Veckans höjdpunkt i mitt barndomshem i Sandviken var när Hemmets Veckotidning kom. Vi sa förstås bara Hemmets om den, börjar Lasse Ekstrand en liten nostalgitripp till 50-talets Sandviken.
Omedelbart sträckte jag ut mig på kökssoffan i den lilla tvårummaren och läste bakifrån från pärm till pärm, inklusive de hårresande kriminalhistorierna. Borta vid spisen slamrade min mor med grytorna, tittade till ibland på mig. Trygghetsskapande och omslutande. Det skulle dröja många år innan kräftan tog henne, den kraftfulla kvinnan.
Jag växte upp i ett typiskt socialdemokratiskt hem, som hämtat ur historieboken, mamma var vice ordförande i kvinnoklubben, med de gängse värderingarna som var som skrivna i sten och inte fick diskuteras eller ifrågasättas. Fattas bara, de var ju självklara och det samhället vilade på. Man skulle sköta sig. Vara präktig. Inte festa. Ta hand om sin familj. Som kvinna inte springa med karlar. Inte sno eller leva rövare. Det fanns barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd. Och i den lilla staden höll alla ett öga på varandra. Instängt men tryggt.
För ett par år sedan började jag på nytt prenumerera på Hemmets. Förutom Kalla Anka, jag älskar den koleriske och kreative huvudpersonen, och Proletären, jag måste ha den för arbetsplatsreportagen, är det veckans höjdpunkt, när den väntar i postfacket.
Jag dricker kaffe och läser Wictorins kåserier. Kikar på Hans Lindströms teckningar, bläddrar sedan snabbt igenom tidningen, målgruppen är sådana som jag, på livets höst.
Saknar den oförliknelige Hommerberg med sina reseskildringar. (Även om jag misstänker att han lånade stilgrepp från Ellen Rydelius.) Sent om sider fick jag reda på att han varit kompis med Piraten och Sten Broman, de gav sig ut på hiskeliga resor utomlands tillsammans, dessa tre påhittiga figurer.
Skämthistorierna läser alltid min hustru högt för mig, vissa signaturer återkommer så gott som varje vecka och de blir som vänner.
Jag blundar och är tillbaka i 50-talets Sandviken. När samhället fortfarande var ett samhälle värt namnet och inte den kaotiska vildmark det urartat till de senaste åren. Med ett politiskt ledarskap som lyser med sin frånvaro.
Vad som inte finns nu, men som fanns då, är ett samhälleligt överjag. Som dikterar vilka normer och regler som måste följas. Dessa kan inte bli föremål för diskussion. De gäller okränkbart och måste åtlydas av alla, etnicitet eller religion är ingen ursäkt.
Nuförtiden råder falsk tolerans och splittrande relativism. Anything goes, åtminstone förefaller det så. Samhället brister.
Och jag vantrivs svårt i samtiden.
Men en dag i veckan känns sinnet lätt, om än spetsat med bitterljuvt vemod.
Lasse Ekstrand
Skriftställare
Tack, Lasse, det var vackert skrivet. Men visste du att tio mil österom Helsingfors gjorde man likadant, man kröp upp i sängen och tog Hemmets Veckotidning med sig. Mitt speciella trick var att låtsas att jag var så upptagen av läsningen att jag inte hörde vad de vuxna samtalade om, speciellt de kvinnliga gästerna. "Äh, han läser", och så brukade de först testa mig med en fråga. Om de inte fick något svar fortsatte de att "skvallra".
SvaraRaderaDet svensktalande Finland hade gott om egna svenskspråkiga dagstidningar men inga veckotidningar. Ingen koja var för liten för att inte prenumerera på åtminstone en veckotidning från Sverige. Den relativa kostnaden var förhållandevis rimlig, fanns det barn hade man minst en barntidning därtill, Kalle Anka oftast.
Svenskar som reser i Finland kan gå in på en stormarknad och söka upp tidningshyllan. Finns det svenska tidningar till salu är det ett tecken på att man befinner sig i finlandssvenska trakter, de östra utposterna är städerna Borgå och Lovisa, och kanske Kotka längst bort som en liten oas.
Tack, Jan!
RaderaÄven jag vantrivs i samtiden, men tack vare Jesus tror jag på samtiden (Jeremia 29:11)
SvaraRadera