"Snubbelstenar" kallas de i folkmun. Fyrkantiga gatstenar,
guldliknande och glänsande. Nedbäddade i trottoaren utanför många
fastigheter i Berlin. På dem namn på judar som bodde i det
närliggande huset samt uppgifter om dödsår och läger. Noterar de
snabbt rusande berlinarna ens dessa stenar? undrar skriftställare
Lasse Ekstrand från Berlin.
Och vilken är egentligen tanken med dem? Att när vi snubblar på
dem skall vi besinna att det fasansfulla som "inte får hända
igen", som det står i koncentrationslägren efter att de blivit
museer för katastrofturister, ändock kan ske? Kanske skall
stenarna endast förstås som en skuldtyngd gest mot judarna och
Israel? Tyskarna står ju i evig, kollektiv skuld. Den som
kritiskt försöker peta på denna, som Martin Walser, hamnar genast
i onåd.
Tyskland bearbetar ständigt sitt förflutna, det är ett sår som
aldrig läker. Det är bara att slå på tv:n sent om kvällen. Alltid
någon dokumentär om Tredje riket eller DDR. Säkra kort. Sjunker
publiksiffrorna, är det bara att "slänga in något om Hitler", som
en producent en smula cyniskt konstaterade.
"Er ist wieder da" hette boken om Führerns återuppvaknande, blev
en bästsäljare. Denne Hitler, som aldrig lämnar det tyska
medvetandet. Och som fascinerar de yngre. Samtidigt som jag hör
talas om gymnasieelever i Berlin som inte kan svara på frågan om
varför det löpte en mur genom staden och delade den. Och jag hör
om inställda studieresor till lägret Sachsenhausen, efter att
eleverna opassande undrat varför fångarna inte gjorde uppror, de
var ju så många fler än väktarna, fann de sig i underkastelsen,
var de fega?
Ser i Dagens Nyheter att det i Stockholm talas om att placera
snubbelstenar även där. I samma veva som judar i Malmö umgås med
planer på att emigrera, antisemitismen är starkare än på mycket
länge och tar sig brutala uttryck. Mot detta torde inte
snubbelstenar hjälpa. Men det är klart, det är bekvämare för
politikerna och deras handgångna att påbjuda att vi skall minnas
det hemska som hände i det förflutna. De döda talar ju inte, de
är bortom förföljelse och flyktplaner. Att göra något åt
samtidens allvarliga problem, med islamister som hotar
fortfarande levande judar, verkar man däremot inte förmå.
Lasse Ekstrand
Skriftställare och Berlinälskare
Fler människor än sex miljoner har dödats under bombmattor efter Andra världskriget, med början i Korea. Vietnam var hemskt men Korea var ännu hemskare sade Wilfred Burchett som var där. Vi ser inga snubbelstenar för att hedra minnet av dessa både lika avsiktliga som meningslösa offer. Detta är inget argument för att man inte skall minnas judeutrotningen i Europa, det skall man, men däremot ett påstående om att det haltar illa i minnesceremoniernas värld.
SvaraRaderaDet brukar heta att ceremonierna äger rum för att illdåden inte skall upprepas. På denna punkt är det så att sannolikheten för att judeutrotningen skall upprepas är mycket liten medan bombmattor läggs över Jemen när detta skrivs. Obamas framgångar som president uteblev, undantaget den negativa framgången som vapenexportör. Obama lär ha sålt bomber och annat till saudierna för belopp som överträffar allt vad någon tidigare president presterat. Skall vi ha minnesstenar för att hindra illdåd bör det vara fler för sådana dåd som pågår om de skall ha någon betydelse. Annars riskerar ceremonierna få funktionen av ett alibi som riktar blickarna bort från de övergrepp som sker inför våra ögon. Dem låtsas man inte om eller så gör man som Hollywood, man förväxlar förövare och offer.