Allt är inte sagt

"Man får hoppas att spelet är slut snart". Anonym revolutionssatir från 1789.
Kyrkan och aristokratin rider på bönderna.

Efter Nato-beskeden skulle man kunna göra som Karl Kraus och bara meddela att "Allt är sagt" och stänga butiken.

I det tillståndet stiger jag Antikvariat Aderton och en liten bok stirrar mot mig: "Den ensamme vandrarens drömmerier" av Jean-Jacques Rousseau. Knut Jaensson förord ger perspektiv, tröst om man så vill.

Kampen började inte igår och den slutar inte med det stora nederlaget för Sverige och landets försök att följa en egen väg oberoende av stormakterna. 

Knut Jaensson skriver (mina kursiver):

Som bekant väckte Rousseau (1712-78) en enorm uppmärksamhet genom den lilla skrift som prisbelönades av akademin i Dijon och vari han förnekade att vetenskapen och konsten hade gagnat moralen. Detta var hans första framträdande och han var då redan 38 år gammal. Börds- och penning­aristokratin tävlade om att ha honom som gäst. Hans lilla opera ”Byspåmannen” som uppfördes i oktober 1752 in­för hovet i Fontainebleau blev en jättesuccé, och Ludvig XV ville ge honom en statspension, men Rousseau avböjde.

Redan i hans första arbete fanns en udd mot encyklopedisterna vilkas religiösa inställning han inte delade. Klyf­tan vidgades och brytningen blev slutligen fullständig. Under tiden fortsatte emellertid Rousseau att väcka upp­seende och ha framgång: 1761 kom ”La nouvelle Hélolse” och året därpå både ”Samhällsfördraget” och ”Emile”. Men den senare blev på parlamentets befallning offentli­gen bränd av bödeln och en häktningsorder utfärdades mot Rousseau. Detta var inte något unikt. Voltaires och Diderots skrifter hade många gånger blivit brända av bö­deln och själva hade de suttit i fängsligt förvar. Det var tydligen inte heller så allvarligt. Rousseau själv var över­tygad om att det var rättstjänarna han mötte på vägen till Paris och de var inte farliga: de hälsade ”småleende” och lät honom fara.

I motsats både till Voltaire och Diderot var emellertid Rousseau en utpräglad fantasimänniska och — något som kanske var ännu riskablare — en extremt överkänslig människa. Han flydde till Bern, där han inte fick stanna,och därifrån till Neuchatel, som tillhörde Fredrik den store. Där vistades han i tre år, men det slutade med en katastrof. Han hade invecklat sig i strid på tre fronter: mot encyklopedisterna, mot katolikerna och mot protes­tanterna. Den reformerta ortsbefolkningen i Neuchatel uppeggades av sina präster. Man kastade in stenar genom Rousseaus fönster. Han hotades till livet och var tvungen att fly. Så småningom kom han till England, dit filosofen Hume inbjudit honom, men lämnade även detta land i panik, full av misstro till Hume och fruktande att den brittiska regeringen skulle hålla honom fången på sina öar. Han jagas av sin förföljelsemani, men slår sig slutli­gen återigen ned i Paris 1770, där han med undantag för kortare utflykter stannar till sin död, 1778.

Hume har liknat Rousseau vid en människa som inte bara naken utan också hudlös körs ut att kämpa mot ele­menten, men man får inte glömma att Rousseau på en gång led av förföljelsemani och var förföljd. Hans rykt­barhet blev hans olycka. Om man så vill var han alltför troskyldig och blev därigenom alltför misstänksam. Hade han fått föra en undanskymd existens hade han förmod­ligen aldrig blivit själssjuk, men det är inte lätt att före­ställa sig en Rousseau i skymundan. Det vill säga en Rous­seau som inte bara kunnat se in i framtiden utan också blivit övertygad om vilken ödesdiger inverkan vissa mil­jöer, händelser och personer skulle få på hans sinnestill­stånd. Med andra ord en Rousseau som långt i förväg hade förstått att det i längden skulle överstiga hans kraf­ter att strida mot både kyrkorna och filosoferna. De förra kämpade inte ens på 1700-talet med någon större iver för toleransen, och om man låter Voltaire representera de franska filosoferna så är det visserligen sant att han har skrivit en berömd ”Traktat om toleransen”, men i den var aldrig Rousseau inbegripen. Tvärtom bekämpade Vol­taire honom med alla medel som stod honom till buds, dvs. bland annat med anonyma, skvalleraktiga och lögn­aktiga pamfletter, vilket blev anledningen till att Rous­seau skrev sina ”Bekännelser”.

 * * *

I ett nötskal beskriver Jaensson det oerhörda hat och våld som drabbade de mest konsekventa kritikerna av kyrkans och bördsaristokratins makt.

Idag handlar det om andra makthavare som kräver underkastelse - Nato, det militärindustriella-media-akademiska komplexet som lyckas förvandla människor till små flaggviftande fän. Människor som kunde varit medborgare.

Hela den västliga civilisationen går mot sin  undergång (det räcker att se Stefan Jarls dokumentär "Underkastelsen" eller läsa Robert M Kennedys "Den verklige Anthony Fauci", som kommer i augusti på Karneval förlag). Fördumningen galopperar och kanske är den kemiskt betingad.

Stefan Lindgren