Europeiska finansfamiljer med nazistiska rötter

Ryska slavarbetare arbetar åt Siemens i Auschwitz.

Tyska stridsvagnar rullar in i Ukraina. Hur total måste minnesförlusten vara för att inte se parallellen till det som hände för 82 år sedan?

Man måste till sist fråga sig vilka det är som styr Europa och det ska snart visa sig att en rad finansfamiljer  – kopplade till BMW, L'Oréal, Bosch etc – har tidigare nazistiska band. Det förklarar hur övergången till ett nytt storkrig mot Ryssland kunnat ske så sömlöst.

Den tyska familjen Reimann med miljardförmögenhet äger JAB Holdings som i sin tur äger Krispy Kreme, Panera Bread och Pret a Manger. De medgav för några år sedan att en del av familjeförmögenheten byggdes upp med hjälp av slavarbetare under Hitler.

Albert Reimann Sr och Albert Reimann Jr, båda döda, var aktiva i nazistpartiet och använde ryska civila och franska krigsfångar som slavar under andra världskriget. Familjen – som inkluderar fyra miljardärsbarn till Reimann Jr. är värda uppskattningsvis 3,7 miljarder dollar vardera.

Mer än ett dussin europeiska miljardärer och deras familjer har affärsrötter från andra världskriget – inklusive Kühne och Nagel's Klaus Michael Kühne och Knorr-Bremse AG:s Heinz Hermann Thiele – som hade kontrakt med  nazisterna som gav dem tillgång till slavarbete, tillägnande av stöldgods eller annat.

IKEA:s Ivar Kamprad var nazist i ungdomen och upprätthöll mycket länge band till naziapologeten Per Engdahl. Men man kan inte säga att han skodde sig på nazismen.

Det kan man däremot säga om Wallenbergsfären. Genom Jacob Wallenbergs särskilda kontakter med den tyska riksbanken kom Wallenbergsfären över beslagtaget judiskt guld som de var behjälpliga med att omsätta på marknaden.

1944 var en tredjedel av hela arbetsstyrkan i Tyskland tvångsarbetare. Det betyder att nästan alla företag som producerade då var på ett eller annat sätt inblandade i krigsekonomin, säger Roman Köster, en tysk historiker.

Françoise Bettencourt Meyers, den rikaste kvinnan i världen med 53,3 miljarder dollar, ärvde en andel på nästan 50 miljarder dollar i skönhetsjätten L'Oréal, ett företag som enligt uppgift blomstrade under det tredje riket. Fransmannen Eugène Schueller, L'Oréals grundare och Bettencourt Meyers farfar, sades ha varit en känd antisemit.

Mer anmärkningsvärt var det faktum att Schueller enligt uppgift etablerade ett partnerskap mellan färg- och lacktillverkaren Valentine, där han var meddirektör, ​​och det tyska företaget Druckfarben för att leverera färg till den tyska marinen. Mellan 1940 och 1943 visar Schuellers skattedeklarationer att hans inkomst nästan tiodubblats, från 248 791 franc till 2 347 957 franc, enligt boken The Bettencourt Affair: The World's Richest Woman and the Scandal That Rocked Paris.

Ett annat sätt som företag tjänade på kriget var genom att använda gratis arbetskraft från människor som tillfångatogs av nazister – fångar i koncentrationsläger och krigsfångar. Familjen Quandt, som är den största aktieägaren i det tyska bilföretaget BMW och inkluderar miljardären Stefan Quandt (värd 17,3 miljarder dollar) och Susanne Klatten (värd 20,1 miljarder dollar), hade också band till nazisterna.

Familjens patriark, Gunther Quandt, och hans son Herbert (Stefan och Susannes farfar och far) sysselsatte omkring 50 000 slavarbetare från nazistiska koncentrationsläger vid familjefabriker under det tredje riket, enligt den tyska dokumentären Das Schweigen der Quandts.

Hitler inspekterar BMW.

Slavarna användes för att fylla nazisternas armékontrakt, specifikt för batterier, skjutvapen och ammunition genom Quandts företag Accumulatorenfabrik AG. Quandts förvärvade också (utan att betala) ett antal judiska företag som beslagtagits av nazisterna – ett förfarande som inte var ovanligt, vare sig det gällde stulen egendom, affärer eller konst.

Herberts styvmor och Gunther Quandts andra fru, Magda Ritschel, skilde sig från Gunther och gifte om sig med Joseph Goebbels, progandaministern under nazistregimen och nära förtrogen till Adolf Hitler, som var best man vid Goebbels bröllop med Magda .

BMW, där Quandt-familjen blev stora aktieägare efter andra världskriget och som står för majoriteten av deras förmögenheter, tjänade även på annat sätt på tvångsarbete och på nazisterna, eftersom företaget försåg den tyska armén med vapen, enligt BMW:s hemsida.

Det tyska mediekonglomeratet Bertelsmann tjänade på slavarbete och även på mer direkta medel. Före andra världskriget var företaget – vars vice ordförande, Elisabeth Mohn, är värd 3,2 miljarder dollar – ett relativt litet förlag. Men i slutet av 1920-talet började det publicera, och dra nytta av, antisemitiska och nationalistiska och nazistiska texter. Det blev snart den främsta leverantören av böcker till de tyska väpnade styrkorna och gav ut pocketböcker som var populära bland soldater.

För att öka sin vinstmarginal använde företaget sannolikt judiskt slavarbete för att tillverka böckerna.

Idag har många av dessa magnater gjort avbön och skänkt pengar till välgörande ändamål. Men även en del affärsmagnater som var antinazistiska valde att arbeta för nazisterna snarare än att förlora sin verksamhet eller utsätta sig själva och sin familj för fara. Ett exempel är ingenjören och entreprenören Robert Bosch, vars son Robert Jr och hans familj var värda 4,6 miljarder dollar 2006.

”Jag är glad för att judarna, turkarna och buddhisterna tillber sina egna gudar och idoler; så länge de är goda människor älskar jag dem också”, skrev Bosch 1885 i ett brev till sin fästmö. Han fortsatte med att bli en av grundarna av Verein zur Abwehr des Antisemitismus (Föreningen för bekämpande av antisemitism), i Stuttgart 1926.

Ändå var företaget djupt involverat i krigsekonomin och anställde tusentals tvångsarbetare och behandlade dem ofta dåligt.

Företaget anställde cirka 20 000 slavarbetare och hade kontrakt med nazistpartiet. Men det hjälpte också till att rädda judiska medarbetare och stödja motståndsrörelsen, genom att hjälpa judar att emigrera och anställa dem i ett försök att hjälpa dem undvika förföljelse.

Stefan Lindgren