Varför Ukraina?

Richard Falk, en av världens ledande folkrättsprofessorer, betvivlar att krigsbrott i Ukraina kommer att få en korrekt prövning.

Det beror, men han, på västs enögda intresse för "de andras" krigsbrott. Krigsbrott i bland annat Syrien, Jemen, Afghanistan, Burma och Palestina ännu inte väckt någon jämförbar uppmärksamhet.
Det är ingen tvekan om att övergrepp har begåtts i Ukraina, till synes av ryska attackerande krafterna, och i en perfekt värld skulle gärningsmännen ställas till ansvar. Men världen är mycket bristfällig när det kommer till ansvar för internationella brott.

När Internationella brottmålsdomstolen 2020 fann att den hade myndighet att utreda brott som påstods vara begångna av Israel i det ockuperade Palestina, kallades beslutet "ren anti-semitism" av den Israeliska premiärministern.

När på samma sätt tillstånd gavs av den Internationella brottmålsdomstolen att utreda brott begångna av USA i Afghanistan, kritiserades beslutet  som ogiltigt eftersom USA var inte undertecknat Romstadgan som styr ICC:s verksamheten. Trumps administration gick så långt som att införa personliga sanktioner mot  ICC: s åklagare, förmodligen för att hon vågat utmana USA på ett sådant sätt, trots att hon var respekterad för sin professionella roll som överensstämmer med relevanta normer för rättstillämpningen.

Mot en sådan bakgrund är det ett typiskt liberalt dilemma när man ställs inför tydlig kriminalitet på ena sidan och rent geopolitiskt hyckleri på andra sidan.

Var det önskvärt efter andra världskriget för att åtala överlevande tyska och japanska politiska ledare och befälhavare till det "legala" priset av att behöva bortse från annan kriminalitet, eftersom man inte var beredd att undersöka fällandet av atombomber på de japanska städerna eller den strategiska bombningen av civila livsmiljöer i Tyskland och Japan?

Jag är långt ifrån säker på vad som är bäst med avseende på utvecklingen av den internationella rätten  eller att framkalla respekt för lagens gränser. Kärnan i lagen är att den är till för att behandla likar  lika, men världen är inte så inrättad.

Som antytts är det "segrarnas rättvisa" att utkräva ansvar från den besegrade ledningen men bevilja fullständig ansvarsfrihet för brott begångna av den geopolitiska vinnaren.

Dessutom skrevs FN-stadgan på ett sätt som gav andra världskrigets segrarmakter en konstitutionell  straffrihet genom  en ovillkorlig rätt att inlägga veto, och detta innefattar naturligtvis Ryssland.

I dessa avseenden fogar sig liberalismen efter geopolitisk realism, och hyllar lagens ensidiga tillämpning med den naiva förhoppningen att saker och ting kommer att bli annorlunda i framtiden.

Men vad som hänt efter Nürnbergdomarna visar att geopolitiska aktörer fortsätter att göra en skönsmässig bedömning av restriktionerna för tillgripande av  krig  (vad amerikanska liberaler kallar "wars of choice", utvalda krig, i debatten om anfallet i regimförändrande syfte och ockupationen av Irak 2003) snarare än att uppfatta sig som bundna av dem.

När det gäller dubbelmoral i utkrävandet av ansvar är denna fortfarande i verksamhet, vilket illustreras av avrättningen av Saddam Hussein för krigsförbrytelser efter ett anfallskrig mot Irak.

En annan kvardröjande fråga är "varför Ukraina"?

Det har funnits andra fruktansvärda händelser sedan slutet av det kalla kriget i början av 1990-talet. Varken Syrien, Jemen, Afghanistan, Burma eller Palestina har ännu väckt  jämförbar krav på straffrättsliga och straffande åtgärder.

Visst, en del av förklaringen är att de ukrainska offren för övergrepp är vita och europeiska och att globala medier effektivt mobiliserats av väst och på Zelenskyj, den kämpande ukrainske ledare som getts oöverträffad tillgång till de mest inflytelserika platser på den globala världsopinionens scener.

Det handlar inte om att empati för Ukraina eller stöd för Zelenskys nationell motstånd är missriktat, men det tycks vara iscensatt på ett sätt som andra desperata nationella situationer inte varit, och därmed ge upphov till misstankar om andra, mörkare motiv.

Det är oroande, eftersom den uppförstorade uppmärksamheten har fungerat som ett huvudsakligt sätt för den Nato-anslutna västvärlden att få det ukrainska kriget att handla om mer än Ukraina.

Det större kriget förstås bäst som ett krig på två nivåer: ett traditionellt krig mellan de invaderande ryska styrkorna och motståndskrafter i Ukraina tillsammans med ett geopolitiskt krig mellan USA och Ryssland. 

Det är utkämpandet av detta sistnämnda krig som utgör den mer djupgående faran för världsfreden, det är en fara som i stort utsträckning har fördunklats eller bedömts som enbart en dimension av konfrontationen Ryssland/Ukraina.

Biden har konsekvent slagit an en militaristisk och konfronterande ton i det geopolitiska kriget, demoniserat Putin och försummat diplomati som ett sätt att stoppa dödandet och grymheterna, vilket i praktiken låter kriget på marken fortsätta på grund av de vidare strategiernas högre insatser. Om denna uppfattning av konflikten i två plan ger en korrekt bild av de olika aktörernas olika prioriteringar, då blir det viktigt att förstå att i det geopolitiska kriget är det USA som är angriparen lika mycket som Ryssland är det i det traditionella kriget.

Hittills har det geopolitiska kriget utkämpats som ett krig av ideologisk aggression uppbackat av vapen leveranser och beläggande av sanktioner som syftar till att ha en förlamande effekt på Ryssland. Denna taktik har lett Putin att göra mot-hotelser, inklusive varningar om att Ryssland under vissa förutsättningar har möjlighet att tillgripa kärnvapen.

Denna normalisering av den nukleära faran är i sig en hotfull utveckling i kombination med  en enväldig ledare som backas in i ett hörn. USA, som visserligen är medvetet om upptrappningens faror och vidtagit åtgärder för att undvika direkt militär inblandning på uppdrag av Ukraina, visar ingen brådska att få ett slut på striderna, uppenbarligen i tron att Ryssland redan lider av följderna av att kraftigt ha underskattat ukrainarnas vilja och förmåga att göra motstånd och kommer att tvingas erkänna ett förödmjukande nederlag om kriget fortsätter, vilket skulle ha den strategiska nyttan att avhålla Kina från att liera sig med Ryssland i framtiden.

Västs arkitekter, som i detta geopolitiska krig med Ryssland verkar bedöma vinster och förluster genom en militaristisk optik, är synnerligen okänsliga för den katastrofala ekonomiska bieffekterna, särskilt märkbara beträffande livsmedelsförsörjningen i den redan mycket påfrestande situationen i Mellanöstern, Afrika och Centralasien. Fred Bergston menar att den övergripande stabiliteten i världsekonomin är också löper stor risk om inte USA och Kina inser att deras samarbete är det garantin mot en djup, kostsam och långvarig ekonomisk kollaps.

Det geopolitiska kriget avleder också uppmärksamheten från den akuta agendan för klimatförändringar och indikatorer på den globala uppvärmningen väcker ökad oro hos klimat experter. Andra globala problem, bland annat migration, biologisk mångfald, fattigdom, apartheid har återigen förpassats till glömskelådan, och spelet Armageddon Roulette spelas utan hänsyn till arternas välbefinnande och överlevnad och fortsätts lika hänsynslöst som dagen då bomben fälldes över Hiroshima för mer än 75 år sedan.

Den avslutande frågan "varför Ukraina?" kräver svar. Standardsvaret - omvänd rasism, moraliskt hyckleri och västs kontroll av narrativet - är inte fel, men mycket ofullständigt om den inte inkluderar det geopolitiska krig som visserligen inte är direkt ansvarig för det ukrainska lidandet nu, ur andra perspektiv är mer farligt och destruktivt än det hemska traditionella kriget.

Richard Falk är Albert G. Milbank professor emeritus i folkrätt vid Princetonuniversitetet och framstående gäst professor i globala och internationella studier vid Kalifornienuniversitetet i Santa Barbara. Falk utsågs 2008 av FN:s råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) på ett sexårigt mandat till FN:s särskilde rapportör om "situationen för de mänskliga rättigheterna i de palestinska områdena ockuperade sedan 1967.

Nyhetsbankens kursiver. Källa: Varför Ukraina? - CounterPunch.org