Bryter Ryssland mot folkrätten?

FN:s generalsekreterare Antonio Guterres säger inför besök hos Ukrainas president Zelenskij och Rysslands Putin att Ryssland gjort sig skyldig till ett folkrättsbrott som invaderat Ukraina.

Guterres kan dock inte ha annat än en privat uppfattning om den saken.

Som var och en kan se har rysk trupp överskridit gränsen till Ukraina och därmed tycks ett aggressionsbrott föreligga.

Detta kan inte rättfärdigas med att USA begått en lång rad aggressionsbrott.

Inte heller kan den ryska inmarschen legitimeras med generalförsamlingens resolution "Responsibility to Protect", vilket USA har försökt göra. En resolution i Generalförsamlingen kan vara viktig men den har inte automatiskt bindande verkan.

Argument som de ovannämnda är politiska. Som jag har sagt tidigare har USA med sin aggressionspolitik skapat precedensfall, hål i folkrättens tillämpning, stora nog för att med råge täcka allt vad den ryska armén har gjort i Ukraina.

Men det betyder säkert inte att Ryssland är likgiltigt för vad folkrätten säger. Och man vill säkert inte tävla med USA om att bryta ner befintlig folkrätt, eftersom den i huvudsak är en begränsning på monopolmakten USA.

Om man studerar de angivna ryska skälen för interventionen handlar de om

1) försvar av DNR och LNR inför en förestående ukrainsk storoffensiv och efter åtta år av oavbruten beskjutning av civila mål från ukrainsk sida, ett krig som enligt FN skördat 15 000 civila liv

2) denazifiering och demiltarisering av landet.

Ingen kan förutsäga krigets utveckling, men förutsatt att det stannar vid att ryska styrkor hjälper DNR/LNR – enligt ingångna militära biståndsavtal – att befria dessa regioner från Kiev-trupp, skulle den ryska sidan kunna hävda självförsvar enligt FN-stadgans paragraf 51, som alltså medger att en stat kommer till en annans undsättning mot aggression om det föreligger ett försvarsfördrag mellan dem (ett sådant fördrag ska också i förväg ha inregistrerats i FN).

Alltså om Ukraina innan den ryska interventionen begått aggressionsbrott mot LNR/DNR kan Ryssland åberopa artikel 51 i FN-stadgan.

Observera att FN i sin definition av aggression från 1974 (paragraf 1 a) säger att aggressionsbrottet gäller oavsett om den angripna staten vunnit erkännande eller är medlem i FN. Kiev kommer alltså inte undan med att DNR/LNR endast har erkänts av Ryssland, Abchazien och Sydossetien (de båda senare endast erkända av Ryssland).

Ryssland måste också kunna påvisa att användningen av våld varit nödvändigt, dvs. att alla andra möjligheter varit uttömda och ingripandet varit proportionellt till hotet som DNR/LNR utsatts för. Vad gäller det sistnämnda kan man begrunda att Rysslands ingripande hittills skördat drygt 2 000 civila liv enligt FN.

Men jag skulle tro att Ryssland vid prövning i en tänkt domstol även skulle argumentera efter andra linjer.

Enligt NPT-avtalet, förbudet mot kärnvapenspridning, måste en kärnvapenstat se till att dess vapen inte sprids. När Ukraina 1991 utropade sin självständighet uppstod en helt ny kärnvapenstat. USA och Ryssland agerade tillsammans för att desarmera Ukraina. Men senare har bl.a. presidenterna Porosjenko och Zelenskij gjort uttalanden av innebörden att Ukraina åter borde bli en kärnvapenmakt. Kunnandet och tekniken finns till stor del kvar från sovjettid. Att ta steget tillbaka över kärnvapentröskeln skulle enligt en intern bedömning kosta 30 miljarder dollar.

Man skulle kunna argumentera för att Ryssland, som Sovjets arvtagare, har ansvar för att förhindra en sådan situation. Även Ukrainas USA-finansierade biolaboratorier, om det kan visas att de använts för att utveckla biovapen, skulle kunna var ett kompletterande skäl till "demilitarisering".

"Denazifiering" är något svårdefinierat, men långt gången diskriminering och avhumanisering av en befolkningsgrupp och systematiskt våld som syftar till förintelse eller fördrivning, uppfyller med råge kriterier för brott mot mänskligheten, som de exempelvis definierats i Nürnbergstadgarna.

Detsamma kan sägas om Kievmyndigheternas ansträngningar att skära av tillförseln av färskvatten och el till Krimhalvön.

De uppblåsta och självrättfärdiga kommentatorer som bara fnyser åt Rysslands försök att legitimera sitt handlande borde någon gång försöka se situationen ur Moskvas synvinkel. Efter åtta års beskjutning av Donbass, skulle verkligen Moskva stillatigande kunna invänta en storoffensiv med 160 000 ukrainska soldater och åtföljande masslakt på rysktalande ukrainare?

Stefan Lindgren