gerundium

26 november 2023

Dyrtider - en bok i nykeynesiansk anda

För drygt ett år sedan började inflationen i vårt land stiga kraftigt. Hur skall den bäst bekämpas?

Det är den övergripande fråga som Elinor Odeberg ställer i sin bok Dyrtider med underrubriken Så bekämpar vi inflationen.

Kaj Odelstål recenserar.
Författaren är ekonomhistoriker och har varit sakkunnig på finansdepartementet. Numera är hon chefsekonom på tankesmedjan Arena idé. Inledningsvis undrar författaren om det är rimligt att det är: "… konsumenter och löntagare som skall bli fattigare för att få ned inflationen."

På 50- och 60-talen hävdade nationalekonomer att det finns ett samband mellan arbetslöshetsnivå och inflationstakt, där hög arbetslöshet är kopplad till låg inflation (och vice versa). Men på 70- och 80-talen förekom samtidigt hög arbetslöshet och hög inflation - stagflation - orsakad av höga oljepriser. Den tidigare uppfattningen stämde alltså inte. På senare år har ekonomer torgfört idén om jämviktsarbetslösheten (NAIRU), dvs. att det finns en arbetslöshetsnivå som inte är inflationsdrivande och därför acceptabel. Men full sysselsättning måste väl ändå vara det mest eftersträvansvärda, hävdar Elinor Odeberg med kraft och tillägger ”… eftersom den största inkomstklyftan går mellan dem som har ett jobb och dem inte har det.” Med starka fackföreningar och centrala löneavtal kan man driva en solidarisk lönepolitik. Detta är viktigt för inflationsbekämpningen, eftersom både arbetsgivare och arbetstagare tjänar på att pris- och löneutvecklingen är förutsägbart.

Det är Riksbankens uppgift att hålla prisstabilitet, vilket innebär att inflationen skall ligga runt två procent på årsbasis. Att upprätthålla det målet när inflationstakten (i skrivande stund) ligger på runt fem procent är problematiskt. Det enda medel som står till Riksbankens förfogande är att höja styrräntan, ett mycket trubbigt vapen enligt Odeberg. Räntehöjningarna leder i förlängningen till nedskärningar inom offentlig sektor. Då vältrar man över hela bördan för inflationsbekämpningen på låginkomsttagare och offentliganställda, konstaterar författaren.

Elinor Odeberg visar hur företagare och affärsidkare kan tjäna på inflationen genom att i smyg höja priserna, och här spelar de stora livsmedelskedjorna en avgörande roll. I det läget förordar vår riksbankschef att vi skall använda vår makt som konsumenter och inte godta höga priser. Odeberg lutar sig mot historien och skriver: "Stämningen är Marie Antoinettesk. För det är svårt att inte tänka på avståndet mellan den icke-folkvalde riksbankschefen som tjänar 269 000 kronor i månaden … och folket han tycker ska bli bättre på att pruta i butikerna." Man kan inte välja bort att äta, noterar författaren lakoniskt. Inflationen drivs dessutom av faktorer utanför vår kontroll, till exempel höga elpriser, höjda drivmedelspriser och krig som höjer råvarupriserna.

Landets fyra storbanker agerar på en oligopolmarknad och har tjänat snuskigt mycket pengar under den långa lågräntepolitiken vi haft. Riksbankens s.k. kvantitativa lättnader (sänkt ränta och ökad penningmängd) har inneburit att kapital formligen vräkts ut på marknaden. Det blev enkelt att låna för att köpa bostad, vilket många unga gjorde till sin första lägenhet. För dem var marginalen mellan inkomst och räntebetalning ansträngd redan när räntorna var låga. Räntehöjningar driver upp boendekostnaderna rejält. Dessutom dämpas efterfrågan på varor och tjänster och hela samhällsekonomin bromsar in. I ett redan kärvt ekonomiskt läge kanske arbetslöshet väntar runt hörnet för unga som nyligen skaffat boende och fått arbete. Med låg a-kassa befinner man sig då på ett sluttande plan, som dessutom är såpat med nyliberala dogmer om att marknaden löser problemen.

Elinor Odeberg framhåller att finans- och penningpolitiken inte samverkar utan till och med motverkar varandra. Vår Riksbank har gjorts självständig från riksdagen, och skälet till det var att man ville hålla "de klåfingriga politikerna" borta, eftersom de misstänktes vilja genomföra inflationsdrivande finanspolitiska reformer. Författaren hävdar till och med att penningpolitiken under en oberoende Riksbank har skapat ett demokratiskt underskott. Penning- och finanspolitiken borde enligt henne utformas gemensamt för att bekämpa inflationen. Hon föreslår i en drastisk formulering att om inte annat så borde åtminstone "… finansministern och riksbankschefen gå i parterapi" för att utforma en bra ekonomisk politik till nytta för de flesta människorna.

Dyrtider är inte bara en bok om inflation, banker och bolåneskulder. Författaren har ett brett perspektiv på den ekonomiska politiken. Hon gör exempelvis en tillbakablick på oljekrisen på 1970-talet som kom att bli brottet – paradigmskiftet. Nu skulle marknaden lösa alla ekonomiska problem: privatisera, begränsa statens roll, decentralisera lönebildningen! Effektivisering av den offentliga sektorn blev en orwellsk synonym till nedskärning.

Ett viktigt inslag i Odebergs olika reformförslag är att staten skall återta sin aktiva roll och vara garanten för det starka samhället. Skatteintäkterna måste öka, bland annat den progressiva inkomstskatten och ett återinförande av olika kapitalskatter. Då får vi resurser till att åtgärda det eftersatta underhållet av vår infrastruktur: bostadsbyggande, skola, sjukvård, vägar, järnväg, miljöomställning. Dessa insatser blir motorn för att återigen nå full sysselsättning. Sverige har starka offentliga finanser och vi kan och bör använda dessa till viktiga infrastrukturella satsningar.

Det finns mycket gott att skriva om Odebergs Dyrtider. I sin framställning är hon pedagogisk i bästa bemärkelse: det är handfast och begripligt. Författarens språk har ett personligt driv och läsaren gläds ofta åt hennes träffande och roliga formuleringar. Samtidigt har hon ett allvarligt budskap om hur svensk ekonomisk politik skall reformeras. Målet är att landets innevånare skall kunna leva goda liv och i trygghet kunna följa sina barns framtida utveckling i en likvärdig skola och kunna se sina föräldrar få en värdig äldreomsorg.

För Elinor Odeberg hör ekonomi och politik ihop. I det personliga slutkapitlet blickar hon framåt och pekar på möjliga vägar som vår samhällsekonomi kan följa. Hon "… släpper sargen för att visa på tre möjliga vägar framåt - där jag själv förespråkar väg ett, kan leva med väg två och får kalla kårar av väg tre." Vilka dessa vägar är lämnar jag åt den nyfikne läsaren att ta del av på egen hand.

Bokens innehåll och budskap värdefullt för alla som vill delta i det politiska arbetet. Här finns många argument att använda i debatten för att påverka den ekonomiska politiken i riktning mot ett samhälle som utmärks av jämlikhet, bra välfärd, klimatansvar och jämställdhet.

Kaj Odelstål

Odeberg, Elinor, Dyrtider. Så bekämpar vi inflationen. (2023) Bokförlaget Atlas, Stockholm. s.211

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

Bara signerade inlägg tas in.