Quick "ganska" eller "lite" skyldig?

Leif G W Persson var mycket nära att koka över när han mötte justitierådet
Göran Lambertz i SVT 20/8. Jag förstår honom. Lambertz skolmästaraktiga
utläggningar om "några missförstånd" (1. att domarna mot Quick skulle ha
varit felaktiga och 2. att det är fråga om en rättsskandal) kan inte
annat än ringa oerhört förmätet i öronen på den som tröskat igenom de
50 000 sidorna utredningsmaterial.


Det har inte Lambertz gjort. Som JK nöjde han sig med att granska
domskälen och fann ingen konstigt i dem.

Nästan varje ord Lambertz sa i SVT fick raggen att resa sig på mig.

Då tänker jag inte bara på hans amatörmässiga återgivning av
fallet Therese och "den öppna grinden" utan på hans
rättsfilosofiska utläggning som ogiltigförklarar en av våra
grundläggande rättsprinciper från romartid och framåt.

Var och en som är anklagad för brott har rätt att betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen har fastställts vid en offentlig rättegång, där personen åtnjuter alla rättssäkerhetsgarantier som behövs för hans eller hennes försvar. På 500-talet formulerade Justinianus principen Ei incumbit probatio qui dicit, non qui negat,
bevisbördan ligger på den som anklagar och inte på den som nekar.

"Antagande om oskuld" kallas det också.

Ur Lambertz mun hoppade följande groda:

"Att bevisen inte räcker för fällande dom betyder inte att han är
oskyldig".

Den romerska rättsprincipen (inskriven i FN:s deklaration om mänskliga
rättigheter som: "Var och en som är anklagad för brott har rätt att
betraktas som oskyldig till dess att hans eller hennes skuld lagligen har fastställts vid en
offentlig rättegång, där personen åtnjuter alla rättssäkerhetsgarantier
som behövs för hans eller hennes försvar.") innebär just att en person
ska betraktas som oskyldig om det inte finns fällande bevis.

Lika lite som en flicka kan vara till hälften havande kan Quick vara
"ganska" eller "lite" skyldig till mord. Har Lambertz/Borgström/van der Kwast någonting
substantiellt att komma med bör de ju snarast hosta upp det.

Deras argumentation i sak har hittills varit uppseendeväckande tom,
snarast ett exempel på klassisk folie à trois.

Dagen därpå, 21/8 mötte Lambertz Jan Guillou i TV4. Guillou är mera kall
och effektiv i sin argumentation än GW som höll på att gå i taket. Men
samtidigt har jag svårt att förstå Guillous ståndpunkt att de lämpliga
rättsliga följderna av skandalen begränsar sig till nita en menedare.

På den punkten tror jag Guillous personliga vänskap med Lambertz gör
honom blind.

Ska verkligen alla domare som haft att granska bevisningen men aldrig på
allvar ifrågasatt den gå oprickade ur affären? Ska Lambertz komma undan
med att bara ha granskat domsluten men inte substansen, trots att
Quickdomarna ifrågasattes redan på 90-talet? Ska Claes Borgström komma
undan med att ha sovit sig genom rättegångarna och inte gjort
elementära faktakontroller för att tillvarata sin klients intressen -
också mot dennes egna falska erkännande? Ska åklagaren, som i lag är
skyldig att även ta fram omständigheter som talar till den tilltalades
fördel, komma undan med sin fixade bevisning? Ska psykpersonalen som
i samråd med polisen matat Quick med "godis" långt bortom läkares
förskrivning komma helt undan?

Ja, kanske är det så att alla dessa medskyldiga inte går att komma åt. Det
viktiga nu är att Sture Bergwalls återstående resningsärenden behandlas
så att han äntligen får en chans att andas frihet.


Förhoppningsvis kommer slutlikvid i form av en bok av Leif GW Persson.
Som GW sa: Det enda en offciell utredning skulle kunna åstadkomma är att fullborda den svarta farsen Quick och i så fall bör Lambertz bli ordförande.


Stefan Lindgren