gerundium

2 januari 2015

Helgerna med Astrid

Mary Pickford med hästen i köket. Astrid Lindgren såg filmen på
en av Vimmerbys två biografer 1922.

















För alla som har ett personligt förhållande till Astrid Lindgren, och det har nästan alla i min generation, kom räddningen från helgernas letargi i form av Kristina Lindströms lysande TV-dokumentär om Astrid Lindgren (tre delar på SVT-play) och Jens Andersens nyutkomna Astrid-biografi ("Denna dagen ett liv", ISBN 978-91-1-306022-4, Norstedts).

De kompletterar varandra bra. Det Jens Andersen erbjuder i form av fakta och analys toppas av Kristina Lindström känslomässiga inlevelse med Astrids öde. Att hon som 18-åring tvingades lämna familjen hals över huvud för att föda ett barn i Köpenhamn och sedan lämna bort det på tre år, bildade tillsammans med det kvaddade äktenskapet med Sture Lindgren och dennes för tidiga död, en svart fond till allt det levande buset.

Lindström är välforskad och kan visa hur Mary Pickford 12 maj 1922 i filmen "Bakvägen till Lyckan" i Astrids medvetna eller undermedvetna gav karaktärsdrag åt Pippi Långstrump, som utkom 23 år senare. Pippis påhitt att åka skridskor på skurborstar och att ha hästen i köket ska vi tacka Pickford för.

Mary Pickford åker skridsko på skurborstar ("Bakvägen till lyckan").
.


















På samma sätt dechiffreras andra Astrid-böcker. Bröderna Lejonhjärta är exempelvis en tröstebok till brodern Gunnar Ericsson, i tio år riksdagsman för centern. Gunnar fick en dödsdom på grund av hjärtförstoring.

Ändå lämnas många frågetecken kvar åt forskningen. Astrid diskuterade sina böcker praktiskt taget bara med en person, tyskan Louise Hartung. Hur gick den diskussionen? Vi får bl.a. veta att Hartung kritiserade Astrid för främlingsfientliga tendenser, en kritik som hon avvisade med emfas. Så varför har förlaget och släkten beslutat att censurera Astrids verk?

Varför får inte Pippi vara negerprinsessa längre? Om neger är det ord som användes på 50-talet, varför då "modernisera"?

Om Pippi förklarar för Tommy och Annika att människor i Kongo aldrig talar sanning, måste detta verkligen läsas som en politisk utsaga om Demokratiska republiken Kongos befolkning?

Astrid Lindgrens böcker återspeglar i ovanligt hög grad tidens idéer, på gott och ont.
Men till skillnad från Jens Andersen anser jag att det måste vara tillåtet att utsätta Astrids böcker för djärva analyser. De är inte sakrosankta. Den politiska analys som tre svenska litteraturhistoriker - Eva Adolfsson, Ulf Eriksson och Birgitta Holm - år 1971 underkastade Astrid Lindgrens författarskap för i tidskriften Ord & Bild är ett akademiskt busstreck:

"När Emil är 'bättre' än pappan förebådar han en ny tid. I sin auktoritära hållning och konservativa småbondenärighet speglar Emils pappa det patriarkaliska och ekonomiskt överspelade samhällssystem han lever i. Med Emils expansionslusta och ekonomiska talanger förändras bilden. Nu blåser friska vindar från en uppåtstigande agrarkapitalism, som i sin tur pekar fram mot ett nytt och försåtligare förtryckarsamhälle." 

Att gå vidare på den tråden, vad Astrid Lindgrens böcker säger om det svenska samhället, får ju inte vara tabu. Det betyder inte att man ställer krav på en barnboksförfattare att vara "politiskt korrekt". Tvärtom. Vi älskar inte Astrid Lindgrens böcker för det politiska innehållet, men det hindrar inte att vi undersöker vad de säger om sin tid.

På samma sätt kan man betrakta de krigsdagböcker som Astrid Lindgren förde mellan 1939 och 1945. Under den perioden var hon i hemlighet anställd vid den svenska brevcensuren där man arbetade med teknik som utvecklats av den svenska kriminologins fader, Harry Söderman, pålitlig anglofil och något av en äventyrare (på en cykelresa till Bortre Indien hade han sällskap av en apa, som också får nytt liv hemma hos Pippi Långstrump).

Små utdrag ur krigsdagböckerna i dokumentärfilmerna och biografin visar att Astrid följde krigshändelserna rätt noga, både i Dagens Nyheter och genom den extra information hon fick genom att läsa stora mängder korrespondens till och från utlandet. Hennes uppfattningar och omdömen är nog rätt typisk för hur man tänkte i informerade tjänstemannakretsar - och just därigenom intressanta.
Några citat:

30 november 1939. Finska vinterkriget utbryter: "Eli, Eh, lama sabaktani?" (Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?)

1 september 1939. "En beklämning som är fruktansvärd ligger över allt… Radion meddelar nyheter med jämna mellannim hela dan. Många värnpliktiga inkallas. Förbud mot privat bilkörning har utfärdats. Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!"

9 februari 1940: "Polackerna får inte visa sig ute efter kl. 8 på kvällen m.m. i samma stil. Tyskarna talar om sin 'hårda men rättvisa behandling av polackerna - och då måste man förstå. Ett sånt hat, det skall bli!"

9 november 1940: Neville Chamberlain dör: ''Hur som helst så var han nog en gammal fin man och jag unnar honom att ha kommit ifrån den här bråkiga planeten. Kanske ger Gud en liten bra plats i himlen åt honom - 'saliga äro de saktmodiga'. Där han kan sitta i lugn under sin paraply."

9 februari 1941: "Tyskarna blir allt mindre skit-viktiga i Sthlm", stod det i ett brev som jag hade i går. Och faktum är, att jag tror att de har fått lov att bli lite mindre säkra i korken."

27 mars 1941: "Ett ytterst sorgligt judebrev ... Jag tror det var 1 000 judar om dagen som tvångsförflyttades till Polen under de mest gräsliga förhållanden. Det kommer någon sorts anmaning med posten, och så får vederbörande ge sig iväg medförande en ytterst liten penningsumma och lite gepäck. Förhållandena under dagarna före transporten, under transporten och efter ankomsten till Polen var sådana, att brevskrivaren inte ville skildra dem… judarna får omkomma av hunger och snusk."

Midsommaren 1941: "Nationalsocialismen och bolsjevismen - det är ungefär som två skräcködlor i kamp med varandra. Det är otrevligt att behöva hålla med en av skräcködlorna, men just nu kan man inte annat än önska att Sovjet kläms efter ordentligt, efter vad det roffat åt sig under detta krig och allt det onda, som det gjort mot Finland. I England och Amerika måste man nu hålla med bolsjevismen - och det måste ju vara ändå svårare och "the man in the street" har nog lite svårt att följa med i galoppen."

Hösten 1942: "Att judarna utrotats tror jag inte, att tyskarna ens bryr sig om att dementera". Troligen är citatet från hösten 1942, biografin s. 179.

19 juli 1944: "Ryssarna går framåt något rent fantastiskt, är redan inne i Baltikum, som tyskarna visst ämnar ge upp. Ryssarna står nu ytterst nära gränsen till Ostpreussen. I Normandie går det inte lika fort, men det går visst där också. Representanter för finska regeringen har varit hos Ribbentrop och beseglat förbundet med Tyskland ytterligare. Med anledning härav har U.S.A. äntligen avbrutit de diplomatiska förbindelserna. Sen orkar jag inte minnas mer."

Augusti 1944: "Och idag står det i tidningen, att den finska ministären Ryti-Linkomies avgått. Ja, det var sant, Ryti var president han. Men nu har det blivit Mannerheim i stället. Den nya regeringen ska förstås försöka få fred med Ryssland."

21 maj 1945: "Jag är rädd för ryssarna!"

Ännu i "Mio, min Mio" (1954) återspeglas uppfattningen om Hitler, Stalin och Mussolini - i skepnad av Kato, Tengil och Katla - som ondskans reinkarnationer.

Astrids krigsdagböcker vore onekligen värd en seriös genomgång som en rätt välinformerad spegel av opinionen i svenska tjänstemannakretsar.

Att kräva någon särskild politisk klarsyn av en barnboksförfattare är naturligtvis fel. Just därför tycker jag också att Kristina Lindström gjorde ett stort fel när hon bestämde sig för att framställa Astrid Lindgrens Pomperipossautspel 1976, som bidrog till att fälla s-regeringen efter ett osedvanligt långt regeringsinnehav, som kulmen på författarens karriär.

Snarare var det ett bottennapp: hon föll för frestelsen att använda sitt oerhörda inflytande i politiska syften och blev utnyttjad som slagträ i en rå borgerlig kampanj.

Vi vet ju idag vad det blev av skattegnölet. Sjukförsäkringen försvann praktiskt taget, pensionerna halverades från 80 till 40 procent, skolor, dagis och sjukhus såldes ut till privata intressenter.

Många barn fick en sämre barndom och upproren tystnade. Emils hyss har ingen plats på majoren Björklunds pedagogiska karta.


Stefan Lindgren

1 kommentar :

  1. I Fria Tider hittade jag denna utsago från dig:
    "marskalk Mannerheim i sin stad – en person som ledde två krig mot Ryssland!"

    Trams! I 1917 var Mannerheim general i ryska armén, och var imot att Finland deklarerade självständighet från Ryssland 6.december.

    Mannerheim hadde bott i Peterburg/Petrograd från 15 års ålder tills han var 50 år. Han spenderade stora delar av sin barndom där före detta.

    Eftersom ryska häravdelingar gav vapen till finska rödgardister, så blev han ombedd att leda de vita, som vann. Ingen kamp mot ryssar i 1918 (eller före).

    30, nov. 1939 angrep ryssarna Finland, den 72 årige Mannerheim lärde sig finska (för första gången)och ledde Finlands försvar.

    Ryssarna stal 20% av Finland, varefter Finland försökte att återta detta i 1941.

    Han har alltså inte ledd två krig mot ryssarna. Ryssarna angrep i 1939 (deras Mainila-skott saga tror inte ens ryska kommunister på mera), samt et återtgandeforsök är de krig med Ryssland som han har deltagit i.

    SvaraRadera

Bara signerade inlägg tas in.