6 november förklarade FN:s generalsekreterare Antonio Guterres att Gaza blivit "en begravningsplats för barn". Han krävde ett omedelbart eldupphör, ett krav som borde vara en självklarhet men som idag möter motstånd av USA och Israel och EU:s nedlagda röster.
I Sverige omnämndes hans skarpa formulering endast i Göteborgsposten och två Hallandstidningar samt i Sveriges radio. Resten teg. Inklusive Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen.
Så här löd talet:
God morgon.
Mardrömmen i Gaza är mer än en humanitär kris.
Det är en mänsklighetens kris.
Den intensifierade konflikten skakar världen, skapar kaos i regionen och, mest tragiskt nog, förstör så många oskyldiga liv.
Den israeliska försvarsstyrkans markoperationer och fortsatta bombardemang drabbar civila, sjukhus, flyktingläger, moskéer, kyrkor och FN-anläggningar – inklusive skyddsrum.
Ingen går säker.
Samtidigt använder Hamas och andra militanter civila som mänskliga sköldar och fortsätter att urskillningslöst skjuta upp raketer mot Israel.
Jag upprepar mitt fullständiga fördömande av de avskyvärda terrordåden som utfördes av Hamas den 7 oktober – och upprepar mitt krav på omedelbar, ovillkorlig och säker frigivning av gisslan som hålls i Gaza.
Ingenting kan rättfärdiga avsiktlig tortyr, dödande, skadande och kidnappning av civila.
Skyddet av civila måste vara av största vikt.
Jag är djupt oroad över tydliga kränkningar av internationell humanitär rätt som vi bevittnar.
Låt mig vara tydlig: Ingen part i en väpnad konflikt står över internationell humanitär rätt.
Mina damer och herrar i pressen,
Gaza håller på att bli en begravningsplats för barn. Hundratals flickor och pojkar uppges dödas eller skadas varje dag.
Fler journalister har enligt uppgift dödats under en fyraveckorsperiod än i någon konflikt på minst tre decennier.
Fler FN-hjälpsarbetare har dödats än under någon jämförbar period i vår organisations historia.
Jag hyllar alla dem som fortsätter sitt livräddande arbete trots de överväldigande utmaningarna och riskerna.
Den katastrof som utspelar sig gör behovet av en humanitär vapenvila mer akut för varje timme som går.
Parterna i konflikten – och faktiskt det internationella samfundet – står inför ett omedelbart och grundläggande ansvar: att stoppa det omänskliga kollektiva lidandet och dramatiskt utöka det humanitära biståndet till Gaza.
Idag lanserar FN och våra partners en appell för en humanitär insats på 1,2 miljarder dollar för att hjälpa 2,7 miljoner människor – det är hela befolkningen på Gazaremsan och en halv miljon palestinier på Västbanken, inklusive östra Jerusalem.
Viss livräddande hjälp kommer in i Gaza från Egypten genom Rafah-övergången.
Men strömmen av assistans kan inte fylla ett hav av behov.
Och låt oss vara tydliga: Rafah-övergången ensam har inte kapacitet att ta emot hjälplastbilar i den skala som krävs.
Drygt 400 lastbilar har kört in i Gaza under de senaste två veckorna – jämfört med 500 en dag före konflikten. Och avgörande, detta inkluderar inte bränsle.
Utan bränsle kommer nyfödda barn i kuvöser och patienter under livsuppehållande vård att dö.
Vatten kan inte pumpas eller renas.
Orenat avloppsvatten kan snart börja forsa ut på gatorna och sprida sjukdomar ytterligare.
Lastbilar lastade med kritiska fördnödenheter kommer att sitta fast.
Vägen framåt är tydlig.
En humanitär vapenvila. Nu.
Alla parter måste respektera alla sina skyldigheter enligt internationell humanitär rätt. Nu.
Detta innebär en ovillkorlig frigivning av gisslan i Gaza. Nu.
Skydd av civila, sjukhus, FN-anläggningar, skyddsrum och skolor. Nu.
Mer mat, mer vatten, mer medicin och naturligtvis bränsle – måste in i Gaza säkert, snabbt och i den omfattning som behövs. Nu.
Obegränsat tillträde för att leverera förnödenheter till alla behövande i Gaza. Nu.
Och slut på användningen av civila som mänskliga sköldar. Nu.
Inget av dessa krav bör vara villkorat av de övriga.
Och för allt detta behöver vi mer finansiering – nu.
Dessutom är jag fortfarande allvarligt oroad över det ökande våldet och en expansion av konflikten. Den ockuperade Västbanken, inklusive östra Jerusalem, befinner sig vid en kokpunkt.
Låt oss inte heller glömma vikten av att ta itu med riskerna för att konflikten sprider sig till den större regionen.
Vi bevittnar redan en eskaleringsspiral från Libanon och Syrien, till Irak och Jemen.
Den upptrappningen måste upphöra.
Kalla huvuden och diplomatiska ansträngningar måste råda.
Hatfull retorik och provocerande handlingar måste upphöra.
Jag är djupt oroad över ökningen av antisemitism och antimuslimsk trångsynthet.
Judiska och muslimska samhällen i många delar av världen är i hög beredskap och fruktar för sin personliga säkerhet och säkerhet.
Känslorna kokar. Spänningarna är höga.
Bilderna av lidande är hjärtskärande och själskrossande.
Men vi måste hitta ett sätt att hålla fast vid vår gemensamma mänsklighet.
Jag tänker på de civila i Gaza – de allra flesta kvinnor och barn – skrämda av det obevekliga bombardemanget.
Jag sörjer tillsammans med FN-familjen 89 av våra UNRWA-kollegor som har dödats i Gaza – många av dem tillsammans med medlemmar av sina familj.
De inkluderar lärare, rektorer, läkare, ingenjörer, vakter, stödpersonal och en ung kvinna som heter Mai.
Mai lät inte sin muskeldystrofi eller sin rullstol begränsa hennes drömmar. Hon var en toppstudent, blev mjukvaruutvecklare och ägnade sina kunskaper åt att arbeta med informationsteknologi för UNRWA.
Jag är så djupt inspirerad av hennes exempel.
Jag tänker på alla de som torterades och dödades i Israel för nästan en månad sedan och gisslan – bortförda från sina hem, sina familjer, sina vänner medan de helt enkelt lever sina liv.
För tio dagar sedan träffade jag några av familjemedlemmarna till dessa gisslan.
Jag hörde deras berättelser, kände deras ångest och blev djupt rörd av deras medkänsla.
Jag kommer aldrig att ge efter för att arbeta för deras omedelbara frigivning. Detta är väsentligt i sig och centralt för att lösa många andra utmaningar.
En mamma berättade rörande för mig sin ödslighet över sin bortförda son, Hersh.
Hon talade också utanför säkerhetsrådet – och om att konfrontera hat sa hon:
"När du bara blir upprörd över att ena sidans barn dödas, då är din moraliska kompass trasig och din mänsklighet är förstörd."
Även i sin fullständiga förtvivlan stod hon inför världen och påminde oss:
"I en tävling i smärta finns det aldrig en vinnare."
Vi måste agera nu för att hitta en väg ut ur denna brutala, hemska, plågsamma återvändsgränd av förstörelse.
För att hjälpa till att få slut på smärtan och lidandet.
För att hjälpa till att läka de trasiga.
Och att hjälpa till att bana väg till fred, till en tvåstatslösning med israeler och palestinier som lever i fred och säkerhet.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Bara signerade inlägg tas in.