Jag tvivlar på könet

All intellektuell verksamhet skulle kunna placeras in i en enkel

hierarki av ungefär följande slag:

Människa

Kultur

Svensk

Klass

Familj

Kön

I Sverige har vi fått en situation där en allt större del av debatten

rör könet. Medialt välförankrade feminister, HBTQ-aktivister etc driver

sin agenda som huvudsakligen rör den lägsta nivån i min hierarki.

Kön används som ett prisma även i diskussioner som nominellt handlar om

andra saker.

Om man ska debattera freden i Ukraina anses det exempelvis inte som en

urspårning att dra in HBTQ-argument.

Att litteraturkritiker i huvudsak håller sig under svångremmen är också

OK.

Ebba Witt Brattströms inlägg om Karl Ove Knausgard och Stig Larsson är

ett bra exempel. Hon målar upp en triangel där Knausgaard och hans

kompis Geir tillskrivs en homosexuell attraktion och en kvinna

(författarens hustru) tillskrivs en passiv roll.

Vari skulle parallellen till Stig Larsson och hans drömda trettonåring

med vackra bröst ligga? Vem är tredje nod i triangeln? Så vitt jag

förstår skulle homoattraktionen då bli mellan Witt Brattströms exmake

Horace Engdahl och Larsson.

Inte för något av ovanstående har Witt Brattström egentligen någon grund

och man undrar om det hon egentligen vill säga är något om sitt

kraschade äktenskap och i så fall - av hur stort allmänintresse är det?

Jag minns att Engdahl en gång undslapp sig en stilla bön om att

feministerna någon gång ville erkänna att det fanns någon man som gjort

något gott. Det var så nära att släppa "grälet ur stugan" han kom.

Hur som helst undrar jag som läsare om detta är vad litteraturkritiken

numera ska syssla med - skribenternas äktenskap och lösa spekulationer

om författares sexuella läggning?

Vad anser författarna - och kritikerna - om vår tids stora frågor: hotet

om ett nytt världskrig, hotet om Nato-anslutning och kärnvapen på svensk

mark, den västerländska civilisationens förfall och "civilisationernas

krig", de växande klassklyftorna, politikens utarmning, folkrörelsernas

död, demokratins urholkning, skolans kris etc?

Jag vill inte på något sätt förneka att Ebba Witt Brattström gjort en

stark insats för att lyfta fram kvinnliga författare, men är det

inte hög tid att vi tar upp de allmänmänskliga frågor som just dessa

författare drev mer än andra?

Jag tänker främst på Moa Martinsons antifascism och hennes förmåga att
sätta sig över den ingrodda svenska antiryskheten. Kanske var hon inte
så epokgörande författare, men vilken människa! Såna växer inte
överallt i vår magra fosterjord.

Stefan Lindgren