Nerbrunnet hjärnkontor

Libyen efter "adekvat vedergällning".

Idag skriver en ny ledarskribent i Dagens Nyheter, Sofia Nerbrand.

Intressant. Hon har vad som krävs för att rekryteras till DN:s
ledarredaktion.

En blind tro på Nato. Ett glödande hat mot Ryssland. En frånvaro av
djupare intellektuella referensramar.

Hat trick.



Nerbrand har tydligen träffat Garri Kasparov och sprider nu myten att
han vägrats delta i ryska presidentval och att Ryssland därför inte är
någon demokrati.

Sanningen är ju att han själv gav upp planerna på att kandidera 2007
eftersom han inte kunde komma överens med sina oppositionskollegor.

Istället föredrog han att gång på gång resa till Washington för att
hetsa kongressen till hårdare sanktioner och militära åtgärder "eftersom
de (ryssarna) bara förstår maktspråk". Han hänvisade under ett besök
2011 till bombningarna av Libyen som en förebild för hur man borde gå
tillväga med Moskva. I klartext: Bomba Ryssland!

På DN talar man inte så öppet. Peter Wolodarski nöjer sig med att kräva
"adekvat vedergällning" (25/2) för vad Ryssland inte har gjort väst.

Man vill kort sagt ha krig, även om man lindar in det olika väl.

Det är kanske inte så konstigt om en rysk politiker med bombningar av
Ryssland på programmet måste gå i exil och byta till sig ett annat
medborgarskap, kroatiskt i Kasparovs fall.

Men under sitt Sverigebesök väljer Kasparov att begränsa sig till
att kräva nya sanktioner och hårdare sanktioner mot sitt gamla
fosterland.

Sådana anammas utan vidare av Nerbrand, vars förmåga till logiska
resonemang tyck för länge sedan nerbrunnen. För varje normal människa som
reflekterar över sanktioner måste bl.a. komma fram till följande slutsatser:

1) Det är ju inte Ryssland som förlorar på sanktionerna, utan främst
Sverige och andra EU-länder. Det handlar om flera procent av BNP som
offrats på sanktionernas altare. Mest får Sveriges bönder betala.

2) Sanktionerna är olagliga. Sanktioner faller under FN-stadgans
aggressionsförbud. De enda sanktioner som är lagliga är de som
beslutas av FN:s säkerhetsråd.

3) EU badar redan i sanktioner. Inte ens EU-kommissionen håller längre
räkningen på dem och ingen minns varför de infördes. Mycket vanligt är
att de införs som "bestraffning" för en sak, men behålls för en helt
annan.

USA/EU:s sanktioner infördes först för "mordet" på Magnitskij (som inte
var något mord), ändrades sedan till att gälla Krim och därefter till
att gälla Donbass. Ryssland har idag övergett allt hopp om att någonsin kunna
uppfylla sanktionskraven och detta - en oöverstiglig klyfta mellan öst och väst -
är väl sanktionernas verkliga outtalade syfte.

Idag har EU en lång radda sanktioner mot bl.a.

Vitryssland
Bosnien och Hercegovina
Burma
Kina
Demokratiska Republiken Kongo
Elfenbenskusten
Kroatien
Egypten
Eritrea
Republiken Guinea (Conakry)
Haiti
Iran
Irak
Elfenbenkusten
Demokratiska Folkrepubliken Korea (Nordkorea)
Libanon
Liberia
Libyen
Moldavien
Myanmar (Burma)
Nordkorea
Serbien och Montenegro
Somalia
Sudan
Syrien
Tunisien
Usa(sic!)
Zimbabwe

Det har forskats en hel del på effekterna av sanktioner och resultaten
visar tydligt att sanktioner i bäst fall är verkningslösa, men ofta
kontraproduktiva, dvs. stärker det land som utpekats som måltavla,.

Kort sagt, Nerbrands retorik liksom Wolodarskis illustrerar hur
västvärldens intellektuella inte bara gett ansvaret för freden på båten
utan hur de i sin krigsiver släppt den elementära logikens krav.
Krig till varje pris.

Den pågående pengarullningen till försvaret är deras verk. Försvaret har
fått 42 procent påökt sedan 2015 - och ändå är de inte nöjda. Inom
loppet av fjorton dar har ÖB Bygdén varit ute och krävt 168 miljarder
mer till 2025 och 10 miljarder mer de närmaste åren.

Kan inte nån stoppa karl'n? Vem tror han att han är? Sven Hedin?

Krig är alldeles för viktigt för att överlåta åt generaler, sa
Talleyrand. Det gäller freden också. Militärerna ska tjäna sitt land.
Inte spränga det i bitar.

Stefan Lindgren