkrig alltmer problematiskt. 

"Det kan aldrig riktigt sägas att regeringen i Bonn bröt med den portugisiska regimen...", skriver  Timóteo. Men 1974 var spelet i alla fall slut, i och med nejlikornas revolution i Portugal som direkt ledde till koloniernas frigörelse.

Idag finns Nato närvarande i Afrika i en rad olika uppenbarelseformer, främst USA-ledda AFRICOM och Eu-ledda EUROCOM. Se bl.a. här: https://www.nyhetsbanken.se/2023/03/usa-utbildade-bakom-kupper-i-afrika.html#more

Stefan Lindgren


Snart: Den "goda" tyska kolonialismen hyllas i ny bok.