Trumps första krig?

Trump, flankerad av Michael Flynn.

Åter spekuleras i att USA är beredd att gå i krig mot Iran. USA avslutade just en tre dagar lång manöver som simulerade anfall på Irans flotta och flyg.

Nationella säkerhetsrådgivaren Michael Flynn uttalade i onsdags att USA kommer att vidta "aggressiva ... militära åtgärder när det är nödvändigt" för att tygla Iran.Samtidigt inför USA nya sanktioner mot Iran, redan innan de gamla avvecklats helt.



Innan Flynn gjorde sin varning till Iran hade han konsulterat försvarsministern James Mattis (f d chef för USA:s centralkommando för Mellanöstern i Doha), som i sin tur genast ringde upp Saudiarabiens kronprins och försvarsminister Mohammad bin Salman (vars avsky för Iran bara är alltför känd).

Genom att Flynn slog fast att Irans missiltest "strider mot FN:s säkerhetsråds resolution 2231" kringgick han den behandling i säkerhetsrådet som eventuellt ska ske söndag 5 februari och lämnade dörren öppen för en USA-attack utan FN-beslut, så som skedde med t ex Iran 2003.

Dessutom passade Flynn på att ge Iran skulden för vad som sker i Jemen, där Houtigerillan framgångsrikt bekämpar en invasionsarmé från Saudiarabien och en rad andra arabstater. Terrorismen i Jemen i form av växande al Qaida-inflytande står i uppenbar maskopi med invasionsarméerna och ytterst med USA.

Men nu ska detta användas för att legitimera ett Irananfall, ungefär på samma sätt som Saddam Hussein anklagades för al-Qaida samröre .före USA:s invasion.

Trumps problem på hemmaplan - nu senast med en federal domstol som häver presidentens beslut om inreseförbud för sju nationaliteter, trots att dessa utvaldes för restriktioner rean av Obama - skulle sannolik försvinna som i ett trollslag om USA anföll Iran. Kongressen skulle stå som en man bakom presidenten, eftersom det nu inte finns någon antikrigsopinion, endast en anti-Trumpopinion.

Ändå är det naturligtvis mycket som talar emot ett amerikanskt anfall. Man behöver inte tvivla på USA:s förmåga att slå ut Irans flyg (c:a 160 mestadels föråldrade stridsflygplan) men till vilken nytta? Alltsammans kommer att återuppbyggas i ett än mer enat och förbittrat Iran.

Dessutom kan USA inte hoppas på att besegra IS utan Irans hjälp. Iranska förband spelar en nyckelroll i Irak och i Syrien finns begränsade iranska förband plus shiamilisen Hezbollah från Libanon.

En fullskalig invasion av Iran är självfallet utesluten. Iran är fyra gånger större än Sverige till ytan och har nära 80 miljoner invånare, medan Irak är mindre än Sverige. Medan Irak är mest öken domineras Iran av de väldiga bergskedjorna Elburz och Zagros.

"Kanske skulle Trump föredra hårda förhandlingar med Iran framför en väpnad konflikt. Trumps trumfkort är hans oförutsägbarhet", skriver Financial Times.

Alltsammans reser naturligtvis frågan om vi i den realistiska vänstern som vägrat låna oss till anti-Trumpkampanjer har haft fel?

Till det kan man ju svara att en oförutsägbar Trump i vart fall lämnar en viss - om än liten - chans för freden, medan en seger för Hillary Clinton säkert skulle gett "more of the same".

"Trump helt enkelt fortsätter en amerikansk politik som gör länder obeboeliga och talar om för flyende offer att dörren är stängd. Anti-trumpismen missar målet. Hela systemet är ont - inklusive demokraterna", helgarderar Margaret Kimperley på InformationClearinghouse.com.

Men det är lite för tidigt att avskriva alla möjligheter till en positiv förändring? Vi vet exempelvis inte ännu i vilken mån Trump kommer att kunna realisera sina vallöften om att åstadkomma avspänning med Ryssland.

Och vi vet inte i vilken mån han faktiskt kommer att välja att samarbeta med Ryssland mot Islamska staten, eller fortsätta att driva USA:s hittillsvarande folkrättsvidriga intervention i Syrien. Hans förslag om inrättande av "säkra zoner" (läs: flygförbudszoner) i Syrien vore en upprepning av Libyenscenariot.

Man ska också komma ihåg att för varje år som går minskar USA:s relativa vikt världen och dess möjligheter att styra genom diktat. Även om Trump som så många andra före honom skulle försöka fly inrikes problem och väljarfrustration ut in kriget, är det mot allt sämre odds.

USA:s femte flotta i Persiska viken får räkna med att mötas av en svärm snabbgående torpedbestyckade motorbåtar som går under radarn, för att inte tala om de drönare som Iran tillverkar efter att ha kopierat drönare de fått till skänks av Pentagon.

Går det riktigt illa kan det bli andra gången förnedrande militära motgångar mot Iran fäller en amerikansk president. Fråga Jimmy Carter.

Stefan Lindgren