Segerns religion

Firandet av Segerdagen i Ryssland kom på flera sätt att överträffa alla förväntningar. Inte minst är landets intellektuella elit tagen på sängen av vad som närmast liknat ett vulkanutbrott av patriotism och hyllningar till den generation som avgjorde segern 1945.


Författaren Aleksandr Prochanov talade om en "ny religion" när han framträdde i TV-programmet "Söndagkväll med Vladimir Solovjov" (RTR)  i söndags.

Söndagens fest var välorganiserad in i minsta detalj. Den mäktiga folkliga floden i "De odödligas regemente" - 500 000 bara i Moskva - bekräftade sanningen i det som ofta sägs, att det finns inte en rysk familj där man inte har någon som stupade i kriget eller gav sitt allt för segern.

Prochanov har nog rätt. 9 maj 1945 har varit, är och kommer sannolikt för många sekler att förbli en nationsformande händelse på samma sätt som ur grekernas krig med Troja föddes Homeros, ur judarnas befrielse från fångenskapen i Egypten föddes påsken och  shiaislam vuxit fram ur bl.a. slaget vid Karbala år 680.

I sammanhanget är det intressant att notera att German Sacharjajev, vice ordförande för den ryska judiska kongressen i Israel, har lyckats tillföra den 9 maj till den  judiska religiösa kalendern som en ny högtid : Yom Schichrur ve Azala - "frälsningens dag och frigörelse."

Nästan alla judiska högtider - påsk (pesach), Chanukah eller Purim - har att göra med frälsning av folket från förstörelse eller slaveri. Varför då inte fira befrielsen från fascismen? frågade Sacharjajev och fick till sist med sig Israels chefsrabbiner.

Prochanov talade om "segerns religion". Vad består den då av? Enligt dumadeputeraden Irina Jarova i samma program är Ryssland idag källan till fred. De 30 länder som sänt sina ledare till Moskva representerar 45 procent av jordens befolkning och söker frivillig samverkan med Ryssland - mot USA:s anspråk på maktmonopol och EU-ledarna som bojkottade segerdagen (undantag: Angela Merkel som kom dagen efter, Franz Walter Steinmeier dagen före, Milos Zeman som var där 9 maj, men inte närvarade vid paraden).

FN:s Ban Ki-moon var nog uppriktig när han förklarade för media att han kom med förväntningar att få se oppositionella protester. Istället fick han övertygande bevis för att folket stöder Putin och landets ledning.

Regissören Karen Sjachnazarov talade om "att en ny rysk nation fötts" på segerdagen, ett nytt folk som ärvt segern av sina förfäder och nu medvetet bär den vidare.

Vjatjeslav Nikonov, sonson till Sovjets utrikesminister under kriget, Molotov, menade att det fanns en viss logik i sammansättningen på Röda torget. Andra världskriget började faktiskt 1934 med Japans anfall på Kina. När Hitler anföll Polen hade redan 10 miljoner kineser omkommit.

På tal om "pakten" Hitler-Stalin, som alltid ältas i väst (till skillnad från sveket i München 1938) sa Nikonov att det "hemliga protokollet" mellan avtalet mellan Ribbentrop och Molotov för det första inte var hemligt eftersom det en månad senare publicerades i Pravda med kartor och allt. För det andra var Sovjets syfte uteslutande att fastställa en östlig gräns vid vilken de tyska trupperna måste göra halt. Att Nazityskland till sist skulle anfalla visste man. Tack vare handeln med Nazityskland kom Sovjet över exemplar av i stort sett alla tyska vapen, som sedan kopierades och förbättrades i de egna vapensmedjorna.

Karen Sjachnazarov attackerade de bojkottande européerna hårt. "De försöker dela världen enligt Orwell - i Europa och Asien". Man försöker stöta ut Ryssland ur Europa och ta ifrån det segern - när alla vet att Hitler exempelvis kunde förvandla Tjeckoslovakien till en enda stor stridsvagnsfabrik utan större motstånd (här kom invändningar).

Flera debattörer angrep synen att det finns ett "tredje Europa" mellan Stalin och Hitler, som var det anständiga Europa och som man nu ska lyssna på. (Man hänvisade bl a till en programmatisk artikel av Edward Lucas i Economist, där denne i Timothy Snyders efterföljd framställer Central- och Östeuropa som ett "Bloodlands" drabbat av två lika onda diktaturer).

Nikonov hänvisade till en färsk undersökning av Financial Times enligt vilken bara 13 procent av Europas ungdomar hört talas om Sovjetunionens kamp mot Hitlertyskland och 43 procent något om USA:s krigsinsatser.

Nikonov påminde också om att de allierade västmakterna omedelbart efter krigsslutet vände sig mot Sovjet. "Churchill föreslog redan i maj 1945 Truman en anfallsplan mot Sovjet, där man bl.a. skulle använda ännu inte avväpnade tyska styrkor, och i oktober 1945 antog Truman planen 'Totality' som gick ut på ett kärnvapenkrig mot Sovjet." Det enda som avhöll Truman var hans övertygelse att de sovjetiska trupperna i så fall skulle rycka fram till Engelska kanalen.

Men Sovjet reste sig. Bara 16 år efter kriget skickade de ut Gagarin i rymden!

Den outtröttlige amerikanske opponenten i det ryska debattprogrammet, Michael Bohm, ledarsidesredaktör på utlandsägda Moscow Times, påminde om att Ryssland segrat med betydande amerikansk hjälp. Någon nämnde att 12 % av stridsvagnarna, 10 % av flyget och 2 % av maten haft amerikanskt ursprung.

Vi fick betala för hjälpen, invände Vladimir Zjirinovskij. "Om jag köper en skjorta av dej, betyder det att du har klätt mig?"

Zjirinovskij hävdade att lend-lease-hjälpen betalats med guld, medan Bohm framhöll att det mesta av skulderna avskrivits efter kriget.

Kan då det väldiga Segerdagsfirandet också få konsekvenser för rysk inrikespolitik? Prochanov talade om att tre element enats under en kupol - "sovjetlägret", den hälft av Ryssland, som fortfarande hyllar Stalin; det "vita lägret", monarkister och ortodoxa, och det minsta, det liberala lägret.

Bohms invändning att Sovjet på grund av Stalins misstag fått betala så dyrt för segern, 27 miljoner människoliv, bemöttes genast av debattledaren. 7,5 miljoner av dessa var civila offer. De militära offren översteg de 13 miljoner som Tyskland förlorade, men så hade Sovjet också haft kriget på den asiatiska fronten.

Men debatten som följde visar att det liberala lägret inte låter sig fösas in under någon kupol. Stalin var en massmördare, hans misstag i kriget kostade miljontals människoliv, deklarerade den liberale oppositionspolitikern Nikolaj Ryzjkov.

Nikonov menade att det inte fanns något ödesbundet i Sovjets seger. Den var resultat av en riktig försvarspolitik, av många skickliga överväganden om försvarsproduktion och militär strategi. Han berättade att han ställt frågan till sin farfar - vanns kriget trots eller tack vare Stalin? "Utan Stalin hade vi inte klarat det", menade han. Men som historiker underströk Nikonov också att "historien känner inga konjunktiv" (soslagatelnoje naklonenie) - hur det gått utan Stalin kan man aldrig säga säkert.

Kritiken av Stalin som bl.a. framfördes i marskalk Zjukovs memoarer avfärdades av debattledaren Solovjov som resultat av otaliga redigeringar. Konstantin Simonovs filmade intervjuer med Zjukov har delvis återställt bilden.

Historikern Natalia Narotjnitskaja berättade om hur hon hade guidat några franska affärsmän 9 maj. Helt överväldigade hade de beslutat att ställa bilen och "sedan festade vi till klockan sju följande morgon", berättade hon till skratt och applåder. Från sin något aristokratiska position attackerade hon det "småborgerliga gnället" om Stalins påstådda misstag - ledare ska bedömas efter resultatet!

Fransmännens vrede över att president Hollande uteblivit från firandet är inte att ta miste på. Putin kom till firandet av D-dagen i Normandie och alla tidigare franska presidenter har varit noga med att hylla 9 maj, inte minst för att det fanns en fransk kontingent i de segrande styrkorna.

Till och med över de baltiska länderna låg 9 maj ett visst försonande ljus. I Tallinn och Riga ägde det rum stora, kilometerlånga manifestationer till Segerns heliga platser. Upprörda ukrainska fascister bloggade att "det vilar en anda av 'vatniki' (skällsord för ryssar) över Baltikum".

Sveriges beslut att utebli från Segerparaden är bara ytterligare ett skamligt bevis på att s-mp-regeringen beslutat att begrava alla föreställningar om Sverige som en "oberoende röst" (orden har nu strukits från UD:s brevpapper!). Dagens Nyheters nedrigheter (schweizaren Sjisjkins angrepp på Segerdagsfirandet) och Maja Persson Löfgrens rapporter i Sveriges Radio från de ukrainska fascisternas fältkök ska vi bara inte tala om.

9 maj var definitivt ingen Segerdag för dem.

Stefan Lindgren