8 dagar: Sverige vid avgrunden 1808-14

Minnesstenen för 1809 vid Braås herrgård (ett gammalt f.d. järnbruk):.
”Till Året 1809, Frie Svenske Män, Given I Edert Bifall”

Av sammanlagt 9 krig är Sverige anfallare i 4 fall, Ryssland i 3 fall och 2 fall är oklara. Kanske är det mer rimligt att Ryssland betraktar Sverige som en oberäknelig granne, inte minst när vi nu, efter 200 år av 1812-års linje (alliansfrihet och neutralitet) plötsligt blir en USA/Natoallierad!

Den reflektionen för Ulf Nilsson, välkänd fibbare från Växjö, i denna recension av Dag Sebastian Ahlanders bok Sverige vid avgrunden, 1808 – 1814.

Författaren är pensionerad generalkonsul och ambassadör med stor erfarenhet av förhållandena kring Finska viken. Ahlander har varit verksam som generalkonsul i Leningrad/S:t Petersburg 1989–92 och därefter i New York. Ahlander var ende utländske representanten vid Estlands självständighetsförklaring 1991 och upprättade den första utländska representationen i landet.

Hans bok behandlar en dramatisk tid i Sveriges historia då Ryssland erövrar Finland. Att erövringen lyckas menar Ahlander beror inte bara på Rysslands större resurser utan också defaitism inom den svenska militära eliten. 1807 hade dessutom Frankrike erövrat svenska Pommern samt besegrat Ryssland och vid frederna i Tilsit och Erfurt delade Napoleon och tsar Alexander upp Europa. I mars 1808 förklarade Danmark krig mot Sverige och marskalk Bernadotte (!) stod beredd att med en 36 000 man stark dansk-fransk styrka angripa Sverige. Den brittiska flottan hindrade detta.

Vårvintern 1809 stod det klart att Finland var förlorat och Ahlander menar att Sverige stod inför risken att delas upp mellan Frankrike, Ryssland och Danmark och upphöra som nation, Sverige stod vid avgrunden.

Statskupp mot Gustav IV Adolf
I det läget, i mars 1809, avsätts kung Gustav IV Adolf i en statskupp av ”1809 års män”; Armfeldt, Adlercreutz och Adlersparre m.fl. De hade stöd runt om i landet, vid Braås herrgård, strax utanför Växjö, reste Carl Rappe en sten med texten: ”Till Året 1809, Frie Svenske Män, Given Edert Bifall”.

Dessa män var mestadels adelsmän med militära uppdrag som tröttnat på kungens halsstarrighet, hans ovilja att lyssna på råd och hans vägran att inkalla riksdagen. Samtidigt hade dessa män en beundran för Napoleons militära framgångar.

När kungen avsatts fick hans farbror Karl rycka in som riksföreståndare, senare som kung Karl XIII. Men Karl var gammal och trött och nästan helt oförmögen att ta ställning, han bestämde i enlighet med den som sist talat! Han hade dessutom ingen arvinge.

Man sökte nu en lösning på tronföljden och övertalade Karl-August, en dansk prins men bosatt i Norge där han ledde det danska styret av Norge. Riksdagen godkände Karl-August men, nyss kommen till Sverige, dog han av stroke, i juli 1810.

Lite slumpmässigt kom man via överste C O Mörner i kontakt med Jean Baptiste Bernadotte som då var satt i en slags karantän av Napoleon. Bernadotte och Napoleon var inte överens om hur Frankrike skulle agera och Bernadotte såg svagheterna i Napoleons politik trots alla militära framgångar. Bernadottes karriär hade gått i stå och detta bidrog nog till att han lockades att bli kung i Sverige.

Skulle betala en del av statsskulden
Trots att Mörner återvände med bara en tändsticksask som bevis på Bernadottes intresse och att andra förslag fanns valde riksdagen i augusti 1810 Bernadotte till tronföljare under namnet Karl-Johan. Ahlander skriver att adeln fick sin militäre hjälte, borgarna såg honom som en av dem vilket han ju var, han kallades för ”borgarkungen” till sitt gillande, och bönderna attraherades av hans rikedom som skulle betala en del av statsskulden.

Redan samma år lägger kronprins Karl-Johan grunden till ”1812 års politik” genom att skriva brev till tsar Alexander. Ahlander skriver att detta var tabu i Sverige men att det för oss ter sig rimligt. Frågan är om det verkligen är så med all krigsretorik emot Ryssland, demoniseringen av Putin m.m.

Året efter, 1811, tar Karl-Johan över regeringsmakten då kung Karl drabbats av ännu en stroke. Kronprinsen agerar försiktigt, fortfarande finns hos många inom landets elit en förväntan på återerövring av Finland. Man för hemliga förhandlingar med England och slöt i april 1812 ett hemligt avtal med Ryssland om bl.a. stöd för att förena Norge med Sverige, lämna kontinentalblockaden och i övrigt vara neutralt!.

Ahlander gör som diplomat en jämförelse mellan de franska diplomaterna som ställde allt på sin spets under åberopande av heder och ära medan de engelska sökte finna praktiska lösningar för båda parter i besvärliga situationer. Jag gör jämförelse med dagens svenska utrikespolitik med storslagna löften om bistånd till andra länder i händelse av konflikt, med utfall mot Ryssland med åberopande av demokrati, mänskliga rättigheter och ”regelbaserad ordning” – men vems regler? Inte FN-stadgans regler i alla fall.

Ahlander ger en positiv beskrivning av relationen mellan Karl-Johan och Alexander och 1812 års politik. Han skriver att Karl-Johan ensam bland Sveriges regenter och regeringar lyckades få ett förtroendefullt samarbete med det ”gåtfulla och nyckfulla Ryssland”.

Den oberäknelige grannen
Ahlander beskriver Ryssland på ett annat ställe som en ”oberäknelige grannen” men utan att ge några exempel. Vid läsningen av boken gick jag igenom krigen mellan Sverige och Ryssland från 1495 till 1809. Av sammanlagt 9 krig är Sverige anfallare i 4 och Ryssland i 3, 2 är oklara. Kanske är det mer rimligt att Ryssland betraktar Sverige som en oberäknelig granne, inte minst när vi nu, efter 200 år av 1812-års linje (alliansfrihet och neutralitet) plötsligt blir en USA/Natoallierad!

När författaren skriver ”att bekräfta sina överordnades fördomar är dessvärre en vanlig dödssynd i de diplomatiska rapporterna än idag” funderar jag på den information Sveriges regering får om Ryssland och Kina idag.

Boken ger också en beskrivning av Karl XIV Johans person, hans regeringstid och utvecklingen i Sverige efter 1814; hur kungen definierade all opposition som konspiration, hur kungen hela sitt liv fruktade revolution och omvälvningar och byggde upp en omfattande säkerhetstjänst. Den hade ofta hade för lite att göra och hittade då på fiktiva sammansvärjningar och Ahlander skriver ”Så blev underrättelsetjänsten som så ofta ett självspelande piano”.

1812 års politik
Boken är medryckande, informativ och ger tankar om hur dagens Sverige styrs. Tankar om socialdemokratin som så länge motstod kritik från högern när man höll på alliansfrihet och neutralitet även om man gjorde eftergifter och lutade sig mot den för tillfället starkaste.

Jag tänker på Östen Undén som kämpade så hårt för alliansfriheten, som utstod så mycket kritik för sin ”Tredje ståndpunkt”, som var aktiv inom FN och motarbetade kärnvapenspridning genom den s.k. Undénplanen, som inte instämde i krigshetsen mot Sovjet och omtalade USA och Väst som ”den så kallade fria världen”.

Författaren skriver inget rakt ut men jag uppfattar boken som ett stöd för återupprättandet av ”1812 års politik”.