gerundium

13 juli 2012

Anders Björnsson om Skarpnäck

Förstäder har en stark europeisk tradition: många metropoler är helt enkelt sammanväxningar av tidigare självständiga kommuner, med eget centrum, rådhus, egen förvaltning och infrastruktur. Berlin, Wien, London är exempel på sådan urbanitet. Den som vistas bara en kortare tid i exempelvis Berlin–Pankow, med sin måttliga exploateringsgrad och sina frikostiga parkområden i gammal slottsmiljö, får en helt annan stadskänsla än den som tar in i Berlin-Mitte, inte så långt därifrån. En trädgårdsstad som Grünau och en klassisk regementstad som Köpenick längre ut med Spree ska vi bara inte tala om.
 
Dessa olikartade "urbaniteter" är det som historiskt sett har präglat den moderna europeiska storstaden – alltså inte det mörka medeltida gyttret, inte renässansstadens rätlinjighet och överskådlighet (som nog har sin charm – se den ännu bevarade stadskärnan i Karlshamn!), utan kombinationen av olika element, stilar, atmosfärer. Eller, om man så vill, pluralismen, valfriheten: man kan leva på samma plats med varierande gatubilder, yttre arkitektur, närhet till levande natur, social samhörighet (eller brist på sådan). Många möjliga livsstilar, med en fungerande infrastruktur.
 
Denna utifrån-expansion under 1800-talet ersattes, och i viss mån förstärktes, av en inifrån-expansion när städer som alltjämt var beskedliga till storleken köpte upp och inkorporerade ännu icke-urbaniserad mark, som till exempel Stockholm började göra i början av förra seklet, med socknar som Bromma och Brännkyrka. Vad som uppstod var inte så mycket förstäder (sådana etableringar började göras separat: Sundbyberg, Råsunda!) som förorter, där först trädgårdsstaden och sedan satellitstaden blev modeller och funktionsdugliga alternativ till stenstaden. Detta tätortsboende befann – och befinner sig – typologiskt mellan den "muromgärdade" residens- eller huvudstaden och landsbygdssamhällen som kunde utveckla en steg-för-steg-urbanitet och i somliga fall nå köpingstatus med stadsprivilegierna som slutmål. (I Skåne finns en radda sådana samhällsbildningar med urbankaraktär som jag upplevt på nära håll: Löberöd, Vollsjö, Tomelilla med flera.)
 
Detta stora utbud av urbaniteter gillas inte av nyurbanisterna. För dem är det endast den täta, mörka, bullriga stenstaden som räknas. Allt annat klassificeras som mindrevärdigt, underhaltigt boende. Utom förstås kommuniteter som Lidingö, Danderyd, Saltsjöbaden, där nyurbanisterna själva ofta väljer att slå ned sina bopålar – och de som väljer att bo innanför tullarna ser noga till att de har en geografisk reträtt i Roslagen, Bohuslän eller på Österlen där de kan isolera sig eller leva garden-party-liv dygnet om på den så kallade fritiden. För många förortsmänniskor är detta inte ett ekonomiskt alternativ; för dem kan åretomboende i ett glesbefolkat och naturnära förortsområde, med rikligt tilltagna gröna lungor (som i Stor-London, där är dessa helig mark!) vara en snålbudgetvariant, den enda som står till buds, av "dubbelbosättning" land/stad.
 
Det är socialt begripligt om stadsplanerare och nyurbanister i särskild grad har svårt att förstå sig på detta underklasspredikament. De tycker att pittoreska Nytorget på Södermalm kan räcka, eftersom de ändå har sin skärgårdsö – eller sin andelslägenhet i Nice. Det är därför de så gärna, sedan de inte mera kan förfula innerstäderna med sina nyuppförda rivningsobjekt (se kvarteren runt Stockholms Central och Norra Bantorget!), kastar sina blickar mot förorterna där de vill anlägga nya stadskärnor, men givetvis utan den urbana funktionalitet som ett City kan och bör ha. Förtätningen är en exploateringsideologi för en medelklass som inte har lust att rota sig i ett lokalsamhälle, som inte är beredd att ta ansvar för dess väl och ve men som vill känna sig lika hemma i Skarpnäck som i Sidney eller Calgary.
 
Radiellt spridda förorter, med rimlig närservice (i fråga om kommers, utbildning och sociala inrättningar, sportaktiviteter, kulturupplevelser), måste inte omges av motorleder – projekt som predikas av samma politikerklass och samma inställsamma debattörer som går i bräschen för stenstadsexpansionen! Spårbundna trafiklösningar finns redan och kan tas ytterligare i bruk. Den notoriska oviljan hos stadshuspolitikerna i Stockholm att ta hänsyn till lokala traditioner och tillhörigheter bör mötas med oupphörliga genmälen.
 
Anders Björnsson
 
Utgav 1997, tillsammans med Bo Anderson, boken Förvalta framtiden. Bostäder och byggande i Sundbyberg under ett halvt sekel (Carlssons). Ledamot av Kommittén för Gustavianska parken

2 kommentarer :

  1. http://skvitts.wordpress.com/2012/07/13/bloggspace-se-ligger-nere/

    Bloggspace ligger nere, läs mera hos mig!
    /Skvitt

    SvaraRadera
  2. Så sant som det är sagt av Anders Björnsson här.
    Detta pågår i min egen hemkommun Solna också.

    /Henrik Persson

    SvaraRadera

Bara signerade inlägg tas in.