Dags att välja ett nytt folk?

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, skriver i Dagens Nyheter idag om hur den industriella arbetarklassen och den "intellektuella kulturvänstern" har gått olika vägar.

Det har han alldeles rätt i. Men hur nytt är det och vart leder hans slutsatser?


Rothstein menar att det var ett fundamentalt misstag i marxismen "att utse arbetarklassen till historiens motor". Därför kan skilsmässan intellektuella - arbetare bara hälsas med tillfredsställelse, enligt Rothstein. Den intellektuella vänsterns nya allierade bör bli "det nya näringslivet", kreativa entreprenörer som gör sina anställda till delägare.

Till detta resonemang vill jag säga följande.

1. Att den "intellektuella vänstern" så som den kommer till uttryck i t ex akademisk marxism, i massmedia och kultursammanhang inte tjänar arbetarklassen har Rothstein alldeles rätt i.

Men det är väl snarast normalläget i den kapitalistiska världen att de intellektuella också tjänar den härskande klassens intressen, dvs. kapitalet.

Det räcker exempelvis att femton sekunder lyssna på en intellektuell Timbrobroiler som Johan Norberg i "Godmorgon världen" för att förstå vilken klass han valt att tjäna.

Lite längre tar det att inse att kulturvänsterns vurm för olika minoritetsintressen också tjänar den härskande klassens intressen, liksom hela propagandan för en gränslös värld, där miljoner skyfflas från lände som gjorts obeboeliga till att fylla på reservarméerna i imperialismens metropoler.

2. Rothstein inser det inte själv, men faktum är att han avskriver demokratin. Arbetarklassen i marxistisk mening, dvs. den klass som lever på att sälja sitt lönearbete, utgör den överväldigande majoriteten. Det vanliga tricket att jämställa arbetarklass med "blue-collar workers", en krympande minoritet, bör man inte gå på.

Vad Rothstein säger är att arbetarklassen, dvs. folkflertalet, gjort sig irrelevanta genom att hysa reaktionära uppfattningar såsom protektionism och invandringsfientlighet.

På något sätt ska de "kreativa entreprenörerna" tillsammans med de intellektuella kunna komma runt arbetarklassens, dvs. majoritetens önskningar, och driva samhället framåt enligt sina egna linjer som Rothstein - oklart på vilka konkreta grunder - kallar "ekonomisk demokrati".

Han tycks inte förstå att innehav av en eller annan aktie inte förändrar den grundläggande klassanalysen. När Handelsbanken introducerade den hittills mest avancerade "löntagarfonden", Oktagonen, blev ju inte bankens anställda monopolkapitalister eller bankirer.

En demokratisk ståndpunkt måste ju vara att respektera folkviljan, även om denna tycks någon globaliserad liberal omodern och bakåtsträvande. Folket är ju den stora skiljedomaren. Konsekvensen blir ju annars att Rothstein med Brechts ord får välja sig ett nytt folk.

3. Dessutom är talet om den reaktionära arbetarklassen en liberal myt. Den svenska arbetarklassen är tämligen fri från nationella fördomar och var visat sig ha en stor förmåga att assimilera tillskott utifrån.

Det är arbetarklassens organisationer som drivit fram folkbibliotek, studieförbund, grundskola och ökat tillträde för arbetarbarn till högre utbildning.

Att deras kulturhorisont ändå ibland kan tyckas snäv, är till stor del ett resultat av en fördumningsindustri som är levebröd för mången "kreativ entreprenör".

I vart fall kan det inte tas till intäkt för att arbetarklassens få kvarvarande lojala intellektuella skulle sjappa till den andra sidan.

När det gäller globaliseringen måste man för att förstå motståndet mot denna som växer i hela västvärlden (enligt opinionsmätningar starkast i Frankrike, obetydligt i Skandinavien) skilja på globaliseringen som en objektiv och oåterkallelig process, dvs. ökat ekonomiskt utbyte mellan länderna till följd av ny teknik, kommunikationer etc. och hela den politiska överbyggnaden som går ut på att pressa ned levnadsvillkoren i metropolerna med låglöneländerna som utpressningsredskap. Avtal som TTIP handlar ju inte så mycket om frihandel som om att ge multinationella bolag ökad makt på folkvalda regeringars bekostnad, vilket också begränsar demokratin.

När jag säger att Bo Rothstein som äktliberal prisger demokratin på frihetens altare är det egentligen inget nytt. På 17- och 1800-talet försvarade brittiska liberaler slavhandeln, grundarfäderna i USA försvarade slaveriet etc. och som Birgitta Olsson så tydligt uttrycker det är det ju viktigare för en liberal att försvara minoriteter (slavhandlare, slavägare etc) från övergrepp än att försvara folkviljan.

I den teorin står folkviljan utan röst och makt och så har det ju också varit i långliga tider. Oktoberrevolutionen för 100 år sedan  var ett försök att rätta till den bristen. Att det så småningom gick snett är inget skäl att inte försöka igen att finna vägar att förverkliga demokratin - i alla avseenden.


Stefan Lindgren