gerundium

30 juli 2018

Hollywood överraskar

Tom Hanks (t h) som storspionen Abels advokat.
TV3 sände igår "Spionernas bro", en spionfilm av Stephen Spielberg med bl.a Tom Hanks i huvudrollen som advokat till den sovjetiske storspionen Rudolf Abel (alias William Fischer).

Med tanke på den kanalens övriga innehåll borde sådana filmer förses med varningsmeddelandet "OBS. Seriöst" i tablån.


Om vi överser med en massa antisovjetiska klichéer som läcker in i filmen från alla håll och kanter är detta en film som rätt sanningsenligt skildrar en av kalla krigets större spionaffärer.

Rudolf Abel som kom att utväxlas mot U-2 piloten Gary Powers hyllades vid hemkomsten som Sovjetunionens hjälte och en av 1900-talets största spioner, som skaffat Moskva viktiga hemligheter om det amerikanska Manhattprojektet och hotet om ett kärnvapenanfall mot Sovjet.

Abel föddes 1903 som William Henrykhovitj Fischer i den engelska staden Newcastle upon Tyne. Hans far, Henry Fischer, var en rysk tysk från Jaroslavlprovinsen, var en övertygad marxist som personligen kände Lenin. Hans mor - Ljubov Vasilijevna, var hans följeslagare i kampen. 1901 arresterades de för sina revolutionära aktiviteter och landsförvisades. Efter Oktoberrevolutionen återvände familjen till Ryssland där William en tid arbetade som tolk i den kommunistiska internationalen (Komintern). Efter konstystudier hamnade han 1925 i  armén där han fick utbildning som radiooperatör. Med en bra biografi, tekniskt kunnande och flytande i främmande språk, var Fischer en idealisk kandidat till spion.

1930 bosatte han sig i England och reste regelbundet till andra länder i Västeuropa. På instruktioner från Stalin själv lyckades han övertyga den berömda fysikern Peter Kapitsa, som vid den tiden studerade vid Oxford, att återvända till Sovjetunionen från England. Det finns också viss information om att Abel flera gånger besökte Kina. Men 1938 hoppade en sovjetagent, Alexander Orlov, av och hotade att avslöja Abel som hemkallades till Moskva för pensionering.

När Hitler anföll Sovjet togs hans tjänster åter i anspråk. Han kom att utbilda radiooperatörer för sabotagegrupper, som skickades till tyskarnas bakre linjer, inklusive de länder som Hitler ockuperat. Han deltog i radiospel med tyska radiooperatörer och lyckades bl.a. få den beryktade naziofficeren Otto Skorzeny att skicka en rad av sina bästa män  till hjälp åt den obefintliga tyska underjorden i Sovjetunionen, där sovjetorganen redan väntade på dem.

För sitt arbete under andra världskriget tilldelades William Fischer Leninorden och stora fosterländska orden av 1: a graden.

Under efterkrigsåren, när "kalla kriget" med västländerna började, beslutades att använda Fischers mångfacetterade talang till att få information om det amerikanska atomprojektet. 1948 skickades han till USA och skiftade hela tiden identiteter. Som den tyske konstnären Emil Robert Goldfuss bosatte han sig i New York, där han ledde det sovjetiska nätverket av agenter i USA, med en fotobutik i Brooklyn som täckmantel.

Han hade ett separat radiosystem för kommunikation med Moskva. Som medarbetare hade han det kända gifta paret Maurice och Leontine Cohen. Han lyckades bygga upp ett sovjetiskt spionnätverk, inte bara i USA, utan också i Latinamerika - Mexiko, Brasilien, Argentina. År 1949 tilldelades William Fischer en ny orden för att ha skaffat fram viktiga uppgifter om det amerikanska atomprojektet "Manhattan". 

År 1955 återvände Fischer till Sovjetunionen i flera månader när hans nära vän Rudolf Abel (den riktige) dog.

Willliam Fischers spionkarriär slutade den 25 juni 1957, när han greps av FBI-agenter på Hotel Latham i  New York . Fischer förråddes av sin partner - radioperatören Reino Heihanen. För att vilseleda FBI utgav sig Fischer efter sin arrestering för att vara Rudolf Abel.

Därmed signalerade han också till Moskva att han inte var en förrädare. I oktober 1957 började rättegången mot Fischer/Abel, där han kategoriskt vägrade att erkänna brott och avvisade alla förslag om samarbete. I november 1957 dömdes Fischer till 32 år i fängelse. 

Hans smala lycka var att Sovjet den 1 maj 1960 sköt ner ett amerikansk spionplan modell U2 över Sverdlovsk. Piloten Francis Gary Powers överlevde och efter utdragna sovjet-amerikanska förhandlingar kunde han den 10 februari 1962 utväxlas mot Fischer/Abpel på Glienicki-bron mellan Öst- och Västberlin. 

Eftersom amerikanerna var väl medvetna om Fischer/Abels höga rang fick sovjetsidan förutom Gary Powers även utlämna Frederick Pryer och Marvin Makinen (I Sverige senare känd som forskare i Raoul Wallenbergs öde). 

William Fischer kunde så lyckligt återförenas med sin familj och var konsult vid tillkomsten av en sovjetisk spionfilm, "Dödsäsong" (1968). Den handlar om en annan sovjetspion som under täcknamn Gordon Londsdale spanade i Storbritannien på tyska nazister efter kriget verksamma i forskning om kemiska och biologiska stridsmedel vid Porton Down utanför Salisbury. En stad som nu spöklikt nog hamnat på löpsedlarna genom Skrypal-förgiftningen.

Den ryska filmen inleds med ett anförande av Fischer själv och kan ses här: https://ok.ru/video/8788052605. Dessvärre veterligen bara på ryska. Fischer motiverar sovjetspionaget med att det var riktat mot de omänskliga vapen som först nazisterna utvecklade, men senare västalliansen forskade vidare på.

Spielbergs film har många poänger. CIA, FBI och det amerikanska rättsväsendet under det kalla kriget framställs som fullständigt principlösa och villiga att offra såväl författningen som enskilda människoliv. Gary Powers, av "hökarna" betraktad som landsförrädare, lämnade vid hemkomsten den militära banan och dog i en helikopterkrasch 1977.

red


1 kommentar :

  1. Powers själv trodde (några veckor före sin död i en helikopterkrasch 1977) att U2-planet saboterats av Cia för att förhindra Eisenhower att åstadkomma detente med Sovjet och att Ryssarna inte sköt ned det.
    John Judge skrev om det i The London Times 2010-05-01
    Insidern Fletcher Prouty beskrev att ett något som påverkade planets prestanda tvingat piloten att tappa höjd. (Det skulle förstås underlätta för Sovjet att skjuta ned det) Prouty skriver att det kan ha varit det för motorn nödvändiga cryogeniska(kylda) vätet som fallerade. Senare har amerikanerna ansett att det vare en nära miss av en Sovjetisk robot som förklarar varför det inte fanns några bevis på ngn verklig nedskjutning.

    SvaraRadera

Bara signerade inlägg tas in.