Den svenska självgodheten och Kina

När svenska-PEN och självaste kulturministern valde att ge ett pris till den i Kina fängslade svensk-kinesiska författaren Gui Minhai blev reaktionerna från Kina starka.

Den kinesiska ambassaden i Sverige påminde om att Kinas uppfattning är att Gui Minhai har begått allvarliga brott och inte ska ha något pris. Man uppmanade också Sveriges regering att inte lägga sig i Kinas interna angelägenheter och menade att det skulle få konsekvenser om kulturministern deltog på prisutdelningen.

Detta fick samtliga riksdagspartier och deras språkrör inom massmedia att gå i taket. "Vi måste stå upp mot Kina!", "Skicka hem ambassadören!" lät det i kör, där vänsterpartister tävlade med moderater om att hårdast uttrycka sin avsky mot Kinas agerande. Inte ett enda ord av förståelse, eller ens försök till förståelse, kunde höras.

Ty vi i Sverige vet ju bäst. Vårt liberala system, med dess individuella friheter, är alltid det bästa. Att man runt om i världen kan ha olika syn på individuella respektive kollektiva rättigheter är ointressant.

Vi vet bäst och ska också säga åt alla andra (möjligen inte USA...) hur de ska göra och tycka.
Men principerna håller knappast om de synas. Ponera att en svensk medborgare med kinakoppling hade blivit dömd och fängslad för ett brott i Sverige. Kanske hets mot folkgrupp. Och att Kina då skulle hävda att detta var inskränkt yttrandefrihet och kräva av Sverige att släppa den dömda. Och om en grupp i Kina, med stöd av den kinesiska regeringen, valt att ge ett pris till den brottsdömde. Då hade väl fördömandet blivit lika totalt som det nu varit mot Kinas reaktion på att man från Sverige gjort just detta.

Eller när amerikanska monopolföretag som Facebook och Google väljer att stänga ner kanaler för politiskt oppositionella runt om i världen och detta i Sverige framställs som något bra, som att man hindrar spridningen av "fake news". En censur som om den gjorts på order av en icke-västlig stat skulle fördömas totalt.

Man ska också inse att mänskliga rättigheter för dagens svenska liberaler av olika kulör bara handlar om teoretiska rättigheter. Hur det är med individens möjligheter däremot, att exempelvis framföra sin åsikt i ett av pengar kontrollerat och likriktat mediaklimat, det är ointressant. Yttrandemöjligheter, det ska i Sverige bara ges till dem som tycker rätt. Usch och fy när Bok & Bibliotekmässan upplåter plats till den höger-identitära tidningen Nya Tider eller när en kommunistisk tidning som Proletären får några kronor i presstöd.

Är det konstigt om man på den kinesiska ambassaden i Stockholm har problem med att förstå sig på Sverige?

Daniel Uppström