Författaren Ramzy Baroud påminner om ett nedtystat försök att stoppa övergreppen på den palestinska befolkningen.
Albert Einstein publicerade tillsammans med andra framstående judar, däribland Hannah Arendt, en artikel i New York Times den 4 december 1948. Det var bara några månader efter att Israel hade förklarat sitt oberoende och hundratals palestinska byar aktivt raserades sedan deras invånare jagats bort.
Brevet fördömde Israels nybildade Herutparti och dess unga ledare, Menachem Begin.
Herut (Frihet) hade huggits ur terroristligan Irgun, känd för sina många massakrer mot palestinska arabiska samhällen som ledde fram till Nakba, den katastrofala etniska rensningen av det palestinska folket från dess historiska hemland 1947-1948.
I brevet beskrev Einstein och andra Herutpartiet som ett "politiskt parti som till sin organisation, sina metoder, sin politiska filosofi och sociala dragningskraft var nära besläktat med nazistiska och fascistiska partier."
Att ett brev av detta slag publicerades bara några år efter andra världskriget och ödeläggelsen i Förintelsen är ett starkt tecken på den klyfta som fanns mellan judiska intellektuella vid den tiden: mellan sionisterna som stödde Israel och dess våldsamma födelse, och de som intog en moralisk position och protesterade mot den.
Tyvärr förlorade den sistnämnda gruppen, även om den fortfarande existerar.
Herut fusionerades senare med andra grupper och bildade Likudpartiet. Begin fick Nobels fredspris och Likud är nu ledande parti i Israels mest högerorienterade koalitionsregering. Den filosofi, som brevskrivarna jämförde med nazisternas och fascisternas har segrat, och den omfattar nu och definierar det vanliga samhället i Israel.
Denna högertendens är ännu mer uttalad bland unga israeler än hos tidigare generationer.
Premiärminister Benjamin Netanyahu är ledare för Begins parti, Likud. Hans nuvarande koalition inkluderar den ryskfödde försvarsministern Avigdor Lieberman, grundare av ultranationalistpartiet, Yisrael Beiteinu.
Som svar på de pågående folkliga protesterna från de belägrade palestinierna i Ghaza och som ett rättfärdigande av det stora antal obeväpnade demonstranter som den israeliska armén dödat och sårat hävdar Lieberman att "det inte finns några oskyldiga människor i Ghaza."
När försvarsministern hyser en sådan uppfattning kan man knappast chockas av att israeliska krypskyttar skjuter palestinska ungdomar samtidigt som de ler in i kameran när de träffar sina mål.
Detta slags diskurs - fascistisk par excellence - är ingalunda ett marginellt fenomen i det israeliska samhället.
Netanyahus koalition är full av sådana moraliskt förkastliga personligheter.
Den israeliska kvinnliga politikern Ayelet Shaked har ofta krävt ett folkmord på palestinier.
Palestinierna "är alla fientliga kombattanter och de ska alla få blod på sina huvuden”, skrev hon deras blod skall vara på alla huvuden", skrev hon på Facebook 2015. "Nu inkluderar detta också martyrernas mödrar ... De bör försvinna, liksom de fysiska hem där de födde upp ormarna. Annars kommer fler små ormar att födas upp där. "
Några månader efter det uttalandet utnämnde Netanyahu i december 2015 henne till landets justitieminister.
Shaked tillhör ”judiska hempartiet”, som leds av Naftali Bennett. Den senare är Israels utbildningsminister och är känd för liknande våldsamma uttalanden. Han var en av de första politiker som skred till försvar av israeliska soldater som anklagades för att kränka mänskliga rättigheter vid gränsen till Ghaza. Andra topp israeliska politiker följde efter.
Den 19 april firade Israel sitt oberoende. "Den nazistiska och fascistiska" mentaliteten som definierade Herut 1948 definierar nu den mäktigaste härskande klassen i Israel. Israels ledare talar öppet om folkmord och mord och ändå firar och främjar de Israel som om det vore en symbol för civilisation, demokrati och mänskliga rättigheter.
Även bildade sionister av den gamla skolan skulle ha blivit fullständigt skräckslagna av den skapelse som deras älskade israel har blivit sju årtionden efter födelsen.
Förvisso kämpar det palestinska folket fortfarande för sitt land, sin identitet, värdighet och frihet. Men sanningen är att Israels största fiende är Israel själv. Landet har inte lyckats bryta med den våldsamma politiken och ideologin från det förflutna. Tvärtom har Israels ideologiska debatt avgjorts till förmån för evigt våld, rasism och apartheid.
I den förmodade "enda demokratin i Mellanöstern" har utrymmet för kritik blivit mycket marginellt.
Det är sådana som Netanyahu, Lieberman, Bennett och Shaked som nu representerar det moderna Israel och bakom dem, en massiv valmanskår av högerreligiösa och ultranationalister, som har föga respekt för palestinierna, för mänskliga rättigheter, folkrätt och sådana i deras ögon frivola värderingar som fred och rättvisa.
1938 protesterade Einstein mot själva tanken bakom Israels skapelse. Det strider mot "judendomens väsentliga natur", sa han.
Några år senare, år 1946, argumenterade han inför den angloamerikanska undersökningskommittén om den palestinska frågan: "Jag kan inte förstå varför det (Israel) behövs ... Jag anser att det är dåligt."
Om Einstein levde i dag skulle han självklart ha anslutit sig till rörelsen för bojkott, hemtagning av kapital och sanktioner (BDS), som syftar till att hålla Israel ansvarigt för dess våldsamma och olagliga metoder mot palestinierna.
Lika säkert skulle han idag ha stämplats som antisemit eller ”judisk självhatare” av israeliska ledare och deras supportrar. Dagens sionister är förvisso oberörda av kritiken.
Men detta smärtsamma paradigm måste brytas. Palestinska barn är inte terrorister och kan inte behandlas som sådana. De är inte "små ormar" heller. Palestinska mödrar bör inte dödas. Det palestinska folket är inte "fientliga kombattanter" som ska utrotas. Folkmord får inte normaliseras.
70 år efter Israels självständighet och Einsteins brev präglas landets arv fortfarande av blod och våld. Trots den pågående festen i Tel Aviv finns det ingen anledning att fira och all anledning att sörja.
Ändå hålls hoppet vid liv eftersom palestinska folket fortfarande gör motstånd och de behöver omvärldens solidaritet. Det är det enda sättet att få Herut att sluta spöka för palestinierna och för filosofier, som Einstein jämförde med nazistiska och fascistiska, att besegras för evigt.
Ramzy Baroud
Ramzy Barouds senaste bok heter My Father Was a Freedom Fighter: Ghaza’s Untold Story (Pluto Press, London). Hans webbsida finns på ramzybaroud.net
Före den i artikeln nämnda tiden var den brittiske inflytandeagenten Orde Wingate på plats och uppmuntrade judarna att mörda Araber. Senare ledande Israeler har omvittnat att denne Britt påverkade dem mycket. Bla Moshe Dayan som sade att Wingate lärde dom allt dom kände till.
SvaraRaderaÄven konflikten kring den för araberna viktiga mosken i Jerusalem programmerades in genom Brittiska ideologer.
De nu rådande statsbildningarna i MÖ påverkades bla av den Brittiske inflytandeagenten Lawrence av Arabien. Som bekant lurade han medvetet araberna att hjälpa med upplösningen av Ottomanska imperiet.
Tidigare hade andra Brittiska inflytandeagenter i Tyskland hetsat Tyskarna mot judarna. Nazisterna beskrev som sin banbrytare Houston Chamberlain och han var kusin till Neville som räddade Hitler från de Preussiska genralernas avsättningsplan före Hitlers invasion av Tjeckoslovakien. Britterna hade under hela 1800-talet förberett de geopolitiskt 'nyttiga' splittringarna som nu kan observeras.
Dessa är alltså inte spontant uppkomna utan omsorgsfullt planerade av sluga imperialistiska ideologer. Bla terrororganisationen Haganah grundades av Britterna.
Icke insiders bland Britterna kan ha varit genuint kritiska men för djupa staten handlade det om ett förverkligande av nästan 140 år gamla planer.
Man kan nog jämföra de militanta individerna i artikeln med nazister som Einstein var inne på.
Det kan noteras att Hitlerjugendt organisationen härrörde från angloamrikanska Kväkare.
Endast namnet byttes. 'Arbeit Macht Frei' vid Auschwitz var en direkt översättning från det angloamerikanska originalets valspråk och ledarna inom rörelsen behölls.